minne af slaget uppföres ett väldigt monument i stadens södra utkant, hvilket är afsedt att vara fullbordadt till okt. 1913. 1 o. 2. ^{S. A. L.} (^{J. F. N.}) ^{C. O. N.} Leipzigdisputationen (Leipzigkollokviet) kallas det offentliga meningsutbyte rörande vissa kyrkliga hufvudläror, som 27 juni--16 juli 1519 egde rum i Pleissenburgcitadellet i Leipzig mellan prokanslern för universitetet i Ingolstadt d:r Johann Eck å ena sidan samt Wittenbergprofessorn d:r Andreas Karlstadt och d:r Martin Luther å den andra sidan. Eck hade råkat i strid med Karlstadt ang. läran om Guds nåd och människans fria vilja. Den stridslystne Eck hade därjämte i ett par af sina för disputationen utgifna teser tämligen påtagligt riktat några hugg mot Luther. Denne ansåg sig böra upptaga den kastade stridshandsken. Sedan disputationen mellan Eck och Karlstadt pågått under en veckas tid, började därför en ny mellan Eck och Luther, hufvudsakligen rörande påfvens primat, skärselden, boten och aflaten. Ecks vapen voro kyrkofädernas skrifter och kyrkomötenas beslut, Luthers vapen var bibeln. Striden växte ut till en strid om påfvedömets princip och hela det romerska kyrkosystemet. Leipzigdisputationen var af stor betydelse för reformationen, dels emedan genom den Luthers egen ställning blef honom själfklarare, i det att han insåg det kraf sanningen ställde på honom gentemot katolska kyrkans villfarelse, dels emedan för reformationens sak vunnos många betydande män bland den talrika skara, som med spänd uppmärksamhet följde disputationens gång. ^{J. P.} Leipziger-interim kallas den af de sachsiska landständerna i Leipzig 28 dec. 1548 antagna religionsstadga, genom hvilken man hoppades på fredlig väg bilägga striden mellan katoliker och protestanter (jfr Augsburger-interim). Den var frukten af förhandlingar, som under loppet af 1548 fördes dels i Pegau mellan Melanchthon m. fl. sachsiska teologer och de katolske biskoparna af Meissen och Naumburg, dels i Torgau mellan nämnda teologer och de sachsiska ständerna, dels i Celle mellan teologerna inbördes. Det leipzigska interim var i det hela blott en mildrad reproduktion af det augsburgiska. Rättfärdiggörelseläran var affattad i sväfvande ordalag, sakramentens sjutal och biskopsmaktens behörighet erkändes, och de katolska ceremonierna fingo under namn af "likgiltiga saker" (adiafora, se d. o.) följa med. Melanchthon lyckades dock hindra agendans tryckning och därmed dess lagliga genomförande; religionskrigets förnyande och fördraget i Passau 1552 gjorde slut på dess betydelse. Se E. Sehling, "Die kirchengesetzgebung unter Moritz" (1899), och G. Kawerau, "Reformation und gegenreformation" (3:e uppl. 1907). (^{Hj. H--t.}) Leipzigkollokviet. Se Leipzigdisputationen. Leir. Se Kongsvinger. Leirá [-au], gård i Borgarfjords syssla på Island, tillhörde förr den ännu blomstrande ämbetsmannasläkten Stephensen. 1796--1819 hade Magnus Stephensen ett tryckeri på L., och därifrån utgick bl. a. tidskriften "Minnisverð tiðindi" (1796--1806). ^{C. R.}* Leirhnúkur, vulkan på Island, 16 km. n. ö. om gården Reykjahlið, vid Mývatn. 1724--29 utsände den stora lavaströmmar, som ödelade nejden. Sedan dess har den hvilat. ^{C. R.}* Leiria [lei'ria]. 1. Distrikt i portugisiska prov. Estremadura. 3,412 kvkm. 238,755 inv. (1900). -- 2. Hufvudstad i nämnda distrikt, i floden Liz' vackra dal. 4,459 inv. (1900). Biskopssäte. 1 o. 2. ^{J. F. N.} Leiser. Se Kyrie eleeson. Leisewitz [la'jṡevits], Johann Anton, tysk författare, f. 1752, d. 1806 som geheime justitieråd i Braunschweig, var en af Göttinger dichterbunds (se d. o.) medlemmar. L:s enda drama, sorgespelet Julius von Tarent (1776; kritisk uppl. af R. M. Werner 1889), är ett af sturm-und-drang-tidens mest karakteristiska; dess motiv, striden mellan två bröder och den af dem båda älskade unga kvinnan, upptogs samtidigt af Klinger (se denne) och sedermera af Schiller, som i mycket påverkades af L. L:s alstring utgafs med biogr. af Schweiger 1838 (ny uppl. 1870). Se biogr. af Kutschera 1876. Leishman [l<over>ä</over>'ʃmən], John G. A., nordamerikansk affärsman och diplomat, f. 28 mars 1857 i Pittsburgh, var 1881--97 affärsman i stålbranschen, först under egen firma, sedan som delegare i och till sist president för "Carnegie Steel Co." samt tillhörde inom politiken det republikanska partiet. L. öfvergick 1897 till den diplomatiska banan, var 1897--1901 envoyé i Bern, 1901--06 envoyé och 1906--09 ambassadör i Konstantinopel, förflyttades sistnämnda år som ambassadör till Rom och därifrån, aug. 1911, i samma egenskap till Berlin. Leisnig [la'js-], stad i konungariket Sachsen, kretsen Leipzig, vid Freiberger Mulde. 8,147 inv. (1905). Realskola med progymnasium. Mångsidig industri. I närheten badet och sanatoriet Mildenstein. ^{J. F. N.} Leist [la'jst], Burkard Wilhelm, tysk rättslärd, f. 1819, d. 1906, professor i Basel 1846, i Rostock 1847, i Jena 1853, egnade sin forskning till en början åt den romerska rättens historia och vann redan genom arbetet Bonorum possessio (1844--48) ett erkännande och anseende, som ytterligare befästes genom bl. a. Civilistische studien (1854--77). Sedermera öfvergick han till den jämförande rättsvetenskapen och blef inom denna en betydande kraft. Bland hans hithörande arbeten kunna nämnas Græco-italische rechtsgeschichte (1884), Altarisches jus gentium (1889) och Altarisches jus civile (1892--96). L. var medarbetare i Glücks "Erläuterung der pandekten", hvars 37:e och 38:e böcker (1870--79) äro af hans hand. ^Rld. Leistenius, Jakob Gabriel, finsk-svensk humoristisk skald, f. 15 april 1821 i Suoniemi, Satakunta, d. 4 jan. 1858 i Viborg, blef 1842 student och 1850 lektor i latin vid Viborgs gymnasium. Han blef filos. magister 1853. L. var den glada, improviserade sångens representant i studentkretsarna, i synnerhet inom västfinska studentafdelningen, vid Helsingfors' universitet och sålunda redan känd i ganska vida kretsar, då han började offentliggöra sina poem. Han utgaf 1847 dikthäftena Pojken, som för sitt friska innehåll emottogs med stor välvilja af kritiken, och Ynglingen, hvars innehåll redan var något allvarligare, samt 1855 Dikter, där de värdefullare af de gamla sångerna återfunnos jämte några nyare, bl. a. lyckade travestier af klassiska ämnen, t. ex. "Dionysius". Några förut otryckta stycken äro införda i "Lännetär" II, där J. J. Vecksell med värme tecknat den bortgångne studentsångarens bild. Hans Samlade dikter jämte en lefnadsteckning ut-