indien och Australien må vidare nämnas, att de fruktätande flädermössen på Madagaskar tillhöra ett indiskt släkte samt att i öns ödle- och snäckfauna det indiska elementet är starkare än det afrikanska. Af betydelse år vidare, att Ceylons daggmaskar äro skarpt skilda från de indiska, men nära släkt med de australiska. Äfven geologiska skäl tala för ett forntida sammanhang mellan Madagaskar, Indien och Australien. Som kvarlefvor af den nu i hafvet sjunkna kontinenten kvarstå f. ö., utom Madagaskar och Ceylon, äfven Seychellerna m. fl. öar och ref. Om öfverensstämmelsen i floristiskt afseende mellan de ofvannämnda länderna se Glossopterisfloran. -- Lemuriahypotesen har därför mycket, som talar för sig, men har å andra sidan haft vedersakare, som hänvisa hufvudsakligen till Indiska hafvets stora och jämna djup. J. F. N. Lemuridæ, zool. Se Lemurerna. Lemvig, dansk stad i Jylland, Ringkjöbing amt, vid en vik af Limfjorden. 3,826 inv. (1911), som lefva af handel, handtverk och landtbruk. Genom L.--Vembjärnvägen är L. sedan 1870 förbundet med den västjylländska längdbanan; den förlängdes 1899 till Thyborön. L. omtalas redan 1237 och fick 1545 stadsprivilegier. E. Ebg. Lena. 1. Socken i Uppsala län, Norunda härad. 6,612 har. 1,269 inv. (1910). L. utgör ett konsist. pastorat i Uppsala stift, Norunda kontrakt. -- 2. Socken i Älfsborgs län, Kullings härad. 3,992 har. 938 inv. (1910). L. bildar med Bergstena och Fullestad ett konsist. pastorat i Skara stift, Kullings kontrakt. -- 3. Se Kungslena 2. Lena, den östligaste af Sibiriens tre stora floder, upprinner i guv. Irkutsk från bergen v. om Bajkalsjön under 54° 10′ n. br. och 107° 55′ ö. lgd, flyter först mot s. v., sedan mot n. förbi Vercholensk, där floden blir segelbar, därefter mot n. v. och sedan mot n. ö. förbi Kirensk, Vitimsk och Olekminsk till Jakutsk. Där får den en nordlig riktning, som den behåller, tills den genom ett tjugutal mynningar (däraf 7 hufvudarmar), som bilda ett bredt, i hafvet utskjutande delta (omkr. 28,000 kvkm.), faller ut i Norra ishafvet, s. v. om Nya Sibiriens öar. Floden har en längd af 4,600 km., flodområdet en areal af omkr. 2,35 mill. kvkm. Vid Jakutsk når den låglandet och får ett mycket långsamt, delvis grundt lopp. Till följd af den otaliga mängden af öar, i synnerhet mellan Jakutsk och Sjigansk, är den utomordentligt bred, vid den förstnämnda orten 7--8 km., vid den senare nära 15, med ett djup af 16--22 m. Längre ned är den smalare, vid Bulun endast 2,5 km. bred och 10--16 m. djup, vid mynningen åter ända till 10 km. bred, men blott 5--8 m. djup. I sitt öfre lopp tillfryser floden i okt., nedanför Jakutsk redan i senare hälften af sept.; mynningen är stundom tillfrusen året om. Under isgång och högvatten blir L. ofta förhärjande för strandborna. Egentliga forsar saknas. I sitt öfre ganska snabba, men dock farbara lopp inneslutes strömmen på stora sträckor af storartade klippväggar och måleriska klippbildningar. Längre ned omväxla bergstrakter, ängsmarker och stäpper; men från Aldans mynning bli stränderna låga, och nedanför Sjigansk vidtar den alltid frusna tundran. Vid flodens stränder träffas mammutben ganska ofta. Mellan Jakutsk och Kirensk finnes regelmässig ångbåtsfart. Viktiga flodhamnar äro f. ö. Vercholensk, Ustkutsk, Olekminsk och Bulun. Floden är mycket fiskrik, och dess stränder täckas af väldiga skogar. Guldvaskerier finnas både vid L. och flera af dess bifloder, särskildt Vitim och Olekma; äfven andra metaller förekomma i bäckenet. Befolkningen är något tätare endast i öfre delen, där ryssar bo; längre ned följa efter hvarandra bureter, jakuter och tunguser. De viktigaste bifloderna äro fr. h.: Kirenga, Vitim, Olekma och Aldan, fr. v.: Viljui. (J. F. N.) Lenæus, Johannes Canuti, ärkebiskop, f. 29 nov. 1573 i Lena församling i Uppland, d. 23 april 1669, blef efter fleråriga akademiska studier, äfven vid utländska universitet (i synnerhet i Wittenberg) 1604 logices professor i Uppsala och efter ytterligare 2 års vistelse i Wittenberg samt därefter någon tid i Rostock 1610 professor i grekiska och hebreiska språken. Sedan L. 1612 prästvigts, utnämndes han 1613 tili teol. professor, blef 1638 förste teol. professor och domprost samt i mars 1647 ärkebiskop. Redan 1636 hade han efter sin svärfader ärkebiskop Kenicius’ bortgång fått de flesta rösterna till detta ämbete, men måste då stå tillbaka för Laurentius Paulinus. Vid L:s tillträde till ärkebiskopsstolen afskildes från ärkestiftet Norrland och Lappland, såsom det säges, i. följd af drottning Kristinas personliga obenägenhet mot L. Denna tillskrifves dels hans förbindelser med Karl Gustaf, hvilken som student bott hos L. (1638), dels drottningens missnöje med en af L. författad akademisk afh. De jure regio (1:a d. 1633--41, 2:a d. 1647), i hvilken han upphöjer den mosaiska ”konstitutionella teokratien”, såsom af Gud själf instiftad, i motsats till det judiska konungadömet. Bland L:s skrifter är eljest mest känd hans Logica peripatetica (1633), som i Sverige gaf ny fart åt den aristoteliska filosofien och länge användes som lärobok. L. deltog i granskningen af 1618 års bibelupplaga och i förarbetena till den ännu gällande 1686 års kyrkolag. L:s barn adlades 1658 med namnet Clo. (E. M. R.) Lenæus, Knut Nilsson, präst, folklifsskildrare, f. 1688 i Lena socken i Uppland, d. 1776, student i Uppsala 1704 och filos, magister 1716, befordrades 1717 till rektor vid Klara skola i Stockholm, utnämndes till kyrkoherde i Estuna 1726 och i Delsbo 1733, blef kontraktsprost samt var riksdagsman vid fem riksdagar. Under senare delen af sitt lif råkade L., som var en myndig och ansedd man, af flera anledningar i tvist med sitt konsistorium, för hvilket han synes varit en svår kritiker. ”Han var en verkeligen lärd man, efter den tidens sätt” (S. Ödmann). L. utgaf en öfv. af Hübners korta inledning till politiska historien (1721; flera uppl.) och ett utdrag af densammes ”Geografiska frågor” (1726) samt författade en Beskrivning öfver det heliga landet (1740). Det arbete, som fört hans namn till eftervärlden, är emellertid