133 Le Long-Lem 134 fängelset m. fl. - 2. Héloise L., född Gol-lin, i. 1820, d. 1874, den föregåendes hustru, var en distingerad akvarell- och miniatyrmåLarinna. --3. Alexand re Louis L., son till L. l, f. 1843, d. 1884, målade dels bibliska ämnen, dels genrebilder. I en del af dessa, EU dop, Eit parii kort o. a., närmade han sig Mcissoniers framställningssätt. Han illustrerade "Moliéres komedier" 1883. - 4. Maurice L., den föregåendes broder, f. 1853, har målat eleganta genretaflor - Marionetter, Vollaires resa till Paris 1778 m. fi. - och gjort lifliga illustrationer till "Manon Lescaut", "Paul och Virginie", "De tro musketörerna" (äfven svensk uppl.) m. fl. l-4. G-g N. Le Long [lo la"'], Jacques, fransk bibliograf, f. 1665 i Paris, d. där 1721, tillhörde oratoria-ncrnas orden och var bibliotekarie vid dess seminarium, sedermera vid ordenshuset S:t Honoré i Paris. Bland hans arbeten må nämnas Bibliolheca sacra, seu syllabus omnium ferme sacrcc scripturce edilionnm ac versioninn (1709, 2 bd; 3:e uppl., ofullb., 1778-90) och Billiolhéque Jiistoriqne de la France, contenant le catalogue des oitvragcs im-primés et mannscrils qni traiient de Vhisloire de ce royaume ou qiti y ont rapport. Avec des notes criliques et lisloriques (1719; ny uppl. af F. de Fontctte, i 5 bd, 1768-77), ett verk, som utgör mönstret för Warmholtz' "Bibliothcca historica sueo-gothica". Lely [li'li], sir Peter, tysk-engelsk målare, f. 1618 i Soest i Westfalen, d/1680 i London, hette eg. Peter van der Faes, men upptog senare sin faders tillnamn Lely. Han studerade i Holland under målaren Gerber i Haarlem och målade mest landskap. Men sedan han 16-11 varit med prins Vilhelm af Oranien i England samt där fått beundra van Dycks mästerverk, egnade han sig uteslutande åt porträttet. Hans egendomliga maner att på ett elegant, om också något tomt sätt framställa damporträtt, ofta särskildt anrättade med en allegorisk eller mytologisk tillsats, skaffade honom stor framgång: han blef damernas modcmålarc, fick måla Karl I och hans hof. Under engelska revolutionen gick han i Cromwells tjänst, och sedan Karl II kommit på tronen (1660), blef han riddare och kammarherre samt öfverhopades med beställningar att måla hofvcts skönhcter. Under hans sista lef-nadsår fördunklades dock hans rykte af Kncllcr, som 1674 kom till London. L:s flesta porträtt finnas i England. Till de bästa räknas porträtten af Cromwell (1653). skalden Cowley, Butlcr, Earl II:s älskarinnor, en rad af skönheter från samme konungs tid m. fl. Äfven i Louvre finnes ett par arbeten af honom, af hvilka ett mansporträtt, nästan miniatyr-artadt, utmärker sig för fin uppfattning. Hans senare arbeten äro i det hela bättre än de, som härstamma från hans krafts dagar. C. R. N.* Lelången, sjö. Se Le. Lem (lat. artus), anat. Lemmar, mindre riktigt extremiteter, kallas de pariga utväxter från vissa punkter på djurkroppen, hvilka, fastare inuti eller på utsidan, genom inverkan af muskler utföra djurets flyttning från ett ställe till ett annat, gripande af föremål m. m. Antal, form, frihet och öfrig utveckling växla mycket inom olika djur-ordningar. Hos alla högre djur (t. ex. fåglar och däggdjur) äro de utväxter från bålen, i regel och i anlag två par, ett från thorax, ett från bäckenet; de kallas främre och bakre hos djuren, öfre och nedre hos människan. Hos henne nå de ock sin högsta utveckling därutinnan, att deras olikheter äro med hänsyn till det olika arbetet för hvarje par och finessen i rörelserna skarpast utpräglade. Då exempelvis hos insekter lemmarna få sin stadga af yttre skal, lämnas denna hos ryggradsdjuren af fasta delar i lemmarnas inre, hos några djur af brosk, hos de flesta af ben, som under utvecklingen representerats af brosk (se B en v af). Musklerna ligga hos dem utanpå knotorna och ge, med tillhjälp af hudfcttet, lemmarna deras form och rundning, då knotorna till största delen döljas af dem; vid musklernas tvining eller vid afmagring träda dock knotorna fram i det yttre, synnerligen vid några större ledgångar (t. ex. knäet). - Hos flertalet däggdjur förete lemmarna, utom de dem vid bålen fästande ringarna (gördlarna), nämligen skulder- och bäcken-apparaterna, tre fria afdclningar: hos människan 1) öfverarm och lår, 2) underarm och lägg, 3) hand och fot. Den första, mera centrala afdelningen innehåller blott ett ben, den andra två bredvid hvarandra liggande. Den tredje, hos människan mera speciellt utvecklad, innehåller 27 ben, ytterst ordnade i 5 parallella rader (se Fingrar, Fot, Hand), hvilka hos andra djur få helt olika antal, former o. s. v. Med alla, äfven till öfriga afdelningar sig sträckande olikheter, återfinner man dock inom hela vcrtebratkedjan, så snart utvecklingen nått en något högre fullkomning, en enda typ, i det att såväl mellan hvarje djurs skulder-och bäckcnpar som mellan motsvarande lemmar hos olika djur råda omisskännliga likheter i dem konstituerande delar. På samma gång äro likväl formerna ständigt varierande, beroende på förstoring, minskning eller vandring af detaljer, sammansmältning eller klyfning af delar m. m. Vissa detaljer, t. ex. i lemmarnas benbyggnad, äro så genomgående drag för de skarpare utpräglade djurgrupperna, att man på grund däraf vid paleontologiska fynd af lemmar eller speciella ben ur sådana kunnat hänföra fyndet till dess riktiga plats i djurkedjan. Lemmen är nämligen icke ett oväsentligt, godtyckligt varierande bihang till den öfriga djurkroppen, utan dess organisation står i oföränderligt samband med och beroende af den organism den tillhör. Så är det t. ex. uppenbart, att hos människan nedre lemmen är organet för ställflyttning mot fast underlag, hvaremot den öfre har en helt annan betydelse; ställer människan sig på sina båda lem-par, varder det öfre blott ett stöd för kroppen och ett dåligt sådant. Hos fyrfota däggdjur är detta tydligare förhållandet, hvaremot aporna äro ensidigt utvecklade i en annan, människan motsatt riktning, i det att alla deras lemmar äro griporgan. Äfven hos sådana däggdjur, t. ex. salarna, hos hvilka alla lemmarna äro betydligt reducerade, drifva de bakre