193 Leopardi-Leopardo 194 anträffat svarta eller nästan svarta leoparder, som likaledes uppfattats som tillhörande en särskild art (F. melas); numera veta vi dock, att sådana svarta individer kunna tillhöra samma kull som normalt färgade. Leopardens utbredningsområde omfattar Afrika och en stor del af Asien (Mindre Asien, Persien, Belutsjistan, Indien, Assam, Ceylon, Malajiska halfön, Sumatra, Java och Kina), under kvartärperio-den fanns den i västra Europa. - Om leoparden säger A. E. Brehm, att "den är otvifvelaktigt det mest fulländade af alla kattdjur. Väl förefaller oss lejonet mera majestätiskt, tigern grymmare och ozeloten färgrikare, men i anseende till harmonien i kroppsbyggnaden, hudens skönhet och rörelsernas kraft, vighet och behag stå de, liksom alla öfriga kattdjur, långt tillbaka för leoparden. Den förenar i sig alla de öfrigas mest utmärkande egenskaper i såväl kroppsligt som andligt hänseende och visar oss rofdjuret i dess högsta fulländning." Leoparden är en farlig fiende för en mängd olika djur äfvensom för människan, ehuru den helst undviker henne. Den springer väl ej fort, men gör väldiga hopp, klättrar ledigt, vistas ofta i träden och simmar utan svårighet. Leoparden är listig, blodtörstig och dödar alla djur, som den kan rå på. Dess förnämsta föda utgöres af antiloper, getter och får. I träden förföljcr den apor, och bland klipporna jagar den klippdassar. Bland hjordarna anställer den stor förödelse, ty en och samma leopard kan på en enda natt döda 30 till 40 får. Djuret fångas i fällor, saxar och andra giller. Huden värderas högt för sitt vackra utseende. Kaffrerna begagna huden, svansen, tänderna och klorna af de leoparder, hvilka de lyckats nedlägga, som segertecken. Leoparden härdar länge ut i fångenskap. I det forna Rom framfördes ofta leoparder (pantrar) vid kämpaspelen. C. R. S. (L-e.) Leopa'rdi [leå-], Giacomo, grefve, italiensk skald, f. 29 juni 1798 i Recanati i Mark Ancona, d. 24 juni 1837 i Neapel, var från födseln svag och utvecklades olyckligt under öfverdrifvet vidlyftiga studier. Efter nödtorftig handledning i latin tillegnade han sig på egen hand detta språk samt grekiska och hebreiska. I faderns bibliotek studerade han med pennan i hand kyrkofäderna och sedan nästan alla antika författare, så att han vid 16 års ålder var en fulländad klassiker och teolog. Under de tre följande åren kommenterade han Porfyrios och flera retorer, skref afhandlingar i Milanotidskriften "Lo spettatore" och utgaf Saggio sopra gli errori popo-lari degli antichi (1815), i hvilken skrift han citerar Tryckt den 4/10 11 mer än 400 auktorer. Allteftersom han trängde djupare in i det antika lifvets storhet, fick han ögonen öppna för det samtida Italiens förfall och slafsinne. Hans patriotiska sorg däröfver frambröt i en öfver-raskande fulländad lyrik, i några canzoner: All' Italia (1818), can-zoncn öfver det tilläm-nade Dantemonumentet i Florens (s. å.), canzo-nen till Angelo Mai, då denne upptäckt Ciceros "De republica" (1820) och odet öfver Brutus d. y. (1822). Ungefär vid denna tid skedde hans slutliga brytning med katolska religionen. De ifriga studierna hade ytterligt försämrat hans hälsa. Benen i kroppen uppmjukades; han blef sned och puckelryggig, senare äfven döf och halfblind, hvarjämte han led af sömnlöshet. Därtill kommo en tidtals tryckande fattigdom och vantrefnad i den kälkborgerliga hemorten, icke minst på grund af föräldrarnas oförstående och brist på sympati. Allt detta bidrog att göra L. till den mest utpräglade pessimist. På ett besök i Rom 1822 afböjde L. ett anbud af Niebuhr på en professur i Berlin. 1824 utgaf han sin första diktsamling, Canzoni, 1826 Versi (mestadels elegiska och idylliska dikter), 1827 Operette morali (dialoger på en mönstergill prosa, fulla af fina iakttagelser och den bittraste ironi, ny uppl. 1895), s. å. en edition af Petrarcas lyrik med ypperliga kommentarer samt en italiensk krestomati på prosa och vers, 1831 slutligen ett urval af sina dikter, Canti. Han vistades 1825-26 i Milano och Bologna, 1827-31 mest i Florens, där han stiftade bekantskap med öfriga reformatorer af den italienska litteraturen, och sedan 1833 i Neapel. En minnesvård öfver honom restes nära Vergilius' graf. - Bland Italiens lyriker i nyare tider intager L. främsta platsen genom tankarnas lyftning och klarhet, intensiv känsla, storartadt patos samt diktionens rena, plastiska skönhet. Hos Hellas' skalder hade han tillegnat sig språkuttryckets kyska enkelhet och måtta; aldrig står hos honom ett öfverflödigt ord. Rimmet anbragte han ganska sparsamt. Antalet af de (delvis fragmentariska) skaldestycken, med hvilka L. skapade sitt rykte, är ringa; de flesta äro oden, i hvilka han inspireradt förkunnar sin tröstlösa världsåsikt (berömdast är kanske La ginestra). Om kärleken sjöng han blott elegiskt (A se stesso, Aspasia). L:s Opere utgåfvos af hans vän A. Ranieri (2 bd, 1845; 4:e uppl. 1856), nyare uppl. af Straccali 1892 och Scherillo 1900, hans brefväxling, Epistolario, 1849 (2:a uppl. 1856, tillökt uppl. utg. af Piergili i 3 bd 1892) och Pensieri (7 bd 1898 ff.). Se arbeten af Teresa Leopardi (1881), Piergili (1889), Cesareo (1893 och 1902), Graf (1898), Mestica (1901), Zum-bini (1902-04) och Chiarini (1905). (R-n B.) Leopardo [leåpa'rdå], Alessandro, italiensk bildhuggare, tillhörande ungrenässansen i Venezia, lefde under senare hälften af 1400-talet samt var i stil och omfattning måhända den ädlaste af den tidens venezianska mästare. Af hans hand är den här- 16 b. 7