Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lenôtre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Leo
178
öfvergaf dock denne i slaget vid Adrianopel mot
bulgarerna, hvarigenom fälttåget slutade med ett
nederlag, och afsatte honom 813. L. var en kraftig
regent och segerrik mot bulgarerna, men föll 820 för
en sammansvärjning, framkallad af hans uppträdande mot
bilddyrkarna. - 6. L. VI, Filosofen eller Den vise,
var son af kejsar Basileios I. Sitt binamn erhöll
han dels i anledning af den uppfostran han under
ledning af patriarken Fotios åtnjutit, dels emedan
han författat några lärda arbeten. Han regerade
886-911. En af hans första regeringsåtgärder var
att afsätta Fotios. L. var en despotisk, men föga
kraftig regent, hvars regeringstid upptogs af krig
med bulgarer och med araber, hvilkas korsår-flotta 904
plundrade Thcssalonikc. Jfr för öfrigt ö s t r o m e
r s k a r i k e t. A. B. B.*
Leo [lo’å]. Tretton påfvar ha burit detta namn.
1. L. I, den store (440-461), d. 10
nov. 461, härstammade förmodligen från Toscana,
mottog kejsarens uppdrag att medla mellan de
galliske höfvitsmänncn Aetius och Albinus och
vistades ännu i Gallien, då han valdes till påfve.
Som sådan hör han till de främste, lika hänsynslöst
viljekraftig och modig som beräknande och klok; han
påbörjade con-tralisationcn i kyrkostyrelsen och
formulerade dess teori. På alla håll utvecklade
han ifrig verksamhet. Han ifrado mot kätterierna
(pelagianer, manikécr och priscillianistcr).
Han häfdade med kraft sin supremati öfver
öfriga kyrkor, så mot Alexandria (tvist om
påskberäkningen), de afrikanska kyrkorna, öfver
kyrkorna i Italien, Illyrien och Gallien. Af kejsar
Valentinianus III utverkade han en lag af 6 juni
445, som tillerkände påfven primatet öfver Galliens
och Väst-Roms kyrka, gjorde motspänstighct mot honom
till majestätsbrott och erkände hans föreskrifter som
gällande lag. Äfven i Öst-Roms kyrka gjorde L. sina
anspråk gällande genom sitt ingripande
mot eutychianismcn (se C h a l k c d o n). Han gaf
patriarken Flavianus sitt stö i och förkastade de
beslut, som fattats på den s. k. röfvarsynoden i
Efcsos (449). Det därpå följande mötet i Chalkcdon
beredde den påf-liga politiken flera nederlag Redan
valet af mötes-ort gick L. emot, då han önskat,
att synoden skulle samlas i en italiensk stad.
Frågan om Kristi naturer (so K r i s t o l o g i)
löstes genom en kompromissformel, samarbctad ur
L:s lärobrcf till Flavianus samt den af denne
uppställda formeln. I kyrkoförfattningsfrågan led
L. en afgörandc motgång, i det att synoden tillerkände
patriarken i Konstantinopcl jämställdhet med påfven,
ehuru rang efter honom och fasthöll härvid trots
de påfliga sändebudens gensagor. Västromcrska
rikets förfall gaf L. tillfälle att framstå
som regeringsmaktens representant i Italien.
Hans manhaftiga uppträdande medverkade jämte
andra mera reella orsaker till att 452 förmå Attila
att af tåga från Rom. Däremot misslyckades hans
försök att afvända Geiseriks plundring af den eviga
staden. Sin förnämsta betydelse har L:s ponti-fikat
därigenom, att han häfdat ej blott påfvens
primat, utan äfven hans universella cpiskopat.
Med rätta har L. därför kallats den förste påfven.
L. äras af den romersk-katolska kyrkan som helgon
(dag 11 april).
