Lejeune-Dirichlet [lojc/n-]. Se
Dirichlet.
Lejlendning, no., arrendator enligt den i Norge förr
brukliga formen af jordlega. Se Bonde, sp. 1093, och Bygsel.
Lejon, zool. Se Lejonet.
Lejon, her., är ett af de i heraldiken oftast
förekommande fyrfota djuren. I äldre tider afbildades
hufvudet något tillspetsadt, sedan mera rundt och
naturligt. Gapet är öppet med utsträckt tunga samt
tänderna synliga. Kroppen afbildas mycket smärt
och i synnerhet med smalt underlif. På 1300-talet
stod lejonet nästan alldeles upprätt och rakt, då
det däremot sedan blef mera svängdt, så att hela
figuren bildades af krokiga linjer. I äldre tider
voro lejonen helt ludna; senare framställdes de med
stor man, som i ringlar föll ned på underlifvet,
samt med ludna ramar, hvilkas tår vanligen voro
utspärrade. Svansen uppböjdes nära vid roten,
drogs uppåt parallellt med ryggen, först ganska
yfvig, sedan försedd med några få strån (klufven
svans; se d. o.; jfr i öfrigt t. ex. fig. till
art. Konungens vapen). Stundom är svansen delad
i en s. k. dub-bchrans (se d. o. med fig.). De
kronor, som heraldiska lejon bära, äro vanligen
öppna och prydda med tre blad, men ej försedda med
byglar. Består vapenbilden endast af ett lejonhufvud,
vändt emot åskådaren, kallas den lejonansikte
(jfr Leopard). Ett lejon ingår i bl. a. Sveriges,
Finlands och Norges vapen; tre leoparder i Danmarks.
B. S.*
Lejon, ett efter vapen bilden i senare tid gifvet namn
åt flera skilda medeltidsätter. Äldst och för-nämst är
den, hvars äldre led, liksom Folkungaätten (se d. o.),
förde lejonet öfver tre snedbjälkar. Stamfadern
för densamma var östgötalagmannen
Magnus Bengtsson
(d. 1263), troligen en son till Birger Jarls broder
biskop Bengt i Linköping. Yngre medlemmar af denna
ätt förde endast lejonet. Ättens mest bekanta medlem
är hertig
Bengt Algotsson (se d. o.), och den
utgick med dennes broder riddaren Knut Algotsson
(se d. o.). -- Af öfriga släkter och personer, som
fört lejon i vapnet, må nämnas: konung Eriks råd,
sedermera jarlen i Norge
Knut Kristineson (1222--26),
son till norske jarlen Haakon Galen och styfson till
lagman Eskil; västgötalagmannen
Peter Næf (1253),
troligen fader till riddaren
Bengt Hafridsson,
hvilken äfven namnes som lagman i "Västergötland
cch förde lejonvapnet; en
Karl Ulfsson, som 1305
namnes bland konung Birgers råd; en
Peter Karlsson,
antagligen den föregåendes son, som 1337 förde lejon
vapnet och hvars ättlingar i slutet af 1300-talet voro
bosatta i Södermanland. En syster till Karl Ulfsson
var Margareta Ulfsdotter, gift med västgötalagmannen
Gud-mår Magnusson (Hjorthufvud). Efter henne upp-tcgo
hans söner
Ulf och
Magnus lejonvapnet. Denna ätt
utdog med den förstnämndes sonson, närkeslagmannen
Karl Karlsson. -- Den bekante drotsen
Tyrgils Knutsson
(se d. o.) och hans brorsöner, lagmannen Knut
Magnusson (se d. o.) och riddaren
Göstaf Magnusson,
förde, liksom flera medlemmar af föregående ätt,
lejonet i ginstyckad sköld. -- Troligen voro alla dessa
ätter på något sätt befryndade med Folkungaätten,
men ovisst huru. -- Ett lejon i vapnet fördes vidare
af grefve Henrik af Gleichen, som
konung Magnus Ladulås nyttjade i diplomatiska värf,
af den från Engelbrekts resning bekante grefve Hans af
Eberstein, af konung Magnus Erikssons gemål Blanche
(lejonet korsadt af en snedbjälke, Namurs vapen)
och af flera medlemmar af det norska konungahuset
(lejonet gående, hållande en yxa, Norges vapen). --
Af öfriga personer, som under medeltiden förde
vapenbilder, hvari lejonet ingick, må nämnas lagmannen
i Västergötland
Folke (1231--40), som förde klufven
sköld med halft lejon samt grenar och blad; lagmannen
i Närke
Knut Matsson (d. 1289), som förde klufven
sköld med lejon och en bjälke; lagmannen i Värend
Karl
Ingeborgsson (1260--70-talet) och hans ättlingar,
hvilka förde klufven sköld med lejon samt tre
eller fyra snedbjälkar; och lagmannen i Östergötland
Svantepolk Knutsson (se d. o.), som förde delad sköld
med lejon i öfre fältet. (Se vidare Leijonhufvud,
Lejonansikte,
Lejonlilja och
Lejonörn.)
K. H. K.*
Lejonancker. Se
Leijonancker.
Lejonansikte, ett i senare tid efter vapenbilden (se Lejon,
her.) gifvet namn åt åtminstone två småländska
medeltidssläkter, mellan hvilka ingen släktskap kan
påvisas. Till den ena hörde riddaren Anund Jonsson
(d. 1397), som var konung Albrekts råd och lagman på
Öland, till den andra riddaren
Bengt Niklison
(d. 1423), hvilken var gift med drotsen Bo Jonssons
änka Margareta Dume och i pantlän innehade Stäkeholm
och Söderköping.
K. H. K.*
Lejonberg. Se Leijonbergh.
Leonbukten. Se
Lion, Golfe du.
Lejoncrona. Se Leijoncrona.
Eriksholms (Lejondals) slott.
Lejondal (
Eriksholm), herresäte i Bro socken.
Uppsala län, vid södra ändan af den i
socknens östra del belägna Lejondalssjön, är bebyggdt med
ett ståtligt slott (se fig.), uppfördt i Vasastil
efter ritningar af I. G. Clason, och omfattar 6 mtl,
tax. till 145,900 kr. (1910). Det har varit en utgård
till det i samma socken belägna Brogård och öfvergick
vid landshöfdingen E. J. Sparres död (1886) till hans
dotter L. U. De Geer (omgift 1894 med legationsrådet
F. Rappe), som 1889--92 lät bygga slottet.
Lejonet l.
Stora lejonet (lat. Leo l. Leo major),
astron., en af stjärnbilderna i djurkretsen, belägen mellan
- 5° och + 30° deklination samt mellan 9 och 12 timmars
rektascension. Den är i
