73 Lehn-Le Houx 74 ådagalade han mycken duglighet och bidrog särskildt till utvecklingen af Norges kommunikationsväsen. Tack vare hans energiska initiativ segrade regeringen i den stora tvistefrågan om Mjösens reglering. 28 sept. 1907 afgick han som statsråd och har sedan dess varit affärsman och börskommissarie i Bergen. K. V. II. Lehn, danskt baroni på Fyn, Svendborgs amt, omfattar 5 hufvudgårdar, hvaribland Hvidkilde (se d. o.), med tillhörande jord inalles 1,056 har, 1,254 har skog och l*/4 mill. kr. fideikommisskapital, upprättades 1781 af konferensrådet P. A. Lehn. Det öfvergick vid hans död (1804) till dotterdottern och innehafves sedan 1904 af hennes dotterdotter, änkegrefvinnan A. Ahlefela Laurvig Lehn (f. 1857). E. Ebg. Lehnberg, Magnus, vältalare, biskop, f. 22 maj 1758 i Södra Vi socken, Kalmar län, nära Vim-merby, d. 9 dec. 1808 i Linköping, inskrefs 1776 som student i Uppsala, men måste af medellöshet offra sin mesta tid på information, tills han 1785 prästvigdes och kallades till komministersadjunkt vid Storkyrkan i Stockholm. Sedan han af Svenska akad. utmärkts två gånger med stora priset för Äreminne öfver Uiryer Jarl (1787) och Äreminne öfver riksrådet och riksamiralen Carl Carlson Gyllenhjelm (1788), hvilka skrifter hälsades med förtjusning och syntes vida öfvergå allt hvad svensk vältalighet dittills frambragt, invaldes han 1789 i Svenska akademien, och därefter gingo befordringarna hastigt: han blef 1789 pastor i Kungsholms församling med prebende, 1790 i Sånga' och Ska, 1792 öfverhof-predikant hos änkedrottning Sofia Magdalena, 1800 teol. doktor och 1802 konungens Öfverhofpredikant. S. å. utnämndes han till kyrkoherde i Jakobs och Johannes' församling och 1805 till biskop i Linköping. L:s två äreminnen bragte honom med ens till ryktbarhet. Hans samtid höll före, att "med honom föddes svenska vältaligheten fullvuxen" och att icke på någon tid eller hos något folk en större mästare i lyftad prosastil funnits, öfvcrdriften i detta omdöme förklaras lätt däraf, att L. verkligen åstadkommit mästerstycken .inom äreminnet, ett vit-terhetsslag, som uppbars af 1700-talets smak och känslodaning. Numera är det ensidigt loftalande äreminnet, med sin oafbrutet högstämda ton, sedan länge föråldradt och ur stånd att uppväcka någon hänförelse. Vid läsningen af L:s nämnda alster måste man emellertid egna erkännande åt den goda kompositionen, de osökta öfvergångarna, den nyktra, oväldiga uppfattningen, de träffande karakteristikerna af personer, tilldragelser och tillstånd, omväxlingen och måttfullheten i anbringandet af retoriska effekter, det fina örat för ordens och periodernas rytm samt ett för sin tid ovanligt rent, från gallicismer fritt språk. Förkärleken för mångledade meningar, med hopande af försatser, breder dock en viss tyngd öfver stilen. En ljus och fast tillit till kulturens välsignelser ger tonen åt betraktelser-j na. Äreminnet öfver Birger Jarl företer större jämnhet och helgjutenhet än det öfver Gyllenhjelm. Det senare röjer en sträfvan efter teatralisk effekt, men har äfven partier af dels gripande, dels kraftigt målande vältalighet. Mindre betydande är L:s inträdestal i Svenska akademien, öfver grefve Mattias von Hermanson (1790). - I en mera egentlig art af talekonst, predikantens, utöfvade L. ett ovanligt inflytande på sin samtid. Många predikanter bildade sig efter honom. Då han höll sina predikningar, var kyrkan alltid öfverfall af åhörare, icke minst ur de eljest tvifvelsjuka högsta kretsarna. L:s fängslande framsägningskonst jämte den mildhet och värdighet, som präglade hela hans väsen, gjorde nog sitt till. Hufvudsaken var dock, att han förkunnade religionen efter den tidens smak. Han är den förnämste representanten för neologien inom den andliga vältaligheten i Sverige. Blid och ljus, vill han lyfta själarna genom framhållandet af Försynens kärlek och nåd. Fogligt och varligt söker han öfvertyga åhörarna om kristendomens företräden och den lycka, som dygdens utöfvande skänker. I dogmatiskt hänseende är han oklar. För det genom Kristus historiskt gifna i motsats till det hvarje människa medfödda har han icke tillräcklig blick. Den ädla språkformen öfverskyler delvis det torftiga innehållet. Hos L:s efterapare finner man mästarens fel, ej hans förtjänster. - L:s predikningar utgåfvos i 3 bd 1809-13 (4:e uppl. i 2 bd, 1827). E. F-t.» Lehninska profetian (lat. Valicinium lehninense), en efter gammal uppgift af munken Hermann i cisterciensklostret Lehnin (i nuv. preussiska reg.-omr. Potsdam; upphäfdt 1542) omkr. 1300 på 100 leoninska verser författa! profetia, innehållande en klagan öfver Askaniornas utslocknande och Hohen-zollrarnas tronbestigning samt en karakteristik af den senare släktens regenter allt intill elfte led. Numera är man tämligen ense om ai'; tillskrifva profetian en förfalskning af den undan den store kurfurstens åtgärder mot det lutherska prästerskapet 1666 afvikne A. Frome, som i Prag 1668 öfvergick till katolska kyrkan och för att hämnas sammansatte profetian Jfr Hilgenfeld, "Die lehninsche weissagung" (1875), Sabell, "Litteratur der soge-nannten lehninschen weissagung" (1879), Schnei-der, "tJber die handschriften des Vaticinium lehninense" (1890), Kampers, "Die lehninsche weissagung uber das haus Hohenzollern" (1897). Le Houx [b ö], Jean, fransk-skald, f. inemot midten af 1500-talet i Vire i Normandie, d. 1616, till yrket advokat, har länge gällt som förste ut-gifvåren af den i samma bygd födde, lJ/2 årh. äldre folkskalden Olivier Bassclins visor, vaux de Vire. Dessa skulle L. ha med lätt hand föryngrat samt tillfogat åtskilliga befryndade sånger ur egen fatabur. Emellertid ha några forskare, främst A. Gaste, med stöd af L.s originalmanuskript samt yttre och inre kriterier i själfva visorna, ådagalagt, att dessa "vaudevirer", som hittills tillskrifvits Oliv. Bassclin, måste till största delen återbördas till L. Bland vaudeviresångamas äldre generationer hado Basselin blifvit den folkkäraste; den siste i deras rad var L. Dennes oreflekterade och glädtiga visor äro uteslutande af rent backantisk art; de diktades för vänners muntra lag, hvarest