177 Leo 178 öfvergaf dock denne i slaget vid Adrianopel mot bulgarerna, hvarigenom fälttåget slutade med ett nederlag, och afsatte honom 813. L. var en kraftig regent och segerrik mot bulgarerna, men föll 820 för en sammansvärjning, framkallad af hans uppträdande mot bilddyrkarna. - 6. L. VI, Filosofen eller Den vise, var son af kejsar Basileios I. Sitt binamn erhöll han dels i anledning af den uppfostran han under ledning af patriarken Fotios åtnjutit, dels emedan han författat några lärda arbeten. Han regerade 886-911. En af hans första regeringsåtgärder var att afsätta Fotios. L. var en despotisk, men föga kraftig regent, hvars regeringstid upptogs af krig med bulgarer och med araber, hvilkas korsår-flotta 904 plundrade Thcssalonikc. Jfr för öfrigt ö s t r o m e r s k a r i k e t. A. B. B.* Leo [lo'å]. Tretton påfvar ha burit detta namn. 1. L. I, den store (440-461), d. 10 nov. 461, härstammade förmodligen från Toscana, mottog kejsarens uppdrag att medla mellan de galliske höfvitsmänncn Aetius och Albinus och vistades ännu i Gallien, då han valdes till påfve. Som sådan hör han till de främste, lika hänsynslöst viljekraftig och modig som beräknande och klok; han påbörjade con-tralisationcn i kyrkostyrelsen och formulerade dess teori. På alla håll utvecklade han ifrig verksamhet. Han ifrado mot kätterierna (pelagianer, manikécr och priscillianistcr). Han häfdade med kraft sin supremati öfver öfriga kyrkor, så mot Alexandria (tvist om påskberäkningen), de afrikanska kyrkorna, öfver kyrkorna i Italien, Illyrien och Gallien. Af kejsar Valentinianus III utverkade han en lag af 6 juni 445, som tillerkände påfven primatet öfver Galliens och Väst-Roms kyrka, gjorde motspänstighct mot honom till majestätsbrott och erkände hans föreskrifter som gällande lag. Äfven i Öst-Roms kyrka gjorde L. sina anspråk gällande genom sitt ingripande mot eutychianismcn (se C h a l k c d o n). Han gaf patriarken Flavianus sitt stö i och förkastade de beslut, som fattats på den s. k. röfvarsynoden i Efcsos (449). Det därpå följande mötet i Chalkcdon beredde den påf-liga politiken flera nederlag Redan valet af mötes-ort gick L. emot, då han önskat, att synoden skulle samlas i en italiensk stad. Frågan om Kristi naturer (so K r i s t o l o g i) löstes genom en kompromissformel, samarbctad ur L:s lärobrcf till Flavianus samt den af denne uppställda formeln. I kyrkoförfattningsfrågan led L. en afgörandc motgång, i det att synoden tillerkände patriarken i Konstantinopcl jämställdhet med påfven, ehuru rang efter honom och fasthöll härvid trots de påfliga sändebudens gensagor. Västromcrska rikets förfall gaf L. tillfälle att framstå som regeringsmaktens representant i Italien. Hans manhaftiga uppträdande medverkade jämte andra mera reella orsaker till att 452 förmå Attila att af tåga från Rom. Däremot misslyckades hans försök att afvända Geiseriks plundring af den eviga staden. Sin förnämsta betydelse har L:s ponti-fikat därigenom, att han häfdat ej blott påfvens primat, utan äfven hans universella cpiskopat. Med rätta har L. därför kallats den förste påfven. L. äras af den romersk-katolska kyrkan som helgon (dag 11 april). 2. L. II (682-683) prisas som skriftlärd, vältalig och välgörande. Han tillintetgjorde fullständigt ärkestiftet Ravennas själfständighet och bekräftade sjätte ekumeniska kyrkomötets fördömande af monoteletismen (se M o n o t e l o t e r) och dess anhängare, bland hvilka äfven upptagits påfven Honorius I (se d. o.). 3. L. III (795-816), d. 12 juni 816, till börden romare, sökte redan från början gentemot den romerska aristokratien stöd hos Karl den store (se Karl, sp. 1028) och förblef under hela sin regering i beroende af den frankiske härskaren. Efter en revolt i Rom 799 flydde L. till Karl, som lät återföra honom till Rom samt anställa en undersökning rörande såväl revolten som de beskyllningar (för osedlighet m. m.), som mot L. framställts, en undersökning, som synes ha klargjort hans skuld. 800 begaf sig Karl själf till Rom för att afgöra saken. Inför honom friade sig påfven genom ed från beskyllningarna (23 dec. 800). På juldagen s. å. satte han - sannolikt utan något föregående samförstånd - kejsarkronan på Karls hufvud. Därigenom nedtrycktes L. - visserligen mycket mot sin afsikt - närmast till ställning af en bland franker-väldets metropoliter. L. kanoniserades 1673. 4. L. IV (847-855), d. 17 juli 855, sökte häfda påfvestolens själfständighet gentemot de karolingiskc furstarna. Kejsarens bekräftelse inhämtades ej före vigningen, och L. befäste Rom på nytt samt om-gaf sig med ett väpnadt följe. Därigenom ändrades dock ej det rättsliga förhållandet mellan Rom och kejsardömet. I rent kyrkliga frågor uppträdde han som kristenhetens högste styresman. Kyrkan räknar L. bland sina helgon. 5. L. V (903) invigdes i aug. 903, men blef efter blott 30 dagars regering störtad och tillfångatagen samt afled kort därpå. 6. L. VI (928-929), son till den romerske pri-micerius Christophorus, blef efter Johannos X:s störtande i juni 928 påfvc, men afled redan efter 71/? månaders pontifikat. 7. L. VII (936-939), d. i juli 939, uppsattes sannolikt af Alberik d. y. på påfvcstolen. L. hade tidigare varit munk och stödde ifrigt den klunia-ccnsiska klostcrreformrörelsen. 8. L. VIII (963-965) uppsattes af Otto I på påfvcstolen 4 dec. 9633 men fördrefs redan i febr. följande år. Efter Johannes XII:s död återfördes han af kejsaren till Rom, där under tiden Benedikt V valts till påfve. Sedan denne på en synod i juni 964 blifvit afsatt, blef L. allmänt erkänd, men dog redan på våren 965. 9. L. IX (1048-54), d. 19 april 1054, hette eg. Bruno, var son till grcfvc Hugo af Egis-heim och blef 1026 biskop af Toul. På en riksdag i Worms i dec. 1048 gjordes han, sedan ärkebiskop Halinard af Lyon af böjt påfvetiaran, af kejsaren till påfve; L. lät dock efter sin ankomst till Rom den kejserliga utnämningen fullbordas genom ett kanoniskt val. L. var i hög grad skickad för sin vanskliga uppgift att reformera kyrkostyrelsen: han skildras som energisk, målmedveten och tillika älskvärd, ej opröfvad i politiken och tillika förbunden mod tidens klostorreformrörelse. L. omgaf sig nu med framstående män; ja han kan sägas ha skapat kardinalkollegict som en internationell kyrklig institution. Han gjorde Hildebrand till kardinal och införlifvade äfven med kollegiet flera framstående andlige, som han kände från sitt gamla verksamhetsfält, främst Humbcrt från klostret Moyen-Moutier. I april 1049 höll L. sin första romerska synod, genom