rättegången ämnade affordra honom ett löfte att aldrig mot honom och hans ätt hylla hertigen och dennes efterkommande. Men knappt var Johan död, förrän L. i Västergötland sökte åvägabringa en resning mot hertig Karl, under förevändning att denne, som då trädde i spetsen för regeringen, ej menade ärligt med den i Polen frånvarande Sigismund. Han nödgades dock genast fly och begaf sig till Sigismund, af hvilken han återfick sitt grefskap. Sommaren 1593 återvände han till Sverige, men återinträdde ej i rådet, icke ens sedan Sigismund hösten s. å. kommit dit. Orsaken därtill var hans ovänskap med hertigen, med hvilken han dock blef förlikt på våren 1594. Strax därefter kom han i tvist med Sigismund ang. sin familjs stora, från Eriks och Johans tid härrörande kronofordringar, hvilka Sigismund ej ville uppgöra, och nu närmade han sig hertigen. Af denne erhöll han efter Sigismunds återresa till Polen 1594 förläning "liksom andre rådspersoner"; och sedan han strax efter Söderköpings riksdag (1595) lyckats af hertigen utverka ett pantelän till säkerhet för sin andel i de nämnda kronofordringarna, blef han en ifrig anhängare till denne, men råkade då i ovänskap med de öfriga riksråden, som i denna sak ej syntes honom varit nog tillmötesgående. Också skilde han sig från dem, när hösten 1596 den stora brytningen inträdde mellan hertigen och rådet, samt var den ende medlem af riksrådet, som bevistade Arboga riksdag (1597) och som på hertigens sida deltog i det därpå följande inbördes kriget. Af Karl belönades han med lagmansvärdighetcn i Västergötland (1597) och ståthållarskapet där (1598). På riksdagen i Linköping 1600 var han bisittare i den domstol, som dömde de olyckliga riksråden (se Linköpings blodbad). Deras straff syntes honom dock för strängt, och han kom nu åter i spändt förhållande till hertigen, hvarför han s. å. flydde ur riket. Han miste då sina ämbeten; hans grefskap och andra egendomar indrogos och öfverlämnades åt hans broder Maurits (se L. 8), efter hvars död de dock återgåfvos till Axel L:s söner. Från Tyskland, där han under landsflykten mest uppehöll sig -- båda hans gemåler voro från detta land -- utgaf han tre smädeskrifter mot Karl IX. Möjligen var detta, och ej blott kännedomen om hans oroliga lynne, orsaken till, att Gustaf II Adolf afslog hans 1613 framställda begäran att få återvända till Sverige. Trots förbudet begaf han sig s. å. till sin förra gård Gräisnäs, hvarest han uppförde sig på sitt vanliga otyglade sätt och t. o. m. dödade en sm son Stens (den dåv. egarens) tjänare. Då konungen befallde hans gripande, flydde han till Norge. Genom nya smädeskrifter omöjliggjorde han fullständigt sin benådning, hvarefter han återvände till Tyskland. På grund af familjens tyska förbindelser skrefvo hans efterkommande sig Lewenhaupt (se släktöfversikten, sp. 88). 8. Maurits Stensson L., grefve till Raseborg, den föregåendes broder, riksdrots, f. 1559, d. på Kägleholm 1607 utan manliga arfvingar, ingick tidigt i sin kusin hertig Karls (sedermera Karl IX:s) tjänst och visade mot denne en aldrig sviktande trohet, som också rikligt belönades. Redan 1584 var han upptagen bland hertigens råd, 1595 blef han lagman i Närke och 1598 ståthållare öfver Västmanland och Dalarna. 1599 var han en af dem, som i Åbo uttalade blodsdomarna öfver Sigismunds finska anhängare, och 1600 var han i Linköping bisittare i domstolen öfver de anklagade riksråden (se Linköpings blodbad). Sedan hans broder Axel, som han i det längsta synes ha sökt skydda och försvara, slutligen flytt ur riket, erhöll han dennes grefskapoch gods, var 1601--02 ståthållare i Reval samt utnämndes 1602 till riksråd och riksdrots. Om hans personlighet har eftervärlden ej lätt att bilda sig ett säkert omdöme. Det hat, som drabbade den herre han så troget tjänade, har äfven återfallit på honom och föranledt anklagelser, särskildt för hårdhjärtenhet. Å andra sidan röja sig i hans offentliga lif en besinningsfullhet och konsekvens, som fördelaktigt afsticka mot broderns oberäknelighet, och af Karl IX erhöll han vid sin begrafning det vitsordet, att han var "den förnämste och förståndigaste herre och man i riksens råd". Redan 1579 skref han sig Lewenkopf. 9. Axel Gabriel L., friherre, landtmarskalk, son af öfverstelöjtnanten Karl Leonhard L. och sonsons sonson till den i släktöfversikten nämnde Gustaf Eriksson L., friherre till Ekeberg, f. 13 sept. 1717 i Säter, d. 19 juni 1789 på Lindö nära Norrköping, ingick 1736 som volontär vid Lifgardet i krigstjänsten och bevistade som fänrik fälttåget i Finland 1741-42. 1756 förordnade ständerna honom till en af den unge kronprins Gustafs kavaljerer, och i denna ställning uppmuntrade han den unge furstens tidigt framträdande kärlek för vitterhet och bokliga konster. Hans uppdrag som kavaljer hos kronprinsen upphörde 1763, och 1766 tog han som öfverstelöjtnant afsked ur krigstjänsten. S. å. utnämndes han till hofmarskalk och var 1767 -70 öfveTkammarherre hos prinsessan Sofia Albertina. Ehuru L. visade ringa håg och fallenhet för politiken och var nästan okänd i partistriderna, fungerade han vid riksdagen 1765-66 som ordf. i expeditionsdeputationen och blef vid riksdagen 1771--72, sedan A. von Fersen undanbedt sig förtroendet, på konungens förslag af hattarna vald till landtmarskalk. Gustaf III var sedan ej fullt belåten med L:s uppträdande som landtmarskalk och har senare nedskrifvit följande anteckning: "L. visade under 1771--72 års riksdag, att begåfning, kunskaper, makt öfver ordet och redbarhet ej äro tillräckliga egenskaper på denna viktiga post och att af alla fel pedanteriet är det största i det offentliga