117 Lejongapsväxter-Lek 118 fam. Scrophulariacece, afd. Antirrhinoidece. Lejongapen ha blomfodret nästan likformigt deladt, kronan tvåläppig, med nedre läppen uppsvälld, så att clen med sin håriga bas tillsluter kronpipens svalg. En art, A. Orontium, förekommer sällsynt på odlade ställen i södra Sverige. A. majus (se fig.), inhemsk i Syd-Europa, odlas i talrika former som prydnadsväxt i våra trädgårdar. O. T. S. (G. L-m.) Lejongapsväxter, bot.j namn på fam. Scrophulariacece. Lejonhielm. Se L e i j ön h i el ra. Lejonhufvud. SeLeijunhufvud. Lejonkulan. Se Bollhus, sp. 1014, och Stockholms teatrar. Lejonlilja, ett i senare tid efter vapcnbildcn (styckad sköld med lejon och half lilja) gifvet namn åt en uppländsk släkt, som utdog i senare hälften af 1300-talet. K. H. K.* Lejonmarck. Se Loijonmarck. Lejonorden (ty. Lösenorden). Om badensiska Zähringer Löwenorden och nederländska Lejonorden se Ordnar. Lejonriddaren. Se Ivan Lejonriddaren. Lejonsfinx. Se Assyrien, fig. å l:a illustrationssidan, och Lejonet. Le Lej Lej Le, onsköld. Se L e i j o n s k ö l d. onsparre. Se L e i j o n s p a r r c. onstedt. Se Leijonstedt. ontand, bot. Se Taraxacum. Lejonöru. Lejonörn, en heraldisk figur, hvars öfre del är ett lejon och nedre del en örn (se fig.). De s. k. Blåsläkterna förde en sådan bild i sitt vapen (se om dem Blå). K. H. K.* Lejre, dansk by, 8 km. s. v om Roskilde. Hit förlägger sägnen det gamla konungasätet Hledre, som skall ha grundlagts af Skjold och senare tillhörde hans ätt ("Lcjrekonungar-na"). E. Ebg. Lejregaard [-går]. Se Ledrcborg. Lek. 1. Psyk.j kropps- och själskrafternas sysselsättande utan annat ändamål än det behag, som verksamheten själf som sådan skänker, under det att arbete är en verksamhet, som företages för att nå ett visst resultat. Då man vid leken ej tager hänsyn till ett sådant bcstämdt resultat, som man viL nå, får den en karaktär af frihet och obundenhet, som ock skiljer den från arbetet. Från båda de nämnda synpunkterna sätter man ock mot hvarandra lek och allvar, då man i leken för tillfället skjuter tillbaka tankarna på lifvets nödtorft och dess kräf-vande sedliga uppgifter. Därmed sammanhänger ock, att skillnaden mellan fantasi och verklighet ej får samma betydelse för den lekande som för den arbetande. Under leken kan man ofta gå upp i föreställningarna om en fantasivärld på ett sätt, som skulle vara ödesdigert för ett arbete, som i den gifna, prosaiska verkligheten skall åvägabringa vissa bestämda resultat. Denna motsättning mellan lek å ena sidan samt arbete och allvar å den andra framträder dock ofta mindre skarp, och mellan båda finnas öfvergångsformer, i hvilka lek och allvar blandas med hvarandra. Äfven då leken företages för det behag, som den i det stora hela skänker, förutsätter den ofta, att man underkastar sig ett eller annat obehag, t. ex. mödan att sammanbringa lekmaterielcn e. d. Därvid inblandas i leken moment af arbete. Eller ock kan hela den ursprungligen som lek bedrifna verksamheten inriktas på uppnåendet af vissa bestämda resultat, så att den mer eller mindre afgjordt öfvergår från lek till arbete, från nöje till allvar. Detta gäller om sporten och idrotten (jfr dessa ord), när sträfvan att nå resultat i täflingarna blir hufvudsaken, eller framför allt när sporten bedrifves som ett yrke, i hvilket man söker sitt uppehälle. Å andra sidan kan arbetet så öfver-ensstämma med den arbctandes anlag och intressen, att det lika väl som någon lek kan företagas för sin egen skull. Man säger-då med rätta, att "arbetet går som en lek". Särskildt gäller detta ofta om den konstnärliga verksamheten, hvilken i det hela utgör ett mellanting mellan lek och arbete. Äfven utan att genom hänsyn till bcstämdt resultat närma sig arbetets villkor, kan leken förlora en del af sin obundenhet genom uppställandet af regler, hvilka vid dess utöfvande skola följas. Om dessa äro af den rätta arten, förhöja de lekens behag, enär de innebära öfvandet af högre själskrafter än de, hvilka utan reglerna skulle komma i verksamhet. I allmänhet äro de små barnens lekar utan regler, ungdomens däremot ofta bundna af mycket invecklade regler. Leken är ett naturbehof för de högre djuren samt för barnen, hvilka sistnämnda före skolåldern egna däråt nästan hela sin tid. Sedan får leken sin plats vid sidan af arbetet, och det är ett tecken på andlig och kroppslig hälsa, när äfven den vuxne eller den åldrande bevarat förmågan att njuta af lek. Ofta ersattes leken för äldre personer af s. k. nöjen, d. v. s. en verksamhet, som i öfrigt har lekens karaktär, men endast i ringa mån tager personens själf verksam het i anspråk. Till psykologisk förklaring af leken ha uppställts flera olika hypoteser, utan att man ännu kan säga, att problemet är fullständigt löst. Med G r o o s, som väl är nutidens främste lekteoretiker, kan man väsentligen skilja mellan följande tre lektcorier. 1. Kraflöfverskottsteorient till hvilken S c h i 11 e r gaf det första uppslaget och som särskildt utbildats af S p e n c e r. Enligt denna hypotes är lekens grund att söka i ett öfver-skott af kraft, som i leken söker sig ett aflopp. Man leker sålunda därför att man för tillfället icke har annat att göra, men behöfver användning för sin energi. Mot denna teori invändes, att diuren och barnen ofta leka ända till fullständig uttrött-ning och därvid ej kunna antagas drifvas till lekens fortsättande genom något öfverskott af kraft. Teorien har modifierats och förbättrats af amerikanen H. A. C a r r, men det skulle blifva för långt att här inlåta sig därpå. 2. Rekrealionsleorien, framställd af Lazarus och S t e i n t h a l, utgår i viss mån från ett rakt motsatt åskådningssätt, då den söker grunden till lek verksam heten snarare i trötthet än i något öfverfiöd på kraft. Man utgår därvid från den iakttagelsen, att äldre personer ofta efter ansträngande arbete söka vederkvickelse i lek, t. ex. biljardspel, kortspel e. d. Till utgångspunkt för en allmän lekteori duger emellertid icke denna i och för sig riktiga iakttagelse, då ju de små barnen