179 Leo 180 hvars beslut han öppnade sin kamp för kyrkoreformen: utrotande af simonien, inskärpande af celibatsförpliktelsen o. s. v. Under de följande åren höll L. dels i Tyskland och Frankrike (i Reims, där den första investiturlagstiftningen genomfördes), dels i Italien en serie synoder, på hvilka reformlagstiftningen ytterligare utfördes. Genom ständiga resor fick L. ock tillfälle att i folkens medvetande inskärpa påfvedömet som den centrala kyrkliga myndigheten. På sommaren 1052 upptog L. kampen med normanderna i Syd-Italien för att få Benevento i sina händer, men led nederlag. L. afslöt då med kejsar Henrik III en öfverenskommelse, hvarigenom han, helt afstående från vissa rättigheter i Tyskland, fick sig tillförsäkrade Benevento och andra besittningar i Italien. Det nya kriget med normanderna fick emellertid en olycklig utgång. L. blef själf fången (18 juni 1053) och frigafs först efter nio månader. Den under L:s sista tid upplågande striden med patriarken i Konstantinopel Mikael Kerularios ledde efter L:s död till kristenhetens definitiva tudelning. 10. L. X (1513-21), Giovanni de' Medici, andre son till Lorenzo il Magnifico, f. 11 dec. 1475, d. l dec. 1521, erhöll redan 1482 tonsuren och utnämndes 1489 till kardinal in petto; först tre år senare anlade han insignierna på sin värdighet. Sin lärda uppfostran erhöll han af män sådana som Angelo Poliziano, Marsilio Ficino och Bibbiena, han studerade ock i Pisa teologi och kyrkorätt. Under sin tidigare kardinalstid int g han en tillbakadragen ställning, hängifvande sig åt ett fäderneärfdt intresse för litteratur och konst, samt företog resor till Tyskland och Frankrike. Under Julius II började han spela en mera framträdande roll och utnämndes 1509 till legat i Bologna. Tillfångatagen i slaget vid Ravenna 1512, lyckades han emellertid undkomma till Florens, där hans familj återfått makten, och valdes efter Julius II:s död 1513 till påfve. Man kan ej frånkänna L. som kyrkopolitiker skicklighet och förtjänster. Med de schismatisko franske kardinalerna lyckades han genomföra en utjämning, som hade till följd, att Ludvig XII undandrog "konsiliet" i Pisa sitt stöd. Åt en del af Laterankonsiliets reformbeslut i afseende på kurian gaf L. sin sanktion, och vid dess upplösning 1517 var schismen definitivt häfd. En annan framgång för den påfliga politiken var afslutandet af ett konkordat med Frans I af Frankrike 1516, hvarigenom den s. k. pragmatiska sanktionen upphörde att gälla. L:s korstågsplaner strandade däremot på den franske konungens obenägenhet. Habil diplomat som han var, lofverade L. trots sin svaga ställning med mycken skicklighet mellan de makter, som täflade om hufvudinflytandct i Italien. I striden mellan Frankrike och den heliga ligan höll han sig neutral. I slutet af sin regering ingick han (1521) ett förbund med kejsar Karl V och lyckades med hans Leo X. Efter målning af Rafael. hjälp eröfra de af Kyrkostaten efterträdda Parma och Piacenza samt besätta hertigens af Ferarra område, då han midt under sina triumfer afled. Sitt egentliga rykte hos eftervärlden har L. vunnit genom sitt litterära och konstnärliga mecenatskap. Flera af tidens berömdaste konstnärsnamn - t. ex. Michelangelos, Rafaels - äro knutna till hans. Det största af hans regerings konstnärliga företag är S:t Peterskyrkans byggande, och det har indirekt blifvit upphofvet till den betydelsefullaste tilldragelsen under hans pontifikat. Det var som bekant de medel, som användes för att skaffa penningar till det väldiga företagets fullbordande, som gåfvo närmaste incitamentet till Luthers uppträdande. Om L:s förhållande till Luther och den frambrytande reformationen se Luther och Reformationen. L. var en finbildad och njutningslysten renässansman, ehuru af ett finare slag än Alexander VI eller Julius II, och tillika en skicklig och skrupellös diplomat, men han saknade helt det sedliga allvar, den nitälskan och den kraft, som kräfves af en kyrkans styresman helst i en brytningstid sådan som den, under hvilken hans pontifikat inföll. 11. L. XI (1-27 april 1605), Alessandro Ottaviano de' Medici, var ärkebiskop af Florens, då han genom franskt inflytande uppsattes på påfvestolen. 12. L. XII (1823-29), f. 22 aug. 1760, d. 10 febr. 1829, hötte eg. Annibaledella Genga, prästvigdes 1783, blef 10 år senare (titulär) ärkebiskop af Tyrus, 1794 nuntie i Köln med säte i Augsburg och 1805 i Regensburg, 1807 och 1814 i Paris, 1816 kardinalbiskop af Sinigaglia och valdes efter fem veckors konklav 28 sept. 1823 till påfve som de ultramontanes kandidat. Omedelbart efter sin tronbestigning inaugurerade han en politik i ultramontansk anda: Consalvi ersattes som kardinalstatssekreterare af den 80-årige Somaglia, Collegium romanum öfverlämnades åt jesuiterna, förvaltningen omorganiserades i klerikal riktning, judarna trakasserades, och i Romagna anordnades ett sannskyldigt utrotningskrig mot de radikala partierna. Dock saknar hans inre styrelse ej helt förtjänster: öfverflödiga tjänster indrogos, kontrollen skärptes, och äfven åt näringarnas uppblomstring egnades omsorg. Äfven L:s allmänna kyrkliga politik präglades af nämnda ultramontana drag: hans första encyklika (5 maj 1824) fördömde tros- och religionsfriheten samt bibelsällskapen. 1825 firades i Rom som jubelår (se d. o.), men anslutningen från den katolska kristenhetens sida blef ej den man väntat. L:s yttre politik var i det hela framgångsrik. Rörande L:s konkordatpolitik se Konkordat. 13. L. XIII (1878-1903), hette eg. Gioachino Vincenzo Lodovico Pecci, f. 2 mars 1810 i Carpineto i södra Kyrkostaten, d. 20 juli 1903, tillhörde en förnäm (greflig) familj, fick sin första utbildning 1818-24 i jesuitkollegiet i Viterbo, studerade därefter vid det jämväl af jesuiter ledda Collegium romanum i Rom, blef 1832 teol. doktor, inträdde s. å. vid den påfliga förvaltningsskolan (Accademia dei nobili ecclesiastici) och studerade samtidigt rättsvetenskap vid Roms universitet, där han 1837 vann juris doktorsgraden. S. å. inträdde han i den påfliga förvaltningstjänsten som råd i statssekretariatet för det inre (ponente del buon governo) och lät prästviga sig (sin första mässa