men återtogs af polackerna 1626. Sedan L. åter kommit i svenskarnas händer, underhöllos dess befästningar till 1682, då de raserades. 2. L. W:son M. Lemche, G y rit h e, född Frisch, dansk författarinna, f. 17 apr. 1866 i Köpenhamn, aflade 1883 studentexamen, ingick 1893 äktenskap med läkaren Johan L. Fru L. har författat en stor socialistisk roman, Folkets synder (1899), en omfattande romancykel, Edwardsgave (1901 ff.), som i form af en familjs historia skildrar 1700- och 1800-talets inre förhållanden. De Fijrstenberg bönder (1905) behandlar en bys utveckling till villakvarter och förstad. Lemchen [le^mken], Johan Åke, jurist, f. 16 juni 1808 i Jönköping, d. 14 sept. 1896, började 1830, efter afslutade studier i Lund, juridisk tjänstgöring under Göta hofrätt, blef 1834 vice häradshöf-ding, 1842 assessor, 1857 hofrättsråd och 1874 president i samma hofrätt; han erhöll afsked 1878. Vid riksdagarna 1862-63, 1865-66, 1867 och 1868 representerade L. Jönköpings stad, först i borgarståndet, sedan i Andra kammaren, och var därjämte led. af lagutskottet. Vid Uppsala universitets jubelfest 1877 blef han juris hedersdoktor. (C. G. Bj.) Lemcke, Karl von, tysk estetiker, f. 1831 i Schwerin, beklädde lärarplatser i estetik, litteratur- och konsthistoria i Heidelberg, Amsterdam, Aachen och Stuttgart samt var 1898-1901 direktor för tafvelgalleriet i sistnämnda stad. L. har särskildt gjort sig känd genom en /Esthelik in gemeinverständ-lichen vorträgen (1865, 6:e uppl. 1890; "Populär estetik", 1868) samt genom några konstnärsmonografier (i Dohmes "Kunst und kiinstler", 1877 -78). Dessutom har han utgifvit dikter och romaner under pseudonymen Karl M ann o. E. Wrgl. Lemercier [bmärsie], Jacques, fransk arkitekt, f. i slutet af 1500-talet, d. 1660 i Paris, studerade 1607-20 i Rom, byggde 1636 det palats åt kardinal Richelieu, som sedermera fick namnet Palats royal. Han byggde äfven Sorbonnes kollegium med tillhörande kyrka, hvarjämte han efter 1621 utförde en del af Louvres gård, med lyckad anslutning till äldre byggnadsdelar af palatset, m. m. Lemercier [bmärsie], Louis Jean Népomu-c é n e, fransk dramatisk författare, f. 1771, d. 1840, uppträdde med själfständighet mot skräckväldet och var väl sedd i de tongifvande sällskapskretsarna under direktoriet. L:s frimodiga hållning gentemot Napoleon I gjorde, att den kejserliga styrelsen lade hinder i vägen för uppförande af hans stycken. Han vågade sig på att införa åtskilliga nya, ovanliga saker till såväl innehåll som form, men var i teorien en inbiten klassicist och vedersakare till nyromantiken. L. invaldes 1810 i Franska akad. 1830 fick han en plats i deputeradekammaren. De bästa af hans dramer äro sorgespelen Agamemnon (1795), Ophis (1799) och Frédégonde et Brunehmd (1821), lustspelen Le Tartufe révolulionnaire (1795), Dame censure (1822) och Le corrupteur (s. å.) samt de "historiska komedierna" Pinto, ön la journée d'une conspiralion (1800), Richelieu (1804) och L'os-Lracisme (1828), de tre sistnämnda i en af L. uppfunnen och lyckligt invigd genre. Bland L:s öfriga arbeten märkas poemen Les äges francais (1803; i 15 sånger), L'atlantiade, ou la théogonie neu:tonienne (1812; i 6 sånger) samt främst den satiriska epopén La panhypocriwade, ou le spcctacle infernale du XVI:e siécle (1810-32; i 20 sånger), fylld af en bisarr, men ganska storartad humor. Se biografi af Pongcrville (1859). Lémery [lemori], franska kemister. 1. Nicolas L., f. 1645, d. 1715, höll från 1672 mycket besökta föreläsningar i Paris, där han bosatt sig som apotekare. Urspr, protestant, såg han sig 1686 nödsakad att antaga katolicismen för att undgå de förföljelser, som framkallades af Nantcsiska ediktcts upphäfvande. L:s Cours de chynrie (1675) upplcfde många upplagor och öfversattcs på flera språk. Han var från 1699 medlem ("chimiste pensionnaire") i franska vet. akad. - 2. Lcuis L., den föregåendes son, f. 1677, d. 1743, med. doktor, blef 1731 demonstra-tor i kemi vid Jardin du roi efter att ha vunnit anseende som kemist genom åtskilliga nya undersökningar. Äfven han och en hans yngre broder (d. 1721) tillhörde franska vet. akad. Lemgo, stad i furstendömet Lippe-Detmold, 13 km. n. om Detmold. 9,033 inv. (1905). Gymnasium. Jungfrustift, som sedan 1306 till abbedissa haft en prinsessa ur det regerande furstehuset. Flera industrier, bl. a. tillverkning af sjöskumspipor. L. grundlades på 1100-talet och tillhörde hansan. J. F. N. Le'mi, fi. Se Kl em i s. Lemierre [lomiär], Antoine Marin, fransk dramatiker, f. 1723, d. 1793, rönte framgång med åtskilliga deklamatoriska tragedier, bl. a. Hyper-mnestre (1758) och Guillanme Tell (1766). L. skref äfven lärodikter, bl. a. La peinture (1769) och Les fastes, ou les usages de Vannée (1779). L. invaldes 1781 i Franska akademien. L:s Oeuvres utgåfvos i 3 bd, 1810. Le mieux est l'ennemi du bien [lə mjö ä lennmi dy bjä'], fr., "det bästa är fiende till det goda", d. v. s. man kan gå miste om något godt, därför att man ej nöjer sig med mindre än det bästa. Lemke, Johan Filip, bataljmålare, f. 1631 i Niirnberg, d. 13 april 1711 i Stockholm, var i lära hos E. Decker och bataljmålaren J. Weyer i Hamburg, arbetade från 1650 hos G. Strauch och vistades 1653-73 för studier i Italien, företrädesvis Rom. Om L:s utveckling under detta skede känner man föga. I likhet med sina lärare hade han eg. cgnat sig åt skildringen af batalj- och jaktscener, och han målade väl till en början i deras anda, d. v. s. under holländskt inflytande. I Italien, där han särskildt omsorgsfullt studerade landskapet, drogs han närmare till detta j. F. Lemke. Efter ett själf. lands konst. I syn- porträtt, ncrhet Bourguignon och Bamboccio (Laer) skola ha varit hans förebilder. I Sverige torde knappt något prof af hans konst från denna period återfinnas utom hans få raderingar. Waagcn dömer om en af hans dit-hörande taflor, att L. som målare "utvecklar mycket lif i anläggningen, skicklig teckning, mäktig och