garts museum), många karaktärstyper och porträtt (konstnärens fader m. fl. i Kölns museum, ett mansporträtt i Venezias galleri). L. utförde äfven kärnfulla raderingar. Monogr. af J. Mayer (1908). G—g N. Leibniz [la'jbnits] l. Lubienetz, Gottfried Wilhelm von, friherre, tysk filosof, f. 21 juni (g. st.) 1646 i Leipzig, där fadern var professor i moralfilosofi, d. 14 nov. 1716 i Hannover. L. blef student i Leipzig 1661 och studerade där företrädesvis juridik och filosofi samt utgaf 1663 sin första disputation, De principio individui. Vid 18 års ålder blef han magister på grund af ett rättsfilosofiskt arbete, och vid 20 års ålder blef han juris doktor i Altdorf efter glänsande disputation öfver "invecklade rättsfall". En erbjuden professur försmådde han, då han ännu icke ville binda sig vid någon bestämd lefnadsbana. Han använde i stället de följande åren till vetenskapliga studier och litterära arbeten samt förskaffade sig äfven tillfälle till umgänge med framstående vetenskapsmän och statsmän. Af största betydelse för hans framtid blef bekantskapen med baron J. Ch. von Boineburg, genom hvilkens bemedling han 1670 blef utnämnd till led. af högsta domstolen (Ober-revisions-collegium) i kurfurstendömet Mainz och som äfven, 1672, skaffade honom tillfälle att göra en resa till Paris, där hans vistelse räckte i mer än fyra år, endast afbruten af ett kortare besök i London. I Paris gjorde L. bekantskap med flertalet af den tidens mest framstående fransmän och fick anbud att blifva vet. akad:s pensionär, men afböjde detta, emedan som villkor uppställdes, att han skulle öfvergå till katolska läran. Han erhöll i stället 1674 en pension af hertigen af Braunschweig-Lüneburg och kallades af denne 1676 till bibliotekarie vid biblioteket i Hannover, hvarmed följde uppdraget att skrifva det hertigliga husets historia. L. blef sedermera hertigligt hofråd och medlem af kansliet, gjorde 1687—90 en vetenskaplig resa genom Tyskland och Italien för historiska källforskningar samt fick 1691 under sin uppsikt äfven biblioteket i Wolfenbüttel. Som furstehusets förtrogne användes han till enskilda diplomatiska beskickningar, kom därigenom i beröring med en mängd potentater och högt uppsatta män, erhöll adlig och friherrlig värdighet (1709) samt upphöjdes till rikshofråd 1712. Genom sin lärjunge prinsessan Sofia Charlottas förmälning med Fredrik I af Brandenburg-Preussen kom han i förbindelse med hofvet i Berlin och flyttade 1700 öfver dit. Vid sin beskyddarinnas död blef L:s ställning osäker i Berlin, och han lämnade denna stad 1711. Två år lefde han i Wien, där han för prins Eugen utarbetade en framställning af sin monadlära. Sina sista år, 1714—16, tillbragte han åter i Hannover, men stod i ett mindre angenämt förhållande till dåv. kurfursten af Hannover, konung Georg I i England. — L. var en man med universell bildning och mångsidiga intressen. Vid sidan af sina vetenskapliga sysselsättningar egnade han uppmärksamhet äfven åt flera af tidens politiska, religiösa och praktisk-litterära frågor. Så sökte han förmå Ludvig XIV att företaga ett eröfringståg till Egypten, hvarigenom Frankrikes inblandning i Tysklands angelägenheter skulle förekommas. Han biträdde äfven Peter den store med goda råd rörande civilisationens införande i Ryssland. Länge arbetade han på en förening mellan katoliker och protestanter och, sedan alla försök i denna väg visat sig fåfänga, på en liknande förening mellan protestanter och reformerta. I förening med Mencke grundlade han 1682 den bekanta tidskriften "Acta eruditorum", och på hans initiativ stiftades 1700 vet. akad. i Berlin, hvars förste president L. blef. Äfven till den efter hans död inrättade vet. akad. i Petersburg gaf han det första uppslaget. — Som vetenskapsman har L. behandlat en mängd olika ämnen. Han sysselsatte sig med etymologiska och arkeologiska forskningar, med matematik, kemi och fysik, med geologi och praktisk mekanik. Äfven inom skönlitteraturen uppträdde han som författare af åtskilliga skaldestycken på latin, tyska och franska. F. ö. berörde han i sin vidlyftiga brefväxling de mest olikartade frågor. Denna hans mångsidighet var utan tvifvel lika mycket en orsak till som en följd af hans i flera årtionden fortsatta försök att uppställa en universalvetenskap, hvari alla de speciella vetenskaperna väsentligen skulle reduceras till ett slags kalkyl ("characteristica universalis") med ett begränsadt antal enkla begrepp. Denna universalvetenskap kan dock näppeligen anses ha blifvit genom L. i någon nämnvärd grad realiserad. I stället har han inom tre speciella områden verksamt deltagit i vetenskapernas fortbildning, nämligen inom filosofien, matematiken och historien. Sina filosofiska åsikter har L. själf aldrig utförligt och i systematisk ordning utvecklat. På detta område, liksom på flera andra, älskade han att uppträda förmedlande och försonande mellan olika åsikter, särskildt mellan den gamla teologiska och den nya naturvetenskapliga uppfattningen af världsförklaringens problem. Det teologiska lärosystemet ville förklara företeelserna som af Gud på förhand bestämda för ett visst ändamål, under det att fysikens snabba utveckling (särskildt genom Galileis och Cartesius' upptäckter) framkallade ett sträfvande att förklara allt som beroende af rent mekaniska orsaker. Grundtanken i L:s system är att den teologiska och den mekaniska världsförklaringen ej nödvändigt utesluta hvarandra, utan mycket väl kunna förenas, så att de ömsesidigt komplettera hvarandra. Denna grundtanke har fått sitt uttryck i läran om harmonia præstabilita och den därmed på det närmaste sammanhängande monadläran. Enligt denna består den sanna verkligheten af ett obegränsadt antal "monader", d.v.s. enkla, ursprungliga och fullt individuella substanser, hvilkas egentliga väsen är kraft, särskildt perceptionskraft, således ett slags förnimmande metafysiska kraftcentra. Hvarje monad afspeglar i sig hela universum, men på sitt särskilda sätt, beroende på den större eller mindre aktiviteten eller tydligheten i uppfattningsförmågan. Däremot kan den ena monaden icke på något sätt inverka på den