119 Lek 120 leka, långt innan de lärt sig arbeta. 3. Själfut-bildningsleorien, framställd af Groos, söker lekens grund i människans medfödda, ärftliga drifter, hvilka i leken få en förberedande utbildning, innan de skola tjäna den vuxnes allvarliga lifsuppgifter. Det är modersinstinkten, som leder den lilla flickan att leka med dockor, och därigenom förberedes hennes utbildning för kvinnans viktigaste lifskall. Ned-ärfda krigiska drifter taga sig uttryck i gossens soldatlekar och i hans strider med sina jämnåriga o. s. v. Man antager då icke någon allmän lekdrift (ty. spieltrieb) vid sidan af de andra nedärfda drifterna, men hvarje drift kan taga sig ett förberedande uttryck i motsvarande lek. En modifikation af denna teori har gjorts af St. Hall, som betraktar leken som en ontogenetisk upprepning af den fylogenetiska utvecklingen och särskildt betonar den förmildring af de atavistiskt uppträdande råare drifterna, som barnens öfvande af dem i lekens form medför. Äfven om i vissa enskilda fall denna iakttagelse kan vara riktig, så egnar den sig nog icke till utgångspunkt för en allmän teori för leken. Enligt regeln leder icke en drifts öfvande till dess försvagande, utan tvärtom till dess utveckling och förstärkande. Och det lider intet tvifvel, att icke Groos' betonande af lekens positiva inflytande på driftutvecklingen har berättigande gentemot Halls negativa teori. Om teorien om drifterna som lekens naturgrund är principiellt riktig, så är naturligtvis ej därmed hela: den psykologiska förklaringen af -lekens företeelser gifven, utan man måste ock i det enskilda fallet tillämpa andra allmänna psykologiska förklaringsgrunder; och därvid har helt visst Spencers åsikt om härmningsdriften em stor, om ock ej en så universell betydelse, som denne antager. - Någon fullt tillfredsställande klassifikation af de olika lekarna föreligger ännu icke. Med Groos' teori om leken som utbildningsmedel ligger det nära till hands att indela lekarna dels efter de olika drifter, som framkalla lusten att Leka, dels efter de olika kropps-och själsfunktioner, som genom leken komma till en första utbildning. Det skulle föra för långt att här återge hans öfversikt öfver lekens olika former; som exempel må blott anföras hans intressanta utredning om erotiska lekar bland djuren och människorna, hans kapitel om barnens tålamodslekar, "den lekande illusionen" o. s. v. I samband med det sist anförda exemplet står den intressanta frågan, huruvida barnet tager lekens fantasibilder för verklighet eller vet om dem såsom själfskapade föreställningar. En allmän regel lär därför icke kunna uppställas; stundom går barnet så upp i leken, att en mor eller mindre fullständig illusion uppstår; vid andra tillfällen kan det vara fullt medvetet om, att det blott "leker häst", och själf reflekterat öfver, huru pass det lyckas efterbilda den verkliga hästens rörelser och gnäggande. Intressanta jämförelsepunkter erbjuda sig här mellan lekens och konstens förhållande till verkligheten. , Leken har förr haft större betydelse i folklifvet, än den nu eger, och har utgjort en väsentlig del af ungdomens utbildning, t. ex. genom kampa-lekar och idrott (se d. o., sp. 363-364), af offerfesternas och andra högtiders ceremonier (jfr Jullekar), liksom af nöjena vid gästabud och folkfester (se F o l k l e k a r). Våra danslekar 1. sånglekar (se Dans, sp. 1325) röra sig till ej ringa del i den medeltida folkvisans sfär. (Om medeltidens ridderliga idrottslekar se T örn er-spel och om 1600-1700-talens riddar- 1. "kampa-spel" se Karusell 1; jfr ock Leksaker.) 2. Pedag. Lekens stora pedagogiska betydelse framgår redan af den föregående psykologiska framställningen. Den är barnets naturliga sätt att själft utveckla sina anlag, innan skolan tagit hand om utvecklingen och framför allt innan lifvets allvar rätt börjat och med sina pröfningar främjat eller hämmat utbildningen. Eedan i vaggan lär sig den lille genom själfuppfunna lekar att använda sina sinnen och att röra sina lemmar, liksom det ock genom lallandet på'lek gör de första föröfningarna till talspråket. Och under de närmast följande åren utvecklas dag för dag framför allt genom leken barnets kännedom om den yttre världen och dess förmåga att i denna finna sig till rätta, på samma gång som leken öfvar minnet och fantasien lika väl som tanken samt utvecklar viljan genom öfningar både i själfförtroende och själfbehärskning, liksom ock de af leken väckta intressena rikta känslolifvet. Och ej minst har leken betydelse för barnets sociala utveckling, då samlifvet med lekkamraterna ger de första tillfällena till ett själfverksamt samhällslif i smått. Det kan sättas i-fråga, huruvida icke barnet lär sig före skoltiden lika mycket på egen hand genom sina lekar som sedan i skolan genom dess arbeten. Men äfven under skolåren kan under gynnsamma förhållanden leken täfla med skolarbetet i främjandet af barnets utveckling, och detta ej blott med afseende på dei kroppsliga utbildningen, för hvilken rörelselekarna och särskildt friluftslekarna 1. fria lekar (d. v. s. planmässigt ordnade, icke sportmässiga idrotts- och rörelsclckar, som af ungdomen idkas samfälldt ute i fria luften, företrädesvis om våren och hösten) ha en lika stor betydelse som gymnastiken, utan ock med afseende på den psykiska uppfostran, hvarvid i synnerhet de under ungdomsåren omtyckta, af regler bundna lekarna äro så socialt bildande genom förberedande af laglydnad och frivillig disciplin. Men om leken i fullt mått skall fylla dessa sina viktiga pedagogiska uppgifter, måste den få behålla sin karaktär af barnslig frihet och sålunda hvarken företagas på befallning eller bindas af andra än själfvalda regler, ty det för barnet och den unge uppfostrande i leken ligger just i den själf verksamhet, till hvilken den ger så lockande tillfällen. Detta behöfver emellertid icke innebära, att uppfostraren alls intet har att skaffa med barnens lekar. Föräldrarna och lärarna böra hjälpa barnen att komma i gång med leken, hvilket med afseende på de små barnen enklast sker genom att ge dem lämpliga leksaker och skaffa dem goda lekkamrater och med afseende på de större barnen genom att deltaga i deras lekar och genom föredöme lära dem goda lekar. De böra ock utan störande kontroll söka öfvervaka barnens uppförande under leken lika väl som under deras öfriga sysselsättningar. Att locka till själfverksamhet och att leda utan att minska barnens rätta själfständighet är alltid en svår uppgift för uppfostraren, men i själfva verket lättare vid leken än vid annan underf visning och uppfostran, just därför att själfverksamr heten är lekens grundkaraktär och därför \att i följd däraf uppfostrarmissgreppen lättare märkas