munsterherre. De många titlarna vittna om svågern konung Gustafs förtroende. Också var han oupphörligt sysselsatt för dennes räkning. 1542--43 var han medlem af den beskickning till Frankrike, som afslöt den första förbundstraktaten mellan detta land och Sverige. Under de följande åren utförde han en mängd uppdrag för konungens räkning i olika delar af landet. Sedan han 1549 erhållit Jönköpings stad jämte flera närliggande härad i för-läning, synes hans verksamhet för några år blifvit mera fast förlagd till denna trakt. Mot slutet af Gustaf Vasas regering börjar för honom en period med diplomatiska uppdrag. 1557 var han ett af de svenska sändebud, som afslöto freden med Ryssland i Moskva, 1559 skickades han till England för att underhandla om giftermål mellan hertig Erik och drottning Elisabet, 1562 deltog han, som vid Eriks kröning 1561 fått friherrlig värdighet, i en beskickning till Danmark, hvilken förorsakades af tvisterna mellan de nordiska rikena, och 1563 af-färdades han med flera herrar till Hessen för att afsluta underhandlingarna om Erik XlV:s giftermål med prinsessan Kristina. På bortresan blefvo emellertid sändebuden fängslade i Danmark, där Sten Eriksson kvarhölls till 1565. Efter hemkomsten blef han i likhet med de andre stormännen f öromål för konungens misstankar. Liksom flera andra herrar, fängslades han å Svartsjö i maj 1567 och undgick att falla ett offer vid "Sturemorden" i Uppsala (24 maj s. å.) endast till följd af riksprofossen Peder Gadds ovisshet, om han eller Sten Axelsson (Banér) vore den "herr Sten", hvars lif konungen ville skona. Medan Erik vistades på Svartsjö under senare delen af 1567, förde Sten Eriksson och några andra rådsherrar regeringen i Stockholm. Vid hertigarna Johans och Karls uppror 1568 slöt han sig genast till dessa, som voro hans systersöner, och han var en af anförarna för det krigsfolk, hvars insläppande i Stockholm 29 sept. s. å. omintetgjorde för konung Erik hvarje möjlighet till vidare motstånd. Sten Eriksson blef emellertid vid detta tillfälle stungen genom lifvet af en bland konungen? drabanter och afled till följd af såret 5 okt. 1568. Samma dag han dog lär han ha erhållit löfte om greflig värdighet. Han var en stolt och hetsig man. Om hans manhaftiga maka, "gref Ebba", se Lilliehöök, Ebba. 5. Märta L., den föregåendes syster, f. enligt gängse uppgift 24 dec. 1520, d. på Ste-geholm vid Västervik 1584 (ej 1583), blef 24 febr. (ej 23) 1538 gift med riksrådet Svante Sture och framlefde vid sin makes sida många lyckliga år, men blef under Erik XIV:s regering utsatt för svåra pröfningar. Sonen Sten stupade i det sjöslag, som 1565 utkämpades mellan Bornholm och Rügen, och 2 år därefter förlorade hon genom "Sturemorden" i Uppsala såväl sin man som sönerna Nils och Erik. Ett slags förlikning ingicks väl sedan mellan henne och konungen, hvilken som bot för mordet på Nils betalade henne 1,000 löd. mark silfver. Endast motvilligt gick hon dock in på denna förlikning. Då hertigarna 1568 i Vadstena höjde upprorsfanan, infann hon sig genast hos dem och förstärkte deras krigskassa med de nämnda blodspenningarna. 1570 tillerkände också Johan III henne tacksamt Svante Stures grefskap Stegeholm och Västervik med ökadt område och vidsträckta privilegier. "Kung Märta", som hon kallats, egde mycken stolthet och själsstyrka, var sträng mot sina barn, hård mot sina underhafvande och visade sig ganska mån om förökande af sin stora rikedom. Om högsinthet talar den vänskap, h varm ed hon synes ha omfattat Erik XIV:s dotter Sigrid. 6. Erik Abrahamsson L., riksråd, son af L. 2, f. 1551 eller 1552 i Stockholm, d. 1616, blef 1584 riksråd och lagman i Närke. Den förföljelse, som Johan III lät öfvergå en mängd riksråd för deras föreställningar (i Reval 1589) mot Sigismunds hemresa, i hvilka äfven L. deltagit, utsträcktes dock ej till denne, som sålunda förblef riksråd. Då rådets ställning mellan Sigismund och hertig Karl 1595 blef alltmera kritisk, sökte han emellertid kort före Söderköpings riksdag hos hertig Karl befrielse från rådsämbetet, men fick afslag. Han deltog dock blott ytterst sällan i rådslagen. Efter brytningen mellan hertig Karl och rådet 1596 kvarstannade han visserligen i riket, men bevistade ej Arboga riksdag och öfvergick under inbördeskriget 1598 öppet till Sigismund. På grund däraf ställdes han till rätta i Linköping 1600, men benådades med fängelsestraff, sedan han bekant sig brottslig och "fallit till bönen". Efter en tid återfick han dock friheten och lefde därefter utan offentlig tjänst. (Ofvanstående porträtt har förr oriktigt gällt för att framställa L:s farfar och namne, se L. 1.) 7. Axel Stensson L., grefve till Raseborg, son till L. 4, riksråd, f. 1554 i Jönköping, d. på 1620-talet i Tyskland, var en af sin tids våldsammaste och egennyttigaste stormän samt ytterst ombytlig och oberäknelig i sitt offentliga uppträdande. Till en början stod han i gunst hos sin kusin konung Johan, blef 1586 riksråd, erhöll genom k. bref af 1585 och 1587 Raseborgs grefskap och blef sistnämnda år ståthållare i Finland. Men då han på mötet i Reval 1589 deltog i rådets och adelns föreställningar mot Sigismunds hemresa, ådrog han sig Johans onåd, som kom till fullständigt utbrott, då Johan följande året fick kännedom om att L. 1589 i Narva äfven medverkat till en af det där samlade krigsbefälet uppsatt skrift med dylik föreställning, hvilken skrift dock ej blef framlämnad. Han miste nu sina ämbeten och sitt grefskap, och ehuru hertig Karl medlade för honom, erhöll han dock först på Johans dödsbädd dennes förlåtelse. Under Johans tid ansågs hans förhållande till hertig Karl t. o. m. så godt, att Johan under