Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leicester ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
87
Leijonhieim-Leijonhufvud
88
dikter äro fyllda af retorisk och bildrik
känslodeklamation. I L:s längsta dikt, den efter
schlesiskt mönster författade heroiden Habor och
Signill, träffar man på goda känsloskildringar. Hans
visor äro klingande och Lättflytande, hvaremot en
moraliserande tyngd hvilar öfver hans griftkväden,
med undantag af den vackra elegien Tvenne herdars
samtal. L:s svårmod är i Sorgeqväde stegradt till
dyster för-tviflan. L. påbörjade en herderoman,
där man finner vackra landskapsskildringar
från Mälardalen. Hans dikter finnas intagna i
Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten af svenska
författare" o. s. v., Kr. Leijoncrona. Efter en YI
(1863). Se Lever-medaij af Faitz. tin,
Stockholmsnaturen
i svensk dikt" (1905),
och Book, "Romanens och prosaberättelsens historia
i Sverige intill 1809" (1907).
Leijonhieim, Anders, friherre, krigare, ämbetsman,
f. 20 jan. 1655, d. 27 dec. 1727, var son af
öfversten Erik Baaz, hvilken 1667 adlades med
namnet L., och sonson af biskopen i Växjö Johan
Baazius. Han blef 1674 fänrik vid Kalmar regemente,
avancerade vid detsamma till öfverstelöjtnant (1709)
och utnämndes 1710 till öfverste för Jönköpings
regemente. 1714 förordnades han till landshöfding
i Östergötlands län, blef 1718 generalmajor,
förflyttades s. å. till landshöfding i Jönköpings län
samt erhöll 1719 friherrlig värdighet. L. utstod på
sin krigarbana åtskilliga äfventyr. Vid Kristianstads
intagande af danskarna 1676 blef han fången, men
utväxlades snart. Under Karl XII:s fälttåg i Polen
stod dåv. major L. i aug. 1704 med några hundra man
för att indrifva proviant och brandskatt i staden
Latowicz (70 km. från Warschau). Han anfölls därvid
af en mångdubbelt öfverlägsen fientlig styrka,
försvarade sig hjältemodigt, men nödgades slutligen
ge sig fången, ehuru konung Stanislaus själf sökt
undsätta honom. Han utväxlades dock snart och följde
åter konungens här. Vid Poltava fick han sitt vänstra
ben borttaget af en kanonkula, men undgick fångenskap
och åtföljde konung Karl till Ben-der, där han deltog
i kalabaliken. (A. S.)
Leijonhufvud, svensk adlig släkt, hvilken för
tre lejon hufvud som vapenmärke, är med säkerhet
känd sedan senare hälften af 1300-talet. Ättens
mest bekante medlem under medeltiden var Erik
Abrahamsson (se L. 1), hvars dotter
Margareta (se Margareta, svenska drottningar)
1536 förmäldes med Gustaf I. Hennes yngre broder,
Sten Eriksson (se L. 4), blef 1561, vid grefve- och
friherrevärdigheternas inrättande, friherre (han skref
sig som sådan till släktgodsen Gräfsnäs och Kägleholm)
samt fick strax före sin död, 1568, löfte om greflig
värdighet. Hans änka, fru Ebba, erhöll vid konung
Johans kröning, 1569, "grefvinnenamn och stånd" samt
s. å. Raseborgs grefskap, och genom hennes äldre son,
Axel Stensson (se L. 7), fortplantades en greflig
släktlinje. Drottning Margaretas äldre broders, Abraham Erikssons
(se L. 2), sonsöner Abraham Eriksson (f. 1583,
riksråd 1617, d. barnlös 1618) och Gustaf Eriksson
L. (f. 1597, d. 1658 som f. d. landshöfding öfver
Örebro län) blefvo friherrar, den förre 1610 (ej
introducerad), med Nynäs till friherreskap, den
senare 1651 (med rätt att skrifva sig till släktgodset
Ekeberg). Den sistnämnde blef stamfader för den ännu
lefvande friherrliga ätten Leijonhufvud. Den grefliga
släktgrenens medlemmar började till följd af vistelse
i utlandet och giften med tyskor förtyska sitt namn
till Lewenkopf och Lewenhaupt, och detta
senare namn blef slutligen enrådande. Dock förekommer
ännu i början af 1700-talet den svenska namnformen
L. (Grefvinnan Ebbas yngre son, Maurits Stensson
– se L. 8 –, skref sig redan 1579 Lewenkopf.) Den
grefliga ätten L. erhöll 1653 äfven ett friherreskap,
Vinberg. Af dess märkligare medlemmar återfinnas
de, som äro födda efter 1500-talets slut, under
art. Lewenhaupt.
1. Erik Abrahamsson L., riksråd, bosatt först
på Ekeberg i Närke och sedan på Lo, nu
Gräfsnäs, i Västergötland, synes redan 1509
ha suttit i rådet, deltog 1510 i belägringen af
Borgholm, blef 1511 höfvitsman på Örebro
slott och 1512, från det Sten Sture d. y. öfvertog
riksstyrelsen, äfven öfver Västergötland.
I denna sin befattning inlade han dock icke
samma kraft som hans företrädare, den tappre Åke
Hansson (Tott), utan Karl Knutsson (tre rosor),
fick ohindrad företaga sitt plundringståg in i
Västergötland 1519 och äfven återuppbygga Älfsborgs
slott, hvilket sedermera förgäfves belägrades af
Erik Abrahamsson. Efter Sten Stures död (1520)
var Erik Abrahamsson en af de förste rådsherrarna,
som öfvergingo på konung Kristian II:s sida, och
han var därefter en af dennes ifrigaste anhängare.
Sitt slott Örebro kunde han dock icke hålla
konungen tillhanda. Det blef intaget af de
förbittrade bönderna, och han själf blef fången.
Oaktadt allt detta och fastän han icke
nämnes bland dem, som beseglat ärkebiskop Gustaf
Trolles afsättningsdom 1517, blef han
likväl afrättad vid Stockholms blodbad 1520. –
En dotter till honom var Gustaf Vasas andra gemål,
Margareta.
2. Abraham Eriksson L., den föregåendes
son, krigare, riksråd, f. 1512 eller 1513, d. 1 mars
1555 i Viborg, började 1538 mottaga större
förläningar och synes i slutet af 1539 ha tillhört rådet.
Han var 1542 verksam vid Dackefejdens bekämpande
på östgötasidan, då han nämnes som "lutinant"
åt marsken Lars Siggesson (Sparre), utförde sedan en
mängd olikartade uppdrag åt konungen och utsågs 1555
under det ryska kriget att vara en af befälhafvarna
för krigsfolket vid Viborg.
3. Margareta L., den föregåendes syster. Se
Margareta, svenska drottningar.
4. Sten Eriksson L., friherre till Gräfsnäs
och Kägleholm, riksråd, den föregåendes broder,
f. 1518, troligtvis 27 juli, var medlem af
riksrådet redan från slutet af 1539 liksom af
regementsrådet under dess korta tillvaro och bar
från 1540 hederstiteln sekrete råd eller öfverste
sekrete råd, d. v. s. rådgifvare i de hemligaste
angelägenheterna. Under några år i slutet af 1530-
och början af 1540-talet benämnes han ock krigsråd
och öfverste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
