115 Lejonet-Lejongap 116 utbredning än nu. På romarnas tid fanns det äfven i Grekland och Macedonien; i Syrien och Palestina omtalas det af bibeln. I nedre Nildalcn träffas numera icke lejon, och i Algeriet har dess förekomst betydligt minskats efter landets eröfring af fransmännen, särskildt genom djärfva lejonjägares, t. ex. Jules Gérards, åtgöranden. F. ö. viker lejonet äfven på andra ställen i Afrika undan för den inträngande civilisationen och eldvapncns utbredande. Det förföljes och jagas på flerahanda sätt. Infödingarna angripa det med eld- och kastvapen eller fånga det i gropar; de hvite jaga det till häst eller fots, lägga sig på lur efter detsamma nattetid eller ansätta det med hundar. I Algeriet, äfven annanstädes, ätcs lejonets kött, och dess fäll beredes till mattor. Lejonet lefver ensamt, utom under parningstiden, då hannen t-ch honan följas åt. Hvarje individ har sitt eget jaktområde, men stundom förena sig flera lejon till ett gemensamt jakttåg. Om dagen ligger lejonet mestadels stilla och lämnar blott ogärna sitt läger, som det åt sig utser på skyddade platser, i snår eller bland flodsträndernas höga rör. Dess käraste vistelseorter äro breda, skogiga dalar vid floder; i bergstrakter går det till åtminstone 1,500 m. höjd. Lejonet är trögare än flera andra kattdjur och förmår ej klättra. Till byarna smyger det sig fram nattetid för att röfva bort boskapen. Därvid ger det stundom sin närvaro till känna genom väldigt rytande, hvilket hos boskapen injagar en oerhörd förskräckelse och ofta kommer den att bryta sig ut ur inhägnaderna; dock uppges det, att lejonet skulle låta höra sitt rytande endast efter måltiden. Med ett enda slag af sina väldiga tassar dödar lejonet sitt byte och bär eller släpar därefter bort det i munnen med oerhörd styrka. PÄ vilda djur smyger lejonet sig med yttersta försiktighet och söker gripa dem med några väldiga språng; misslyckas det härutinnan, så förföljer det icke sitt tillämnade byte. Lejonet föredrager större djur framför mindre, och det förtär stundom äfven lik. Gamla, tandlösa lejon sägas följa gräshoppssvär-marna och lefva på dem. Människan angripes ytterst sällan af lejonet, såvida det ej genom att gå på lik fått smak på människokött; har så skett, vågar det t. o. m. gripa personer, som sofva invid lägereldar. Annars skyr lejonet människan och flyr för henne. Lejonhonan går dräktig något öfver 15 veckor och föder vanligen två till tre (i fångenskap ej sällan sex) ungar, som ha öppna ögon, äro stora som en halfvuxen katt och af henne vårdas med den största ömhet; äfven hannen säges hjälpa till att anskaffa föda åt och skydda ungarna. Dessa äro i början ganska hjälplösa, börja gå vid två månaders ålder, få man inemot tredje året och bli fullvuxna i det sjätte eller sjunde. I fångenskap blir Lejonet mycket tamt och tillgifvet personer, som vårda det omsorgsfullt, och fortplantar sig utan svårighet, stundom äfven med tigern. Lejonet behöfver en ansenlig mängd föda, och den skada det anställer på tamboskapen är på somliga ställen också högst betydlig och större, ju närmare detta rofdjur håller sig till europeiska nybyggen eller arabernas vistelseorter. Redan långt tillbaka i forntiden finnes lejonet omnämndt, t. ex. på egyptiska fornlämnin-gax; äfven hebréer. greker och romare tala mycket om detsamma. I Rom anordnade edilen Scsevola den första och Sulla den andra lejonstriden. Redan den senare hade haft 100 Lejon, men Pompejus lät införa 600 och Caesar åtminstone 400 på arenan. Hadrianus och Marcus Aurelius läto vid spelen döda dem i hundratal, och på detta sätt minskades lejonen så betydligt, att all enskild jakt på dem i Afrika förbjöds, på det att tillräckligt många skulle kunna anskaffas till cirkus. C. R. S. (L-e.) Hos flera forntida kulturfolk gällde lejonet som symbol af styrka, mod och vaksamhet. I Egypten var det helgadt åt krigsgudinnan Sechmct m. fl. gudomligheter, som framställdes med lejonhufvud. Sorn väktare vid portarna till palats, tempel och städer skulpterades i Assyrien kolossala lejonsfinxer (se af bildning å l:a illustrationssidan till art. Assyrien), och hos babylonierna förekommo emal-jerade reliefer af lejon å väggbeklädnader (se bild å illustrationssidan till art. Babylonien). Om lejonporten i Mykenai se d. o. Den i Mindre Asien och Grekland dyrkade gudinnan Kybele (Rhea) framställdes åkande efter lejon eller med lejon kring sin tron. På doriska tempel pryddes takrännor med lejonhufvud. Hos judarna lät Salomo förfärdiga guldlejon för templet, och hans tron smyckades af 2 lejonbilder vid armstöden samt 12 lejon på de sex trappstegen (l Kon. 10: 19-20). Under den äldre medeltiden anbragtes ofta lejon som pelarbasex å portaler och predikstolar m. m. i romanska kyrkor; lejonet blef tidigt en Kristussymbol (se d. o.; "lejonet af Juda stam"), men äfven en sinnebild af djäfvulen (som "går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka"; l Petri 5: 8). Lejonet var attribut åt evangelisten Markus (däraf det vingade lejonet på kolonnen nära S. Markuskyrkan i Venezia), äfvensom åt Hieronymus den helige (om hvilken legenden visste förtälja, att han i öknen drog en tagg ur ett lejons tass) och andra helgon, som lefvat i öknen. I det moriska Alhambra fick Lejongården sitt namn efter de 12 svarta marmorlejon, som uppbära alabasterbassängen där (se fig. 2 i art. Alhambra). Om lejonbilden inom heraldiken se Lejon. Lejonet, fästningstorn. Se Göta lejon. Lejongap, bot., är den svenska benämningen på arterna af örtsläktet Antirrhinum L., hörande till Antirrhinum majus, var. striatum.