Die anfänge der religion und die religion der primitiven völker (i "Die kultur der gegenwart". 1906), Buddha (1907) och Erscheinungswelt der religion (i "Die religion in geschichte und gegenwart", 1910). För de senare upplagorna af P. D. Chantepie de la Saussaye, "Lehrbuch der religionsgeschichte", har han skrifvit afdelningarna om inderna och perserna och delvis grekerna. Från den 4:e nu förberedda uppl. öfvertager han utgifvandet af detta verk, det främsta i sitt slag. 1900--07 skötte L. afdelningen för religionshistoria i "Theologischer jahresbericht". L. tillhör de få religionsforskare i samtiden, hvilka med omfattande teologiska studier och däraf följande fackkunskap på de bibliska religionernas område förena på grundliga filologiska insikter hvilande studier i utombibliska religioner, en omsorgsfull orientering öfver hela den allmänna religionshistorien och själfständig hållning till de skilda riktningarna inom forskningen. Solida och briljanta egenskaper göra L. till en af den moderna religionsvetenskapens förnämsta målsmän, och såväl genom sin vetenskapliga auktoritet som genom sitt stilistiska mästerskap eger han vidsträckt inflytande. I halftannat tiotal år har L. i de nordiska länderna gjort sig känd som en ypperlig föreläsare för vidare kretsar. Från denna verksamhet härstammar bl. a. essaysamlingen Almueliv og eventyr (1910). Sin teologiska och religionsfilosofiska ståndpunkt och utveckling har L. angifvit i Fri forskning og positiv kristendom (1905) och Romantik og kristendom (1910). Ett helt pedagogiskt program med starkt kraf på reformering af nuv. uppfostringsväsen utvecklas i Uppfostran till arbete (1900, svensk originaluppl.). Praktisk-religiösa och kyrkliga syften tjäna Om bibelen at læse og læere (1906), Præstevalg og præstedannelse (1906) och Bibelbog (1909, ny öfv. af bibeln i sammandrag i samarbete med J. Pedersen). 1 o. 2. ^{E. Ebg.} 3. ^{E. Wrgl.} 4. ^{N. S.} Lehmann, J. G., kartograf. Se Lehmannska metoden. Lehmann, Karl Gotthelf, tysk fysiologisk kemist, f. 1812 i Leipzig, d. 1863, med. doktor 1835, blef 1842 professor i medicin och 1847 i fysiologisk kemi vid Leipzigs universitet samt 1856 professor i allmän kemi i Jena. Hans skrifter röra mest den fysiologiska kemien och återfinnas dels i "Journal für praktische chemie", dels i franska vet. akad:s "Comptes rendus", dels i andra tidskrifter. Dessutom utgaf han åtskilliga mycket anlitade läroböcker, såsom Vollständisches taschenbuch der theoretischen chemie (6:e uppl. 1854), Lehrbuch der physiologischen chemie (2:a uppl. 1853), Handbuch der physiologischen chemie (1854). ^{F. B.}* Lehmann. 1. Henry (Karl Ernst Rudolf Heinrich), fransk-tysk målare, f. 1814 i Kiel, d. 1882 i Paris, var son till målaren Leo L. (1782--1859) i Hamburg, reste som ung till Paris och uppgick fullkomligt i den franska konsten, utbildande sig under ledning af Ingres och genom studium i Italien. 1847 blef han naturaliserad fransman och 1864 medlem af Institutet samt var 1875--81 professor vid École des beaux-arts. Han målade hufvudsakligen bibliska och mytologiska ämnen. Nämnas må Tobias och ängeln (1835), Den helige andes utgjutelse (väggmålning i S:t Merry), Marias himmelsfärd (i S:t Louis en l'Ile), Kristus gisslas (i S:t Nicolas i Boulogne) och Jeremias (museet i Angers). Därjämte utförde han allegoriska kompositioner i Justitiepalatset, i tronsalen i Luxembourg, i Hôtel de ville (56 svickelmålningar) samt stafflibilder: Okeanidernas klagan kring den fängslade Prometheus (1851, i statens ego), Sirener, Venus Anadyomene, Robert den starkes död (i Versailles, ett prof på hans historiemåleri). Han målade ock en mängd porträtt. -- 2. Rudolf L., den förres broder, tysk målare, f. 1819, d. 1905, sin faders och broders lärjunge, gjorde studieresor i Tyskland, tillbragte en tid i England, slog sig sedan ned i Rom, där han målade bilder ur folklifvet, och bosatte sig 1866 i London. Af hans arbeten må nämnas Sixtus V välsignar Pontinska träsken (1847, i museet i Lille). Dessutom målade han porträtt. 1--2. (^{G--g N.}) Lehmann, Otto Ludvig Edvard, dansk målare, f. 1815, d. 1892, studerade vid konstakademien och i Italien, målade, utom porträtt, motiv från sällskapslifvet i Köpenhamn, balscener, musikafton o. d. Han är representerad i Hirschsprungska galleriet. ^{G--g N.} Lehmann, Karl Friedrich August, tysk stenograf, f. 1843 i Zossen, d. 1893 i Berlin, var urspr. skomakare, men egnade sig sedan 1875 uteslutande åt stenografien. Se vidare Stenografi. Lehmann, Max, tysk historiker, f. 1845 i Berlin, var 1875--88 geheimestatsarkivarie där och sedan 1879 äfven lärare i historia vid preussiska krigsakademien samt blef ord. professor i historia 1888 i Marburg och 1893 först i Leipzig, sedan i Göttingen. L. har skrifvit bl. a. Knesebeck und Schön (1875), Stein, Scharnhorst und Schön, eine schutzschrift (1877), det med det s. k. Verdunpriset belönade verket Scharnhorst (2 dlr, 1886--87) och en lefnadsteckning öfver Freiherr von Stein (3 bd, 1902--05). L. har vidare i "Publikationen aus den königl. preuss. staatsarchiven" utgifvit den stora aktsamlingen "Preussen und die katholische kirche seit 1640" (7 dlr, 1878--94), en af de viktigaste källorna för Preussens politisk-religiösa historia. L. har äfven lämnat en mängd bidrag till Sybels "Historische zeitschrift", hvars medredaktör han var 1875--93, t. ex. Gneisenaus sendung nach Schweden und England im jahre 1812 (1889, jämte tillägg). Hans mot A. Naudé riktade arbete Friedrich der grosse und der ursprung des siebenjährigen krieges (1894) gaf upphof till en omfattande och skarp polemik, under hvilken flertalet forskare ställde sig på Naudés sida. ^{F. Arnheim.} (^{T. H--r.}) Lehmann, Lilli. Se Lehmann (-Kalisch). Lehmann, Otto, tysk fysiker, f. 1855 i Konstanz, blef 1876 filos. doktor i Strassburg, 1883 e. o. professor i Aachen, 1888 professor i elektroteknik i Dresden och 1889 professor i fysik vid Polyteknikum i Karlsruhe. L. har gjort sig känd genom flera arbeten inom elektricitetslärans område, särskildt ang. elektriska urladdningar i gaser, äfvensom genom användning af mikroskopet för studiet af kristallbildningar. Han konstruerade också (1877) ett s. k. kristallisationsmikroskop. Sina erfarenheter på detta område har han samlat i Molecularphysik (2 dlr, 1888--89). Sedan 1887 har L. nedlagt sitt hufvudsakliga arbete på studiet af s. k. flytande kristaller, hvilkas existens blifvit betviflad, men efter L:s och andras undersökningar kan anses