anledning till ständig saknad hade han däri, att hans maka, den begåfvade Petronella Fehman, alltifrån 1819 var hemfallen åt en själsslöhet, som bjärt stack af mot hennes förra liflighet och kunskapsrikedom. Efter tio års lidande afled hon i maj 1829, och L. följde henne snart i grafven. -- Svenska akad. lät på Klara kyrkogård i Stockholm 1832 resa

Minnesvården öfver Leopold på Klara kyrkogård.

en minnesvård (se fig.) öfver sin frejdade ledamot och hugfäste äfven 1861 hans minne genom en medalj, då B. von Beskow författade hans biografi. Efter L:s död utgåfvos de tre sista delarna af hans Samlade skrifter genom L. M. Enberg (1831, 1833); af en ny, fullständigt omordnad upplaga, besörjd af K. R. Nyblom, utkommo på grund af alltför ringa afsättning blott 2 bd, 1873. I Svenska vitterhetssamfundets upplagor af svenska författare har K. Fredlund 1910 börjat utge L:s ungdomsarbeten. Som skald tillhör L. h. o. h. 1700-talet, med dess eleganta lätthet, sträfvan efter att undervisa i den allvarliga dikten, kvickhet och artighet i skaldebrefvet, dess muntra, ibland något fria stämning i "berättelsen" och "sagan". Han sammanfattar århundradets kultur och är dennas sista förkämpe i vår vitterhet. Fåfängt vore att neka, att hans skaldskap hämtat sin formella sida från den klassiska franska litteraturen, om hvars alster han egde stor och förtrolig kännedom. Å andra sidan röjer han i många hänseenden en ursprunglig begåfning (dock är hans skaldskap icke undersökt med hänsyn till sina förebilder i utländsk och inhemsk litteratur) och ett svenskt tycke, som ingenstädes förefaller älskvärdare än i hans berättelser på vers, hvilka också säkerligen längst skola skydda hans namn mot glömskan. "Leopold", yttrar B. E. Malmström, "egde ingen djup känsla, ej heller någon djärf fantasi; däremot egde han ett skarpt förstånd, en gnistrande kvickhet och en mjuk och liflig inbillning, just de egenskaper, som erfordras för den lätta och muntra genre, där täckheten och behaget få ersätta skönheten och majestätet". Ett af de yppersta poem, som det gustavianska tidehvarfvet lämnat oss i arf, är Eglé och Anette, den friska och känsliga skildringen af motsatsen mellan flärdens kvalm och det enkla, landtliga lifvet, en äkta tafla af svenska seder och svensk natur. Den vackra bedjerskan är likaledes mästerligt "genom det behag och den elegans, hvarmed det är utfördt, och den fina ironi, som strör sitt retande salt öfver det hela". Satiren, hvarmed L. målade människornas dårskaper, härskar i stycken som Hvem har rätt? (1795), Menniskolotten (1815), Sethos m. fl. Särskildt märkas Den nya kolonien (från omkr. 1810), där L. skämtar med den nya skolan, samt Byxorna, där Kants lära om tid och rum förlöjligas. Till dessa dikter sluta sig L:s många skaldebref, affattade med uddig och skimrande elegans, oefterhärmlig kvickhet och fyndighet. Mindre tillfredsställer oss L. i sina allvarligare skaldestycken, i odena Öfver begäret till ett odödligt namn, Häfdernas röst, Det blinda nitet o. a., i hvilka den pompösa, något uppskrufvade stilen höljer tankarna i ett tungt och yfvigt draperi, ur hvilket deras former ej sällan tämligen otydligt framskymta. Öfver hufvud nedtynges, enligt vår tids uppfattning, hans allvarliga poesi för mycket af reflexioner; "hans poesi är i allmänhet en poetiskt uttryckt filosofi", yttrar Grubbe. Men detta hindrar ej, att enstaka ställen af stor skönhet förekomma och att styckena i sin helhet vittna om författarens ädla afsikter. Detsamma kan sägas om L:s många rent undervisande stycken, hvilka hos hans samtid njöto ett mycket högt anseende. Att skaldekonsten hade till en af sina förnämsta uppgifter att upplysa och undervisa, denna åsikt ingick i L:s estetiska teori, enligt hvilken han lade stor vikt på den filosofiska och moraliska halten i all poesi. Till denna art höra, utom de fyra s. k. "moraliska sångerna", Religionen, Predikaren (1794) m. fl. "Enligt naturen af detta skaldeslag", säger Grubbe, "sänker sig tonen här från den lyriska höjden till den lugnare betraktelsens område: tankarna utveckla sig med klarhet och ordning i en strängare sammanbindning; men äfven här behålla dock inbillningen och känslan sin rättighet att gjuta lif och behag öfver tänkarens betraktelser". -- Genom sina sorgespel Oden (1790; öfv. till da. af Höst 1812; till ty. 1803 och 1805, till fr. 1823) och Virginia (1802; öfv. till fr. 1823) intog L. främsta rummet bland det gustavianska skedets dramatiska skalder. Efter måttet af detta diktslags högsta mönster kan nutiden ej tillägga dessa arbeten stort värde; framställningen är fullkomligt ohistorisk och utvecklingen schematisk, men de böra dömas efter sin art, d. v. s. efter det franska sorgespelet, sådant det utvecklats i synnerhet under Corneilles och Voltaires händer. Och om man medgifver denna relativa måttstock, kunna dessa sorgespel anses som ganska lyckade efterbildningar af franska skolans. Anläggningen är redig och delvis effektfull, karaktärerna visserligen mycket abstrakta, såsom teorien kräfde, men här och hvar utrustade med drag af sant mänskligt patos, diktionen fulltonig och ståtlig samt rikt smyckad med tänkespråk, också enligt gällande sed. "Oden" har många anspelningar på den samtida politiken och händelserna under kriget mot Ryssland. Lyckligare förefaller L. nutidens smak i sina versifierade småstycken: Suppliken, ett tillfällighetsskämt (1793), samt Den talande taflan, till hvilka kan läggas öfversättningen af Pirons komedi Metromanien eller versvurmen (1808). -- L. författade