gäster, som utöfvade musikens konst och förmodligen äfven voro skalder, hvilka här kringförde den episka diktningens alster. Se Schück i ”Illustrerad svensk litteraturhistoria” (2:a uppl. I: 195, 1910 ff.). -- 2. Sjöv. Se Ankarkätting och Förtöja. Lekaryd, socken i Kronobergs län, Allbo härad. 3,647 har. 730 inv. (1910). L. bildar med Aringsås ett konsist. pastorat i Växjö stift, Allbo kontrakt. Lekatind, bergstopp. Se Leka. Lekatten, zool. Se Hermelinen. Lekeryd, socken i Jönköpings län, Tveta härad. 6,979 har. 1,003 inv. (1910). Annex till Svarttorp, Växjö stift, Tveta kontrakt. Lekkurs. Se Lek, sp. 121. Lekman kallas hvarje församlingsmedlem, som ej är präst. Ordet är en försvenskning af det nylatinska lāicus (af grek. lao′s, folk), hvilken benämning tidigt i kyrkospråket användes för en kyrkans medlem, som icke var clēricus, d. v. s. icke hörde till prästerskapet (se Klerus). Under medeltiden utvecklade sig med den stigande hierarkien denna skillnad till en kastskillnad, som ännu fortfar inom den katolska kyrkan. Inom de protestantiska kyrkosamfunden bibehöllos visserligen dessa benämningar, men det motsatsförhållande, som de betecknade inom medeltidskyrkan, bortföll inom reformationskyrkorna, hvilka betraktade prästerskapet endast som kyrkans ämbetsmannakår, tillsatt för den kyrkliga samfundsordningens skull. Men då under 1600- och 1700-talet sektrörelser af olika slag mera allmänt yppade sig inom de protestantiska kyrkorna, började emellertid äfven inom dem något af det gamla motsatsförhållandet mellan präster och lekmän gå igen, i det att prästerna trädde i opposition mot sekternas lekmannapredikanter. Detta gäller kanske mest om de pietistiska sektrörelserna, sådana dessa började gestalta sig från midten af 1700-talet. Men statskyrkans och statens förenade bemödanden att undertrycka den sålunda uppkomna s. k. lekmannaverksamheten ha icke lyckats, utan den har alltmer tilltagit i utsträckning. Gemenligen utgångna ur folkets led, äro lekmannapredikanterna ”folkpredikanter”. -- I Sverige riktades det 1726 utgifna konventikelplakatet mot den kort förut började lekmannaverksamheten, men åt denna gafs frihet genom upphäfvandot af nämnda förordning 1858. Det 1856 stiftade sällskapet ”Evangeliska fosterlandsstiftelsen” började utsända lekmannapredikanter, s. k. kolportörer, anställda i dess tjänst, antingen h. o. h. aflönade af sällskapet eller också med sin predikantverksamhet förenande någon syssla, vanligen ett handtverk. Till dessa kolportörers utbildning anlade sällskapet en kolportörskola. Här och där bildade s. k. ”missionssällskap” ha sedan likaledes utsändt kolportörer. Utifrån inkomna sekter, såsom baptister och metodister, utöfva en liknande verksamhet. Dessutom finnes det lekmannapredikanter, hvilka icke stå i något särskildt sällskaps tjänst. I vissa församlingar har kyrkans prästerskap sökt att inordna lekmannaverksamheten i kyrkans verksamhet, delvis med framgång. -- Att den nyare tidens lekmannaverksamhet i den äldsta kyrkans organisation skulle ha ett historiskt bevis för sitt berättigande kan näppeligen med fog påstås. De förste diakonerna voro kyrkans ämbetsmän, likasom presbytererna, om de också, på grund af de då rådande förhållandena, hade någon borgerlig syssla för sin utkomst. Såvidt det var möjligt under denna tid, då den yttre församlingsordningen ännu höll på att bildas, voro de då som evangeliets predikanter erkände männen sända eller kallade af kyrkans ledare. J. P. Lekmannaaltare. Se Altare, sp. 725. Lekmannadop, ett af lekman inom ett kyrkosamfund mot detta kyrkosamfunds lag och ordning förrättadt dop. Inom svenska kyrkan hade från 1878 dylika dop förrättats af P. P. Waldenströms och E. J. Ekmans anhängare (”Svenska missionsförbundets” medlemmar), och på vissa ställen hade prästerskapet i församlingens födelse- och dopbok antecknat sålunda döpt barn som ”döpt af lekman” samt betraktat sådant dop som verkligt dop, när, efter skedd undersökning, det visat sig, att lekmannadopet förrättats enligt kyrkohandbokens föreskrifter. De fleste präster hade däremot lämnat lekmannadopen alldeles utan afseende. För att åstadkomma reda och likformighet i dessa förhållanden utfärdade K. M:t 13 juni 1896 ett ”cirkulär rörande vissa anteckningar i kyrkoböcker” (författadt af två biskopar med rådfrågande af två andra), hvari, med anslutning till den praxis, som, enligt hvad nyss nämndes, af en del präster blifvit följd, förordnades, att ”dop, som af lekman utan nödfall förrättats, icke skulle i födelse- och dopbok antecknas, med mindre än att tillförlitlig kännedom vunnits därom, att de för dopet såsom sakrament oundgängliga beståndsdelar varit för handen”. Visade sig detta däremot vara förhållandet, skulle efter barnets namn antecknas ”döpt af lekman”. Sedan i ett fall vederbörande pastor efter skedd undersökning ej ansett sig kunna i födelse- och dopbok efter barnets namn anteckna ”döpt af lekman” och barnets målsman häröfver hos vederbörande domkapitel anfört besvär och därefter, då domkapitlet ställt sig på pastors sida, hos K. M:t, ålade K. M:t, med undanröjande af domkapitlets beslut, pastor att införa nämnda anteckning. Detta K. M:ts utslag uppväckte lika stor belåtenhet hos Waldenströmarna som oro bland prästerna. Det tycktes nämligen innebära den tolkningen af cirkuläret af 13 juni 1896, att präst vore skyldig att äfven mot sin öfvertygelse göra nämnda anteckning, i hvilken tolkning spårades en tendens att legalisera lekmannadopet, hvilket åter vore, menade man, begynnelsen till att legalisera hela den olagliga lekmannaverksamheten inom statskyrkan. Rörelsen tog sig från båda sidor uttryck i många, delvis ytterst häftiga uppsatser i tidningar och tidskrifter. Den utmynnade i en af 1,702 präster underskrifven petition till K. M:t, framburen 11 jan. 1898, att ge sådan tolkning åt cirkuläret, att anledningen till prästernas bekymmer undanröjdes, samt i en af öfver 780 andra präster underskrifven adress till ärkebiskopen, att han måtte använda sitt inflytande till att frågan måtte få en för kyrkan lycklig lösning. Samtidigt inlämnades motpetitioner af P. P. Waldenström och en komminister i statskyrkan. Med anledning af hvad sålunda förekommit, sammankallade K. M:t 17 febr. 1898 rikets samtliga biskopar att öfverlägsna och inkomma med förslag ang. detta ärende. Biskopskonferensen, som sammanträdde i Stockholm under ärkebiskopens ordförandeskap, enade sig 22 febr. om det utlåtande, att om hvarje af lekman döpt barn i födelse- och dopboken