2. L. II (682-683) prisas som skriftlärd,
vältalig och välgörande. Han tillintetgjorde
fullständigt ärkestiftet Ravennas
själfständighet och bekräftade sjätte ekumeniska
kyrkomötets fördömande
af monoteletismen (se M o n o t e l o t e r) och
dess anhängare, bland hvilka äfven upptagits påfven
Honorius I (se d. o.).
3. L. III (795-816), d. 12 juni 816, till börden
romare, sökte redan från början gentemot
den romerska aristokratien stöd hos Karl den
store (se Karl, sp. 1028) och förblef under hela
sin regering i beroende af den frankiske härskaren.
Efter en revolt i Rom 799 flydde L. till Karl,
som lät återföra honom till Rom samt anställa
en undersökning rörande såväl revolten som de
beskyllningar (för osedlighet m. m.), som mot L.
framställts, en undersökning, som synes ha
klargjort hans skuld. 800 begaf sig Karl själf
till Rom för att afgöra saken. Inför honom
friade sig påfven genom ed från beskyllningarna
(23 dec. 800). På juldagen s. å. satte han
- sannolikt utan något föregående samförstånd -
kejsarkronan på Karls hufvud. Därigenom nedtrycktes
L. - visserligen mycket mot sin afsikt - närmast till
ställning af en bland franker-väldets metropoliter.
L. kanoniserades 1673.
4. L. IV (847-855), d. 17 juli 855, sökte häfda
påfvestolens själfständighet gentemot de karolingiskc
furstarna. Kejsarens bekräftelse inhämtades ej före
vigningen, och L. befäste Rom på nytt samt om-gaf
sig med ett väpnadt följe. Därigenom ändrades
dock ej det rättsliga förhållandet mellan Rom
och kejsardömet. I rent kyrkliga frågor
uppträdde han som kristenhetens högste styresman.
Kyrkan räknar L. bland sina helgon.
5. L. V (903) invigdes i aug. 903, men
blef efter blott 30 dagars regering störtad och
tillfångatagen samt afled kort därpå.
6. L. VI (928-929), son till den romerske
pri-micerius Christophorus, blef efter Johannos X:s
störtande i juni 928 påfvc, men afled redan efter
71/? månaders pontifikat.
7. L. VII (936-939), d. i juli 939, uppsattes
sannolikt af Alberik d. y. på påfvcstolen. L. hade
tidigare varit munk och stödde ifrigt den
klunia-ccnsiska klostcrreformrörelsen.
8. L. VIII (963-965) uppsattes af Otto I
på påfvcstolen 4 dec. 9633 men fördrefs redan i
febr. följande år. Efter Johannes XII:s död
återfördes han af kejsaren till Rom, där under tiden
Benedikt V valts till påfve. Sedan denne på en synod
i juni 964 blifvit afsatt, blef L. allmänt erkänd,
men dog redan på våren 965.
9. L. IX (1048-54), d. 19 april 1054, hette eg.
Bruno, var son till grcfvc Hugo af Egis-heim
och blef 1026 biskop af Toul. På en riksdag i Worms
i dec. 1048 gjordes han, sedan ärkebiskop Halinard
af Lyon af böjt påfvetiaran, af kejsaren till
påfve; L. lät dock efter sin ankomst till Rom den
kejserliga utnämningen fullbordas genom ett
kanoniskt val. L. var i hög grad skickad för
sin vanskliga uppgift att reformera kyrkostyrelsen:
han skildras som energisk, målmedveten och tillika
älskvärd, ej opröfvad i politiken och tillika
förbunden mod tidens klostorreformrörelse. L.
omgaf sig nu med framstående män; ja han kan sägas ha
skapat kardinalkollegict som en internationell
kyrklig institution. Han gjorde Hildebrand till
kardinal och införlifvade äfven med kollegiet
flera framstående andlige, som han kände från sitt
gamla verksamhetsfält, främst Humbcrt från klostret
Moyen-Moutier. I april 1049 höll L. sin första
romerska synod, genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
