Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lejeune-Dirichlet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lejeune-Dirichlet [lojc/n-]. Se Dirichlet.
Lejlendning, no., arrendator enligt den i Norge förr
brukliga formen af jordlega. Se Bonde, sp. 1093, och Bygsel.
Lejon, zool. Se Lejonet.
Lejon, her., är ett af de i heraldiken oftast
förekommande fyrfota djuren. I äldre tider afbildades
hufvudet något tillspetsadt, sedan mera rundt och
naturligt. Gapet är öppet med utsträckt tunga samt
tänderna synliga. Kroppen afbildas mycket smärt
och i synnerhet med smalt underlif. På 1300-talet
stod lejonet nästan alldeles upprätt och rakt, då
det däremot sedan blef mera svängdt, så att hela
figuren bildades af krokiga linjer. I äldre tider
voro lejonen helt ludna; senare framställdes de med
stor man, som i ringlar föll ned på underlifvet,
samt med ludna ramar, hvilkas tår vanligen voro
utspärrade. Svansen uppböjdes nära vid roten,
drogs uppåt parallellt med ryggen, först ganska
yfvig, sedan försedd med några få strån (klufven
svans; se d. o.; jfr i öfrigt t. ex. fig. till
art. Konungens vapen). Stundom är svansen delad
i en s. k. dub-bchrans (se d. o. med fig.). De
kronor, som heraldiska lejon bära, äro vanligen
öppna och prydda med tre blad, men ej försedda med
byglar. Består vapenbilden endast af ett lejonhufvud,
vändt emot åskådaren, kallas den lejonansikte
(jfr Leopard). Ett lejon ingår i bl. a. Sveriges,
Finlands och Norges vapen; tre leoparder i Danmarks.
B. S.*
Lejon, ett efter vapen bilden i senare tid gifvet namn
åt flera skilda medeltidsätter. Äldst och för-nämst är
den, hvars äldre led, liksom Folkungaätten (se d. o.),
förde lejonet öfver tre snedbjälkar. Stamfadern
för densamma var östgötalagmannen Magnus Bengtsson
(d. 1263), troligen en son till Birger Jarls broder
biskop Bengt i Linköping. Yngre medlemmar af denna
ätt förde endast lejonet. Ättens mest bekanta medlem
är hertig Bengt Algotsson (se d. o.), och den
utgick med dennes broder riddaren Knut Algotsson
(se d. o.). – Af öfriga släkter och personer, som
fört lejon i vapnet, må nämnas: konung Eriks råd,
sedermera jarlen i Norge Knut Kristineson (1222–26),
son till norske jarlen Haakon Galen och styfson till
lagman Eskil; västgötalagmannen Peter Næf (1253),
troligen fader till riddaren Bengt Hafridsson,
hvilken äfven namnes som lagman i "Västergötland
cch förde lejonvapnet; en Karl Ulfsson, som 1305
namnes bland konung Birgers råd; en Peter Karlsson,
antagligen den föregåendes son, som 1337 förde lejon
vapnet och hvars ättlingar i slutet af 1300-talet voro
bosatta i Södermanland. En syster till Karl Ulfsson
var Margareta Ulfsdotter, gift med västgötalagmannen
Gud-mår Magnusson (Hjorthufvud). Efter henne upp-tcgo
hans söner Ulf och Magnus lejonvapnet. Denna ätt
utdog med den förstnämndes sonson, närkeslagmannen
Karl Karlsson. – Den bekante drotsen Tyrgils Knutsson
(se d. o.) och hans brorsöner, lagmannen Knut
Magnusson (se d. o.) och riddaren Göstaf Magnusson,
förde, liksom flera medlemmar af föregående ätt,
lejonet i ginstyckad sköld. – Troligen voro alla dessa
ätter på något sätt befryndade med Folkungaätten,
men ovisst huru. – Ett lejon i vapnet fördes vidare
af grefve Henrik af Gleichen, som
konung Magnus Ladulås nyttjade i diplomatiska värf,
af den från Engelbrekts resning bekante grefve Hans af
Eberstein, af konung Magnus Erikssons gemål Blanche
(lejonet korsadt af en snedbjälke, Namurs vapen)
och af flera medlemmar af det norska konungahuset
(lejonet gående, hållande en yxa, Norges vapen). –
Af öfriga personer, som under medeltiden förde
vapenbilder, hvari lejonet ingick, må nämnas lagmannen
i Västergötland Folke (1231–40), som förde klufven
sköld med halft lejon samt grenar och blad; lagmannen
i Närke Knut Matsson (d. 1289), som förde klufven
sköld med lejon och en bjälke; lagmannen i Värend Karl
Ingeborgsson (1260–70-talet) och hans ättlingar,
hvilka förde klufven sköld med lejon samt tre
eller fyra snedbjälkar; och lagmannen i Östergötland
Svantepolk Knutsson (se d. o.), som förde delad sköld
med lejon i öfre fältet. (Se vidare Leijonhufvud,
Lejonansikte, Lejonlilja och Lejonörn.)
K. H. K.*
Lejonancker. Se Leijonancker.
Lejonansikte, ett i senare tid efter vapenbilden (se Lejon,
her.) gifvet namn åt åtminstone två småländska
medeltidssläkter, mellan hvilka ingen släktskap kan
påvisas. Till den ena hörde riddaren Anund Jonsson
(d. 1397), som var konung Albrekts råd och lagman på
Öland, till den andra riddaren Bengt Niklison
(d. 1423), hvilken var gift med drotsen Bo Jonssons
änka Margareta Dume och i pantlän innehade Stäkeholm
och Söderköping.
K. H. K.*
Lejonberg. Se Leijonbergh.
Leonbukten. Se Lion, Golfe du.
Lejoncrona. Se Leijoncrona.
 |
| Eriksholms (Lejondals) slott. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
