Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopold ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven två små filosofiska berättelser, Kräket och
Fragment af Koglus krönika, erinrande om Imberts och
Voltaires likartade conter (se Böök, "Romanens och
prosaberättelsens historia i Sverige", 1907). Som
vitter polemiker utmärker L. sig för en lätt och
blixtrande kvick ton, som säkert och kraftigt gör
sin verkan och drabbar föremålet för hans skämt
eller ovilja. – Som estetiker och filosof hade
L. ursprungligen utgått från Locke och Condillac,
men blef under sin långa lefnad ej kvarstående vid
utgångspunkten. Han styrktes dock i sin väsentligen
skeptiska åskådning genom studiet af Kants kritiska
filosofi. Emellertid var hans sedliga och religiösa
intresse för lefvande för att tillåta honom att
stanna vid sin skepticism. Han drefs af detta att
söka en annan grund än den vetenskapliga bevisningens
för öfvertygelsen om en lefvande Gud och själens
odödlighet. Och denna grund ansåg han vara människan
gifven i den moralisk-estetiska känslan. Denna
L:s åsikt är i flera afseenden betydelsefull. Den
visar först, att L., oaktadt sin förkärlek för
fransk litteratur, dock innerst var den svenska
nationalandan trogen, denna anda, som äfven på
den filosofiska spekulationens område betecknas
af en öfvervägande riktning på det praktiska
och de praktiska problemen. Säkerligen var det
denna L:s praktiska anda, hvilken "i synnerhet
på hans senare filosofiska skrifter trycker en
egen prägel af upphöjdhet och sedlig värdighet",
som i väsentlig mån förklarar den makt han i vårt
land utöfvade på det allmänna tänkesättet. L:s lära
om den moraliska känslan som en öfver sedligheten
höjd princip röjer också, att hans fasthållande
på det teoretiska området af Lockes empirism icke
utesluter, att han i praktiskt afseende kan räknas
som föregångare till en rationell världsåsikt. Han
intog både som kunskapsteoretiker och moralfilosof
en mellanställning mellan upplysningsfilosofien och
kriticismen. – "Svagast bland L:s undersökningar",
yttrar A. Nyblæus (hvars framställning äfven i
ofvanstående följts), "äro utan tvifvel de estetiska,
änskönt äfven ibland dessa finnas sådana, som,
när man ställer sig på hans egen ståndpunkt, måste
erkännas såsom utmärkta, såsom t. ex. hans försvar för
den fransyska tragedien. I likhet med de flesta af
sina samtida stannar L., med afseende på det sköna,
vid en blott psykologisk förklaring däraf eller vid
angifvandet af dess verkan på oss, utan att göra
något försök att bestämma hvad det är i och för sig
själft". Till ersättning för den förblandning af
det sköna och det sinnligt angenäma, till hvilken
hans lära leder, framställer L. den satsen, att det
sinnesnöje konsten bereder oss skall vara förädlande,
främja vårt moraliska ändamål. Detta fattar L. dock
så, att konsten omedelbart har att verka härför, och
däraf bestämmes hans uppfattning af den estetiska
smakens begrepp och allmänna lagar. Obetingadt
öfvertygad om den franska smakens allenaberättigande,
fann han i de nyare riktningarna förvillelser, som
snart skulle dö, och yttrade om folkvisorna: "Den,
som prisar dessa gamla bondvisor, kan aldrig undgå
de upplystes och framtidens föraktande dom." – L:s
filosofiska skrifter återfinnas i alla delar af hans
samlade arbeten, men i synnerhet i de tre sista. De
viktigaste äro Idéer till en populär-filosofi öfver
Gud och odödlighet och Stycken ur doktor Godmans
portfölj (se
R. Geijer, "Doktor Godmans vishetslära", i "Nordisk tidskrift" 1904).
Till ty. öfversattes 1805 "Vermischte prosaische schriften" af Rühs.
Jfr bl. a.
"Minne" (af L. M. Enberg i "L:s Saml. skrifter", bd 4, 1831),
"Inträdestal" af S. Grubbe (Sv. akad:s handl., del 14, 1831),
"Minne" (af B. v. Beskow; Sv. akad:s handl., del 35, 1862),
B. E. Malmström, "Grunddragen af svenska vitterh:s hist.",
A. Nyblæus, "Den filosofiska forskningen i Sverige", del 1, afd. I (1873),
G. Ljunggren, "Svenska vitterhetens häfder",
Marianne Ehrenström, "Notice biographique" (1830),
H. Wieselgren, "Leopold och Reuterholm II" (i "Samlaren", XIV, 1893), och
O. Sylwan, "Några notiser om Leopold" (därst., XXVII, 1906).
–rn. (R–n B.)
Leopold (fr. Léopold), konungar af Belgien. 1. L. I
Georg Kristian Fredrik, näst yngste son till hertig
Frans af Sachsen-Koburg, f. 16 dec. 1790 i Koburg,
d. 10 dec. 1865 på slottet Laeken utanför Bruxelles,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
