meningsfrände, ehuru de båda skaldernas skilda skaplynnen och olika lefnadsbanor lade hinder i vägen för vänskapens förtrolighet. Med tacksamhet omfattades L. af den äldre skaldebrodern, i synnerhet då han trädde inom skranket mot Thorild, som äfven angrep och förkättrade Kellgren. Det var i skrifterna Den nya lagstiftningen i snillets verld något litet i fråga satt (1792) och Bref till den store och märkvärdige författaren Th-- (s. å.) som L. hufvudsakligen blottade den väldige angriparens många sårbara punkter och från akademisk, rationell ståndpunkt försvarade den vitterhet Thorild angrep och de samhälleliga grundsatser, mot hvilka han riktade sitt tunga, men oviga vapen. Med monarkens död (1792) upphörde naturligtvis L:s dittills innehafda befattning, och han blef medarbetare i tidningen "Extra posten" (se d. o.), som uppsattes på hösten 1792. Särdeles uppmärksammade voro den polemik L. där förde mot Thorild och åtskilliga af hans anhängare samt den kvicka visan om Per Enbom, som länge fortlefde. Tidningen indrogs emellertid i sept. 1795, ehuru den var konservativare än "Stockholmsposten". L. hade emellertid då lämnat bestyret med dess redigering och var bosatt i Linköping. Af Reuterholm utverkade sig L. åtskilliga ekonomiska förmåner och ställde i utsikt, att han skulle besjunga sin välgörare. Han påbörjade också ett längre skaldebref, hvaraf han tillsände Rcuterholm stycke efter stycke, men förhalade dess fullbordan så länge, att Reuterholm afgick från makten dessförinnan. L:s dikt trycktes sedan med vissa förändringar och utan adress i de samlade skrifterna, och man trodde länge, att L. varit oböjlig i förhållandet till Reuterholm, på hvilken han likväl äfven röstade vid invalen till Svenska akad. 1794 (se T. Westrin, "Leopold och Reuterholm" i "Samlaren", XII, 1891). När Gustaf IV Adolf som myndig själf tillträdde regeringen (1796), återflyttade L. till Stockholm, där han ifrån 1797 blef en flitig och gärna läst medarbetare i "Läsning i blandade ämnen", i hvars första årgångar flera af L:s mest bekanta uppsatser och granskningar återfinnas. Han utnämndes 1799 till kansliråd och hade därmed åter en fast syssla och en lugnare ekonomisk ställning. 1800--02 utgaf han tre delar af sina Samlade skrifter (2:a uppl. 1814--16). Genom denna samling, som äfven var en utmärkt förlagsaffär, intog L. utan gensägelse främsta rummet bland samtida svenska skalder; och då han tillika var en af Svenska akad:s ledande män, kan man säga, att han i väsentlig mån tryckte stämpeln af sitt skaldelynne och sina estetiska åsikter på detta tidehvarf i vår vitterhet. Det var ej heller endast till denna han sträckte sina omsorger och vände sin begåfning. Genom sin Afhandling om svenska stafsättet, hvilken öppnar den nya följden af "Svenska akademiens handlingar" (1801), ingrep L. i denna viktiga fråga, där han visade sig konservativare än Kellgren och på det hela taget stadfästande bruket (se Noreen i "Vårt språk", I). Och i sina af Rühs utgifna Briefe über Schweden und Schwedens neueste verhältnisse (1804), hvilka innehöllo en varmhjärtad och dräpande polemik mot italienaren Acerbis vrånga omdömen om vårt land, visade han sig än en gång som den kvicke och dock grundligt lärde man, till hvilken hans svenska samtid med aktning och beundran blickade upp. För scenen arbetade han äfven under detta skede. Den talande taflan, "operaparade", en öfversättning från franskan (1799, uppf. nära 50 ggr, senast 1828), samt sorgespelet Virginia (uppf. 1803--33 25 ggr) tillhöra sin tids bästa alster. Med statshvälfningen 1809 och den ungefär samtida uppkomsten af en ny riktning i Sveriges vitterhet, den s. k. nyromantiken, inträdde också L. i andra lefnadsförhållanden. Redan före riksdagens början hade L. blifvit förordnad till led. i en kommitté, nedsatt att bereda förslag till en ny tryckfrihetslag. Det af denna kommitté uppgifna projektet blef väl ej i sm helhet antaget; men åtskilligt af hvad L. hade föreslagit gillades dock och inrycktes i den af ständerna sanktionerade tryckfrihetsförordningen. Som en gärd af tacksamheten hos 1809 års män måste väl anses hans upphöjande i adligt stånd (1809) under namnet af L. (han hette förut Leopold), hvarjämte han äfven blef led. af Kanslistyrelsen. Mot denne af sina medborgare högt uppburne man, den främste kvarlefvande skalden från Gustaf III:s lysande dagar, anhängaren af Voltaire och den franska upplysningsfilosofien, var det, som den nya vitterhetsriktningen i främsta rummet riktade sina angrepp. Det var framför allt det satiriska veckobladet "Polyfem" och L. Hammarskölds ströskrift "Kritiska bref rörande herr cantslirådet af Leopolds Samlade skrifter" (1810), som öppnade kampanjen. Den bland de äldre rådande öfverskattningen af L:s diktning möttes af de unge med en absolut underskattning, som på grundvalen af den romantiska åskådningen kritiserade L. som litteratör, filosof, estetiker och skald. Hos Hammarsköld rådde ohämmad hätskhet mot L., de öfrige motståndarna erkände L:s kvickhet, enstaka dikters behag och retoriska glans, men angrepo hans åsikter, frånkände hans skaldskap fantasi och gemyt samt misstänkte honom för att vara upphof till såväl polemiska artiklar som hotet om indragning m. fl. administrativa åtgärder. L:s enda stora inlägg i striden skedde 1813, då han i "Journalen" offentliggjorde sin dräpande satir Silfvertonen eller Tasso i fosforisk öfversättning, i hvilken han med glänsande kvickhet uppvisade de barockheter, till hvilka Atterbom gjort sig skyldig genom en af honom i "Phosphoros" utgifven tolkning af en episod ur Tassos dikt. Denna artikel utgjorde länge fataburen för alla anmärkningar och angrepp mot romantikerna. Till sitt anseende inom ledande kretsar skadades L. naturligtvis icke af de unges angrepp. Han vardt led. af. Mus. akad. 1814, erhöll statssekreterares värdighet 1818 och blef, när han 1819 drabbades af blindhet, föremål för allmänt deltagande. Småningom tystnade bullret af anloppen mot honom; och när Tegnér tackade honom i tillegnan af "Axel" (1822) för hvad han uträttat i vettets och smakens tjänst, var det säkerligen uttrycket för tänkesättet hos nationens bildade flertal. Sina senare år tillbragte L. i tillbakadragenhet och dikterade därunder åtskilliga populära filosofiska betraktelser samt en mängd af den finaste artighet och den behagligaste stil präglade bref. Om aftnarna mottog han merendels hos sig en krets af likatänkande vänner och förstod då med äkta gustaviansk snillrikhet föra ordet. Hans beundrare präglade öfver honom en medalj, som öfverlämnades till honom 2 april 1827, på hans (förmodade) 72:a födelsedag. En beklaglig