195 Leopardus irbis-Leopold 196 ligastc af alla dogegrafvar, nämligen den öfver A. Vendramin (d. 1478) i koret till kyrkan S. Giovanni e Paolo, utmärkt lika mycket genom storartad och harmonisk fördelning af rummet samt jämn af-vägning mellan friskulptur och relief som genom de enskilda figurernas ädla former och den rika fantasien i uppfinningen. Berömda äro i synnerhet de små "putti" (genier), hvilka rida på fantastiska sjöhästar och beteckna Venezias herravälde öfver hafvet. Vidare utförde han gjutningen af condottie-ren Colleonis ryttarstod i Vcnezia, till hvilken modellen var utförd af Verrocchio. Som dekoratör af hög rang visade L. sig i hallarna till de tre fanstängerna på S. Marcoplatsen, hvilka utfördes 1501 och i sin stil vittna om antika studier. Slutligen deltog han samtidigt i arbetet inom Capella S. Zeno i S. Marco, ehuru det icke är alldeles klart, hvilka delar af den plastiska utstyrseln afgjordt tillhöra honom. Stridigheter uppstodo 1505, till följd af hvilka han skildes från arbetet, som anförtroddes åt Pietro och Antonio Lombardi. Sex bronsstatyer af dygden, hvilka karyatidmässigt uppbära kardinal Zenos sarkofag och utmärka sig för sin klassiska skönhet, äro med säkerhet utförda af honom. C. B,. N.* Leopa'rdus irbis 1. uncia, zool. Se Irbis. Leopold, Karl Gustaf af, skald, prosaförfattare och filosof, f. 1756 i Stockholm, hvarest han döptes 3 april s. å., d. där 9 nov. 1829, skref sig urspr. Leopoldt. Fadern var tullförvaltare i Norrköping; gossen sattes i skola i Söderköping samt afgick därifrån till Linköpings gymnasium. Som gymnasist höll L. 1770 på stora rådhussalen i Norrköping ett tal på vers till firande af kronprinsens födelsedag, hvilket sedan trycktes. 1773 blef L. student i Uppsala, men lämnade universitetet mot slutet af 1774, för att mottaga en informatorsplats hos hofmarskalken grefve Douglas på det natursköna Stjärnorp. Antagligen fortfor hans kondition till inpå 1777, då han åter befann sig i Uppsala. Han hade under tiden (1776) blifvit invald till led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg, ett nytt bevis på, huru hoppgifvande den unge redan ansågs. I Uppsala gjorde han sig snart bemärkt som skald. Men ett af hans första arbeten, Skaldebref til Adjuncten G. i Norrköping (1777), väckte genom sin lasciva ton de akademiske fädernas misshag och föranledde, att författaren erhöll en "skrapa" inför konsistoriet. Sin egentliga ryktbarhet erhöll L. genom sitt Ode öfver den 1 Nov. 1778, hvilket utgick i 2 uppl. och hälsades med stort bifall, hvaremot Kellgren i "Stockholmsposten" underkastade dikten en hård detaljkritik, som föranledde en längre polemik mellan skalden och kritikern. Ett längre poem af det lättare slaget, Kärlekens Ericsgata (1778), stadfäste samtidigt L:s vunna rykte. Af ekonomiska skäl begaf sig L. till Greifswald 1780, där han, efter aflagdt disputationsprof, blef 1781 filos. magister och 1782 docent i lärdomshistoria. Snart därpå utnämndes han till vice bibliotekarie vid Stralsunds stadsbibliotek, hvars 17,000 band han ordnade. Hans forne gynnare J. H. Lidén, som då nyligen till Östgöta nation i Uppsala skänkt den boksamling, som blef universitetets, kallade honom 1784 till dess bibliotekarie, och L. befann sig 1785 åter i Uppsala. Hans vistelse där blef ej långvarig, men utmärktes genom tre nya skrifter, alla på sitt sätt betecknande för skaldens och tänkarens vunna mognad. I sina Critiska anmärkningar vid hjeltedikten Tåget öfver Bält (1785; jfr en uppsats härom af A. Gauffin i "Samlaren" 21, 1900) lämnade L. en bland de första genomförda och på bestämda kritiska grundsatser fotade granskningar af ett svenskt skaldeverk. Julie Eberhardt, hymeneisk offersång (s. å.) är ett alster af diktarens fina umgängeston och förmåga af eleganta vändningar. Erotiska oder (s. å.) åter visa oss hans lyriska förmåga, sådan den tager form i dessa i fransk skola bildade, halft smäktande, halft skämtande känsloutgjutelser. I febr. 1786 antog Gustaf III L. till sin biträdande sekreterare, gaf honom bostad på slottet och uppgjorde hans affärer. Genom denna förändring af lefnadsuppgift, genom det tillträde till konungens person och hofkretsarna L. snart vann och den ställning han äfven kom att intaga till Kellgren, den svenska litteraturens då erkändt främste man, inträdde hans lif i ett nytt och lyckosamt skede. Nu följde också framgång på framgång. Redan i juni 1786 valdes L. till led. af Svenska akad. och höll ett längre inträdestal om akademiens valspråk, i början af 1787 blef han bibliotekarie vid Drottningholms bibliotek och 1788 konungens handsekreterare. Han offentliggjorde under dessa år, utom ett par tal, smärre dikter och en prolog och versifierade Gustaf III:s enaktsopera Frigga (1787) samt skref de större skaldestyckena Öfver segren vid Hogland (1788) och Häfdernas röst (1789). I konungens gunst stod L. så högt, att denne under finska kriget kallade honom till sig för att njuta af hans vittra umgänge och kvicka skämt. Frukterna i poetiskt hänseende af denna vistelse voro endast fortsättandet af den förut påbörjade tragedien Oden samt de intryck L. sedan nedlade i sina bekanta skaldebref till konungen öfver slaget vid Fredrikshamn 1790 och segern vid Svensksund s. å. Skaldebrefven andas en behagfull blandning af allvar och skämt, fint smicker och eleganta poetiska vändningar. Det märkligaste bland dem är det, i hvilket L. gör sig till tolk för den allmänna meningen, som yrkade nåd för Anjalaförbundets upproriska hufvudmän. Om ock dessa och flera andra poesier i den lätta och lekande genren höjt L. till rangen af en bland Sveriges då lefvande förnämsta skalder, blef tragedien Oden eller Asarnes utvandring (1790; uppförd å k. teatern s. å. och kvarstående på repertoaren ända till 1825) en verklig triumf för honom och gjorde i allmänhetens och hofvets ögon L. till Kellgrens medtäflare. Konungen, som delade den allmänna förtjusningen, sände honom en smickrande biljett och en lagerkvist, bruten af hans egna händer på "Vergilii graf", en artighet, som L. besvarade med ett fyndigt och fint epigram. Samtidigt därmed och under de sista åren af Gustafs regering deltog L. flitigt i "Stockholmspostens" redaktion, sedan han alltmer närmats till Kellgren och blifvit hans