121 Lek-Lekare 122 inom densamma än vid den vanliga skolundervisningen och den allvarliga viljeuppfostran. Svårigheter i detta hänseende uppträda egentligen, endast när leken upptages som skolämne, hvilket är behöfligt i vår tid, som förlorat kontinuiteten med traditionerna från de goda folk- och ungdomslekarna, och framför allt i städerna, där tillfällena till af barnen själfva anordnade lekar äro så underlägsna konkurrensen med gatulifvet och andra sämre nöjen. Skolan måste lära barnen leka samt bereda tid till lekarna, och kommunerna böra tillse, att tillräckligt många och tillräckligt stora offentliga lekplatser finnas. Den antydda svårigheten att vid skollekarna bevara lekens karaktär af frihet och själfverksamhet å barnens sida öfvervinnes, om man har detta mål klart för sig och anordnar lekundcrvisningen blott som förberedelse till de fria lekarna. I Englands skollif spela leken och idrotten af ålder en mycket stor roll. Till Sverige kom det nyväckta intresset för skollekarna från Tyskland, där lekens stora uppfostrande betydelse framför allt gjorts gällande af Fr ö b el och rörelsen för friluftslekarnas utveckling under v. Schenckendorffs ledning togs om hand af det 1891 stiftade "Zentralausschuss fiir volks- und jugendspiele". För en liknande rörelses utveckling i vårt land gick på initiativ af läroverksadjunkten Åkermark Göteborg i spetsen (1894), närmast följdt af Malmö och GänV(1896) samt Stockholm (1896), där redan 1889 enskilda lärare och lärarinnor vid folkskolorna försöksvis of vät lek med sina afdelningar. Verksamheten understöddes och understödes ännu af Sällskapet för befrämjande af skolungdomens fria lekar. FolkskMestado-an 1897 och läroverksstadgan 1905 lämna föreskrifter om l e k-platser (se d. o.). Vid August Abrahamsons stiftelse å. Nääs ges årligen kurser för utbildande af lekledare, lekkurser, och där äro t. ex. alla de af-lönado lekledarna vid Stockholms folkskolor utbildade. Vid hufvudstadens folkskolor pågå leköfningar ej blott ur.der terminerna, utan äfven under sommarferierna, och organisationen ledes af en sakkunnig öfverledare, som för detta syfte förordnats som folkskolinspck-törens biträde. - Till de mest omtyckta skollekarna höra många olika lekar med boll (jfr Bollspel), lekar med slungstonar, slungkäppar eller träklot (varpa, bockspel, kulspel m. fl.), spring- och tagfatt-lekar, stridslekar (dragkamp, göra fångar, belägringslek m. fl.), egentliga täflingslekar (kapplöpning, längdhoppning, brottning o. d.) samt vid utflykter i skog och mark snitseljakt (jfr äfven Scoutrörelsen). Ett särskildt pedagogiskt problem, som mycket debatterats, är frågan om lekens betydelse som metod för barnundervisning i det hela. Filantropisterna och en del af deras efterföljare ha sökt så mycket som möjligt göra skollif vet till en lek, hvarunder barnen utan möda skola inhämta de nödiga kunskaperna och färdigheterna. Pietisterna och andra strängare pedagoger ha däremot åtminstone från skolan velat förvisa allt, hvad lek heter. Lifvet är, säga de, alltför allvarligt, för att leken därtill skulle vara den rätta förberedelsen; nej, framför allt skola barnen uppfostras till arbete, och därför böra de aldrig frestas att sammanblanda lek och arbete. Äfven härvid torde sanningen ligga midt emellan ytterligheterna. Det gäller att för uppfostran använda både leken och arbetet. Intet ondt ligger i att ge vissa minneskunskapers eller vissa färdigheters in-öfvande i skolan formen af en lek, så att man t. ex. uppöfvar räknefärdigheten genom att "leka handelsbod". Men å andra sidan böra barnen tidigt vänjas äfven vid arbetets allvar, hvilket ej behöfver och ej får utesluta arbetsglädjen. Litt.: Lazarus, "Uber die reize des spiels" (1883), Colozza, "Giuoco nella psicölogia e nella peda-gogia" (1895), Groos, "Die spiele der tiere" (2:a uppl. 1907), "Die spiele der mcnschen" (1899) och "Das seelenleben des kindes" (1904, 2:a uppl. 1910), Carr, "The survival of play values" (1902), Koch och v. Schenckendorff, "Wie wird das bewe-gungsspicl zur volkssache?" (1895), Törngren, "Fria lekar" (1879), Åkermark, "Ut till lek!" (1895), "Stockholms folkskolors lekserie" (1903). l o. 2. S-e. Lek, zool. Se Fiskar, sp. 415--416, och Fåglar, sp. 184. Lek, en af nedre Rhens vänstra armar i Nederländerna, skiljer sig vid Wijk bij Duurstede från Rhen och förenar sig vid Krimpen med de Noord, en arm af Maas, hvarefter den under namnet Nieuwe Maas flytar förbi Rotterdam till Nordsjön. (J. F. N.) Leka, sjöv. Se Lefva. Leka, norsk ö i Namdalen, Nordre Trondhjems amt, på gränsen mot Nordlands amt, omfattande omkr. hälften af L. härad. Areal 57 kvkm. Omkr. 700 af häradets 1,215 inv. (1910) bo längs öns kust. I dess inre finnas många, men ej synnerligen höga bergstoppar, t. ex. Lekatind (422 m.) och den egendomligt formade Lekamö (126 m.), som sedd från farleden i s. ö. ter sig som en kvinnogestalt med lång fladdrande klädnad. K. V. H. Lekain [Inka': hette eg. C a i n"], H e n r i L o u i s1, fransk skådespelare, f. 1728 i Paris, d. där 1778, samlade 1748 kring sig ett amatörsällskap, med hvilket han gaf dramatiska föreställningar. Voltaire, som 1750 lärde känna hans anlag, gaf honom vägledning i konsten och utverkade s. å. åt honom debut samt 1752 engagemang vid Théåtre francais. Genom ihärdigt arbete lyckades L. så förädla sina i början bristfälliga framställningsmedel, att han vardt en stor tragisk skådespelare. Till hans bästa roller hörde Mahomet, Orosmane, Tancréfle, Oreste och A7mm. L:s efterlämnade Mémoires (1801; 2:a uppl. 1847) omtrycktes i förening med Talmas "Reflexions sur L. et sur l'art théåtral" (1825; ny uppl. 1874). Lekamen, kropp; ordet är urspr. en sammansättning af lik (samma ord som det nysv. lik, död människas kropp) och ham l. hamn, skepnad, och har eg. haft bet. kroppsomhölje. Lekamensfesten. Se Kristi lekamens fest. Lekamö, bergstopp. Se Leka. Lekande, fisk. Se Drag. Lekanorsyra, kem. Se Lafsyror. Lekar. Se Folklekar, Idrott (sp. 363--364), Jullekar, Karusell 1, Kämpalekar, Lek, Olympiska spelen, Tornerspel m. fl. artiklar. Lekarblock, sjöv. Se Block 3. Lekare. 1. (Isl. leikari, loddari), i svenska medeltidsskrifter namn på vandrande musikanter eller jonglörer (se d. o.). I Västgötalagen är lekaren omnämnd som en föraktad gycklare; senare (på 1300-talet) voro lekarna vid festerna gärna sedda