125 Lekmannaombud--Leksaker 126 skulle antecknas "icke af svenska kyrkan döpt" samt att möjligen företedda handlingar ang. lekman nadopet skulle af pastorsämbetet förvaras och därom anteckning i dopboken göras, för den händelse att den döpte framdeles skulle önska få sitt dop af kyrkan bekräftadt. Konferensen föreslog att i sådant fall, om vederbörande pastor fann de förvarade handlingarna utvisa, att lekmannadopet kunde anses som ett sakramenterligt riktigt dop, dopet skulle af pastor bekräftas på samma sätt som ang. s. k. nöddop (se d. o.) är förcsknfvet, men att, om lekmannadopots sakramenterliga värde kunde ifrågasättas, den lekmannadöpte skulle undfå dopet enligt svenska kyrkans lag och ordning. Häremot reserverade sig dock biskop K. H Rundgren, som önskade, att cirkuläret af 13 juni 1896 skulle oförändradt bibehållas. Men i cirkulär af 18 mars 1898 ändrade K. M:t detsamma öfverensstämmelse med biskopskonferensens utlåtande. J- p- Lekmannaombud. Se Kyrkomöte, sp. 508. Lekmannaverksamhet. Se Lekman. Lekplatser finnas numera både i Sverige och andra länder ofta anordnade på kommunens bekostnad för dess barn. I Sverige måste kommunerna anordna dylika åtminstone vid skolorna. Enligt k. stadgan ang. folkundervisningen i riket 10 dec. 1897 § 53 åligger det hvarje skoldistrikt att tillse, att vid skolhuset plats beredes för barnens gymnastiköfningar och lekar. Och enligt k. stadgan för rikets allm. läroverk 18 febr. 1905 § 57 skall läroverkshus vara beläget på sund och fritt liggande plats, hvilken tilllika erbjuder tillräckligt utrymme för lärjungarnas kkar och rörelser i det fria samt medger uppförande af rast- eller lekskjul för deras vistelse ute vid dålig väderlek. I § 59 mom. 3 stadgas, att rektor, för att främja lärjungarnas håg för idrottsöfningar och friluftslekar, bör söka bereda därför lämplig plats och anskaffa erforderlig materiel. J. C. Leksaker (i äldre svenska lekverk). Lusten att leka finnes hos alla de högre djuren, i synnerhet under deras tidigare, mera vegetativa tillvaro. Kattdjurens ungar, apan m. fl. leka, då de ej sofva eller äta. Leken, som ju innebär en härmning eller en uppfinning, förutsätter ofta vissa föremål, som sätta inbillningskraftcn eller tankeförmågan i rörelse (jfr Lek). Därvid är föremålets beskaffenhet af underordnad betydelse, då den lekandes fantasi omskapar allt till allt: sanden kan bli mjöl, gröna löf köttstycken, fiskar eller pengar; den enkla trädockan en prinsessa. Det är därför olämpligt att ge barnet alltför utarbetade leksaker eller för många på en gång; det alstrar själströtthet; barnet blir blaseradt, och afunden väckes hos kamraterna. Det är ock ett misstag att ej afpassa leksakerna efter åldern. Någon skillnad på leksakerna blir följden af könet; dockor, dockskåp, serviser tilltala ju mera små flickor än gossar, som det nog är rådligt att ge bastantare saker. -- Leksaker i sin enklaste form äro naturligtvis lika utbredda och lika gamla som människosläktet. Från den senare förhistoriska och den historiska tiden finnas sådana i mängd bevarade eller omnämnda, ehuru väl hvad som ansetts som leksaker stundom ej är annat än modeller för handtverkare, votivgåfvor eller grafföremål. Från det forna Egypten finnas många leksaker. I British museum ses bl. a. en egyptisk flat, målad trädocka, med hår af lerpärlor, uppträdda på snören, vidare en bronsdocka med en kruka på hufvudet, en lerdocka med ett dibarn, flera dockor, som ha rörliga armar, dessutom en mängd djur, t. ex. en kalf af måladt trä, en porslinselefant med ma- Fig. 1. Forngrekisk leddocka. Fig. 2. Rum i ett svenskt dockskåp från 1700-talets förra hälft (tillhör fröknarna E. och H. Gartz, Stockholm).