87 Leijonhieim-Leijonhufvud 88 dikter äro fyllda af retorisk och bildrik känslodeklamation. I L:s längsta dikt, den efter schlesiskt mönster författade heroiden Habor och Signill, träffar man på goda känsloskildringar. Hans visor äro klingande och Lättflytande, hvaremot en moraliserande tyngd hvilar öfver hans griftkväden, med undantag af den vackra elegien Tvenne herdars samtal. L:s svårmod är i Sorgeqväde stegradt till dyster för-tviflan. L. påbörjade en herderoman, där man finner vackra landskapsskildringar från Mälardalen. Hans dikter finnas intagna i Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare" o. s. v., Kr. Leijoncrona. Efter en YI (1863). Se Lever-medaij af Faitz. tin, Stockholmsnaturen i svensk dikt" (1905), och Book, "Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809" (1907). Leijonhieim, Anders, friherre, krigare, ämbetsman, f. 20 jan. 1655, d. 27 dec. 1727, var son af öfversten Erik Baaz, hvilken 1667 adlades med namnet L., och sonson af biskopen i Växjö Johan Baazius. Han blef 1674 fänrik vid Kalmar regemente, avancerade vid detsamma till öfverstelöjtnant (1709) och utnämndes 1710 till öfverste för Jönköpings regemente. 1714 förordnades han till landshöfding i Östergötlands län, blef 1718 generalmajor, förflyttades s. å. till landshöfding i Jönköpings län samt erhöll 1719 friherrlig värdighet. L. utstod på sin krigarbana åtskilliga äfventyr. Vid Kristianstads intagande af danskarna 1676 blef han fången, men utväxlades snart. Under Karl XII:s fälttåg i Polen stod dåv. major L. i aug. 1704 med några hundra man för att indrifva proviant och brandskatt i staden Latowicz (70 km. från Warschau). Han anfölls därvid af en mångdubbelt öfverlägsen fientlig styrka, försvarade sig hjältemodigt, men nödgades slutligen ge sig fången, ehuru konung Stanislaus själf sökt undsätta honom. Han utväxlades dock snart och följde åter konungens här. Vid Poltava fick han sitt vänstra ben borttaget af en kanonkula, men undgick fångenskap och åtföljde konung Karl till Ben-der, där han deltog i kalabaliken. (A. S.) Leijonhufvud, svensk adlig släkt, hvilken för tre lejon hufvud som vapenmärke, är med säkerhet känd sedan senare hälften af 1300-talet. Ättens mest bekante medlem under medeltiden var Erik Abrahamsson (se L. 1), hvars dotter Margareta (se Margareta, svenska drottningar) 1536 förmäldes med Gustaf I. Hennes yngre broder, Sten Eriksson (se L. 4), blef 1561, vid grefve- och friherrevärdigheternas inrättande, friherre (han skref sig som sådan till släktgodsen Gräfsnäs och Kägleholm) samt fick strax före sin död, 1568, löfte om greflig värdighet. Hans änka, fru Ebba, erhöll vid konung Johans kröning, 1569, "grefvinnenamn och stånd" samt s. å. Raseborgs grefskap, och genom hennes äldre son, Axel Stensson (se L. 7), fortplantades en greflig släktlinje. Drottning Margaretas äldre broders, Abraham Erikssons (se L. 2), sonsöner Abraham Eriksson (f. 1583, riksråd 1617, d. barnlös 1618) och Gustaf Eriksson L. (f. 1597, d. 1658 som f. d. landshöfding öfver Örebro län) blefvo friherrar, den förre 1610 (ej introducerad), med Nynäs till friherreskap, den senare 1651 (med rätt att skrifva sig till släktgodset Ekeberg). Den sistnämnde blef stamfader för den ännu lefvande friherrliga ätten Leijonhufvud. Den grefliga släktgrenens medlemmar började till följd af vistelse i utlandet och giften med tyskor förtyska sitt namn till Lewenkopf och Lewenhaupt, och detta senare namn blef slutligen enrådande. Dock förekommer ännu i början af 1700-talet den svenska namnformen L. (Grefvinnan Ebbas yngre son, Maurits Stensson -- se L. 8 --, skref sig redan 1579 Lewenkopf.) Den grefliga ätten L. erhöll 1653 äfven ett friherreskap, Vinberg. Af dess märkligare medlemmar återfinnas de, som äro födda efter 1500-talets slut, under art. Lewenhaupt. 1. Erik Abrahamsson L., riksråd, bosatt först på Ekeberg i Närke och sedan på Lo, nu Gräfsnäs, i Västergötland, synes redan 1509 ha suttit i rådet, deltog 1510 i belägringen af Borgholm, blef 1511 höfvitsman på Örebro slott och 1512, från det Sten Sture d. y. öfvertog riksstyrelsen, äfven öfver Västergötland. I denna sin befattning inlade han dock icke samma kraft som hans företrädare, den tappre Åke Hansson (Tott), utan Karl Knutsson (tre rosor), fick ohindrad företaga sitt plundringståg in i Västergötland 1519 och äfven återuppbygga Älfsborgs slott, hvilket sedermera förgäfves belägrades af Erik Abrahamsson. Efter Sten Stures död (1520) var Erik Abrahamsson en af de förste rådsherrarna, som öfvergingo på konung Kristian II:s sida, och han var därefter en af dennes ifrigaste anhängare. Sitt slott Örebro kunde han dock icke hålla konungen tillhanda. Det blef intaget af de förbittrade bönderna, och han själf blef fången. Oaktadt allt detta och fastän han icke nämnes bland dem, som beseglat ärkebiskop Gustaf Trolles afsättningsdom 1517, blef han likväl afrättad vid Stockholms blodbad 1520. -- En dotter till honom var Gustaf Vasas andra gemål, Margareta. 2. Abraham Eriksson L., den föregåendes son, krigare, riksråd, f. 1512 eller 1513, d. 1 mars 1555 i Viborg, började 1538 mottaga större förläningar och synes i slutet af 1539 ha tillhört rådet. Han var 1542 verksam vid Dackefejdens bekämpande på östgötasidan, då han nämnes som "lutinant" åt marsken Lars Siggesson (Sparre), utförde sedan en mängd olikartade uppdrag åt konungen och utsågs 1555 under det ryska kriget att vara en af befälhafvarna för krigsfolket vid Viborg. 3. Margareta L., den föregåendes syster. Se Margareta, svenska drottningar. 4. Sten Eriksson L., friherre till Gräfsnäs och Kägleholm, riksråd, den föregåendes broder, f. 1518, troligtvis 27 juli, var medlem af riksrådet redan från slutet af 1539 liksom af regementsrådet under dess korta tillvaro och bar från 1540 hederstiteln sekrete råd eller öfverste sekrete råd, d. v. s. rådgifvare i de hemligaste angelägenheterna. Under några år i slutet af 1530- och början af 1540-talet benämnes han ock krigsråd och öfverste