175 Lenz-Leo 176 del af hans verk, liksom hans lif ödelades af bristande själ f behärskning. L:s arbeten utgåfvos af Ticck 1828 och senast af Lcwy 1909-10. Se arbeten om L. af Dorer-Egloff (1857), Erich Schmiclt (1878 och 1901), Froitzheim (1888 och 1891), Wald-raann (1894) och Eosanow (1909). B-n B. Lenz [lents], Heinrich Friedrich Emil (hans ryska namn. var E m i l i j Kristian o-vitj), rysk fysiker, f. 1804 i Dorpat, d. 1865 i Rom, deltog 1823-26 i Kotzebucs expedition, blef 1834 ord. led. af akademien och inlade stor förtjänst om utforskandet af galvanism och elektromag-netism. Jfr Induktion 2. Lenz [lents], Wilhelm von, rysk musikskrift-ställare, f. 1808, d. 1883 i Petersburg som ryskt statsråd, ejorde sig känd genom arbetena Beetnoven et ses trois" styles (2 bd, 1852-55; ny uppl. 1909), Beethoven, eine kunststudie (5 bd, 1855-60), hvaraf olika band äfven utkommo särskildt under titlarna KrUischer katalog (1860) och Beellwven, eine biogr aphie (1879; ny uppl. 1908), samt Die grossen piano/ortevirtuosen unsrer zeit (1872). L:s arbeten öfver Bccthoven äro ej frukten af pålitlig och nykter forskning, men ha genom författarens entusiasm bidragit att väcka allmännare intresse för den store musikerns verk. A. L.* Lenz [lents], Heinrich Oskar, tysk geograf och Afrikaresandc, f. 18-18 i Leipzig, fick 1872 anställning vid Gcologischc reichsanstalt i Wien och erhöll 1874 af Tyska afrikanska sällskapet i Berlin uppdrag att deltaga i de af sällskapet utrustade vetenskapliga expeditionerna till Väst-Afrika, där han gjorde Ogowe- och Gabunområdet till utgångspunkt för treåriga forskningsresor. 1879-80 färdades han på. uppdrag af samma sällskap, förklädd till muhammedan, från Marokko öfver Tarudant, Taudeni och Arauan till Timbuktu och därifrån till Medine, Frankrikes yttersta militärkoloni vid Senegal, den förste europé, som från Timbuktu nått kusten i västlig riktning. På uppdrag af geografiska sällskapet i Wien, hvars generalsekreterare han var, företog han 1885 en expedition från Kongo öster ut för att befria de genom mahdistupprorct från kusten afskurne européerna Junkcr, Cas-iti och Lupton, men lämnades i sticket af araberna och måste, utan att nå sitt mål, från Stanley f allén taga vägen öfver Tan-ganjika, Njassa och Schire till östkusten vid Qucli-mane (1886). 1885 blef L. e. o. professor i geografi vid universitetet i Czernowitz, och 1887-1909 var han professor i geografi vid tyska universitetet i Prag. Skr.: Timbuktu. Reise durch Marokko, die Sahara und den Sudan (2 bd, 1684; 2:a uppl. 1892). Wg. Lenz [lents], Max, tysk historiker, f. 1850 i Groifswald, blef 1876 docent i historia i Marburg, 1881 e. o. och 1885 ord. professor där, 1888 professor i Brcslau samt 1890 i Berlin. Hans tidigare författarskap rör sig inom 1400- och 1500-talens historia, och bland hans arbeten på dessa områden märkas Knnig Sigismund und Pleinrich V von England (1874), ett viktigt bidrag till Konstanzkonsiliets historia, Die schlacht bei Miihlberg (1879), Janssens gescliichte des deutschen volkes (antikatolsk, 1883), vidare festskriften M nr lin Luther (1883; 3:e omarb. uppl. 1897) samt i "Publikationen aus den k. preus-sischen staatsarchiven" Briefwechsel land graf Phi-lipps des grossmiitigen ron Hessen mit Bucer (3 bd, 1880-90). En utmärkt kännare af den nyaste tyska historien, har L. på detta område författat en skarpsinnig studie, Zur kritik der "gedanken und erinnerungen" des fursten Bismarck (1899) samt en förträfflig Gescliichte Bismarcks, den första vetenskapliga monografien öfver den store statsmannen, urspr, skrifven för "Allgemeine dcutsche biogra-phie", sedan i något utvidgad form utgifven separat (1902). Till Bcrlinuniversitctets 100-års-jubileum författade L. en bredt anlagd förträfflig Geschichte der königl. Friedrich-Wilhelms-unwersilät zu Berlin (4 dlr i 5 bd, af hvilka bd l, 3-4 samt förra hälften af bd 2 utkommit 1910). I "Historische zeitschrift" har L. offentliggjort åtskilliga värdefulla uppsatser, bl. a. en granskning af Lamprechts historic-uppfatt-ning och metod (Lamprechts deutsche gescliichtef 1896). Kleinere schriften utkommo 1910. T. H-r. Lenzin [lentsm], stundom använd benämning för k a o l i n, afsedd för användning inom pappersfabrikationen. Lenz' induktionslag [lents] 1. L e n z s k a lagen, fys. Se Induktion 2. Leo [le'å], Leo major, Leo minor, astron. So Lejonet. Leo [le'å; grek. Leon], östromcrska (bysantinska}' kejsare. 1. L. I den stor e, Traciern, äfven kallad Slaktaren, f. omkr. 400, d. 474, upphöjdes genom gardets befälhafvare, "patriciorn" goten Aspar, på tronen 457. L. ådagalade stor duglighet, stillade de politisk-rcligiösa orolighc-terna i Egypten och nedgjorde hunnerna, som angripit Dacicn. Däremot misslyckades en af honom i förbund med den västromcrske kejsaren An-thcmius afsänd flottexpcdition mot vandalerna i Afrika. 471 lät L. aflifva Aspar. Under föregif-vande att hämnas honom angrcpo goterna Traden-och härjade landet nästan till murarna af Ivonstan-tinopcl. - 2. L. II, den föregåendes dotterson^ medrcgent sedan 473 och efterträdare, dog 474 efter några månaders regering. - 3. L. III Isa u-riern, f. omkr. 680, d. 741, erhöll 713 befälet öfver östra armén och tvang 717 usurpatorn Theodosius III att afsäga sig regeringen, hvarefter han själf besteg tronen. 718-720 belägrade araberna Konstantinopcl till lands och sjöss, men L. besegrade dem hufvudsakligen genom användande af "den grekiska elden". L. stärkte sin myndighet genom förbättringar i förvaltningen, rättskipningen-och statshushållningen samt genom skapandet af en ny, krigsduglig armé och genom tryggande af rikets gränsprovinser. Hans uppträdande mot bilddyrkarna föranledde en brytning med de romerske påfvarna Gregorius II och Gregorius III och Exarkatcts förlust. Under L:s sista regeringsår härjade araberna de österländska provinserna, men han tillfogade dem ett stort nederlag vid Akroinon, i Frygien. L. var en verkligt stor härskare, som genom sina reformer satte det sjunkande östromerska riket i stånd att lefva ännu i sju århundraden. - 4. L. IV Chazaren, den föregåendes sonson, kejsare 775 -780, förde en mild regering (utom mot bilddyrkarna) och stod under starkt inflytande af sin gemål Irene (se d. o.). - 5. L. V, A r m e n i e r n, tjänade en tid som general under Nikcforos I. L. blef landsförvisad för förrädiska stämplingar, men återkallades ej långt därefter och utnämndes af kejsar Mikael I till östra arméns befälhafvare. Han><