äfven två små filosofiska berättelser,
Kräket och
Fragment af Koglus krönika, erinrande om Imberts och
Voltaires likartade conter (se Böök, "Romanens och
prosaberättelsens historia i Sverige", 1907). Som
vitter polemiker utmärker L. sig för en lätt och
blixtrande kvick ton, som säkert och kraftigt gör
sin verkan och drabbar föremålet för hans skämt
eller ovilja. -- Som estetiker och filosof hade
L. ursprungligen utgått från Locke och Condillac,
men blef under sin långa lefnad ej kvarstående vid
utgångspunkten. Han styrktes dock i sin väsentligen
skeptiska åskådning genom studiet af Kants kritiska
filosofi. Emellertid var hans sedliga och religiösa
intresse för lefvande för att tillåta honom att
stanna vid sin skepticism. Han drefs af detta att
söka en annan grund än den vetenskapliga bevisningens
för öfvertygelsen om en lefvande Gud och själens
odödlighet. Och denna grund ansåg han vara människan
gifven i den moralisk-estetiska känslan. Denna
L:s åsikt är i flera afseenden betydelsefull. Den
visar först, att L., oaktadt sin förkärlek för
fransk litteratur, dock innerst var den svenska
nationalandan trogen, denna anda, som äfven på
den filosofiska spekulationens område betecknas
af en öfvervägande riktning på det praktiska
och de praktiska problemen. Säkerligen var det
denna L:s praktiska anda, hvilken "i synnerhet
på hans senare filosofiska skrifter trycker en
egen prägel af upphöjdhet och sedlig värdighet",
som i väsentlig mån förklarar den makt han i vårt
land utöfvade på det allmänna tänkesättet. L:s lära
om den moraliska känslan som en öfver sedligheten
höjd princip röjer också, att hans fasthållande
på det teoretiska området af Lockes empirism icke
utesluter, att han i praktiskt afseende kan räknas
som föregångare till en rationell världsåsikt. Han
intog både som kunskapsteoretiker och moralfilosof
en mellanställning mellan upplysningsfilosofien och
kriticismen. -- "Svagast bland L:s undersökningar",
yttrar A. Nyblæus (hvars framställning äfven i
ofvanstående följts), "äro utan tvifvel de estetiska,
änskönt äfven ibland dessa finnas sådana, som,
när man ställer sig på hans egen ståndpunkt, måste
erkännas såsom utmärkta, såsom t. ex. hans försvar för
den fransyska tragedien. I likhet med de flesta af
sina samtida stannar L., med afseende på det sköna,
vid en blott psykologisk förklaring däraf eller vid
angifvandet af dess verkan på oss, utan att göra
något försök att bestämma hvad det är i och för sig
själft". Till ersättning för den förblandning af
det sköna och det sinnligt angenäma, till hvilken
hans lära leder, framställer L. den satsen, att det
sinnesnöje konsten bereder oss skall vara förädlande,
främja vårt moraliska ändamål. Detta fattar L. dock
så, att konsten omedelbart har att verka härför, och
däraf bestämmes hans uppfattning af den estetiska
smakens begrepp och allmänna lagar. Obetingadt
öfvertygad om den franska smakens allenaberättigande,
fann han i de nyare riktningarna förvillelser, som
snart skulle dö, och yttrade om folkvisorna: "Den,
som prisar dessa gamla bondvisor, kan aldrig undgå
de upplystes och framtidens föraktande dom." -- L:s
filosofiska skrifter återfinnas i alla delar af hans
samlade arbeten, men i synnerhet i de tre sista. De
viktigaste äro
Idéer till en populär-filosofi öfver
Gud och odödlighet och
Stycken ur doktor Godmans
portfölj (se
R. Geijer, "Doktor Godmans vishetslära", i "Nordisk tidskrift" 1904).
Till ty. öfversattes 1805 "Vermischte prosaische schriften" af Rühs.
Jfr bl. a.
"Minne" (af L. M. Enberg i "L:s Saml. skrifter", bd 4, 1831),
"Inträdestal" af S. Grubbe (Sv. akad:s handl., del 14, 1831),
"Minne" (af B. v. Beskow; Sv. akad:s handl., del 35, 1862),
B. E. Malmström, "Grunddragen af svenska vitterh:s hist.",
A. Nyblæus, "Den filosofiska forskningen i Sverige", del 1, afd. I (1873),
G. Ljunggren, "Svenska vitterhetens häfder",
Marianne Ehrenström, "Notice biographique" (1830),
H. Wieselgren, "Leopold och Reuterholm II" (i "Samlaren", XIV, 1893), och
O. Sylwan, "Några notiser om Leopold" (därst., XXVII, 1906).
--rn. (
R--n B.)
Leopold (fr.
Léopold), konungar af
Belgien. 1.
L. I
Georg Kristian Fredrik, näst yngste son till hertig
Frans af Sachsen-Koburg, f. 16 dec. 1790 i Koburg,
d. 10 dec. 1865 på slottet Laeken utanför Bruxelles,
<img r>
kom genom sin syster Julianas giftermål med storfurst
Konstantin af Ryssland i nära släktskapsförbindelse
med ryska kejsarfamiljen, erhöll 1805 anställning i
ryska armén och fick åtfölja kejsar Alexander I till
kongressen i Erfurt 1808. Napoleons stränga hotelser
tvungo emellertid L. att 1810 taga afsked ur ryska
armén, men efter Napoleons misslyckade anfall på
Ryssland (1812) uppsökte L. i febr. 1813 kejsar
Alexander i Polen och följde sedan som kavallerigeneral
den ryska hären ända till Paris' intagande 1814.
Därefter åtföljde han kejsar Alexander och
konungen af Preussen på deras besök i England
1814 och begaf sig i febr. 1815 till kongressen
i Wien. Under "hundra dagarna" slöt sig L. till
Rhenarmén, vistades efter Napoleons andra fall
s. å. någon tid i Paris och förlofvades i mars
1816 i London med prinsessan Charlotte af England,
prinsen-regentens (sedermera konung Georg IV:s) enda
dotter och presumtiv arftagerska till Storbritanniens
krona. L. blef genom en parlamentsakt af 27 mars 1816
naturaliserad engelsman, fick ett årligt anslag
af 50,000 pd st. och titeln hertig af Kendal samt
utnämndes till brittisk fältmarskalk. Bröllopet
stod 2 maj 1816, men prinsessans död, i nov. 1817,
beröfvade L. utsikten att blifva grundläggare af
en ny engelsk dynasti. Han stannade emellertid
kvar i England, hvars fria samhällsskick behagade
honom. Äfven till främmande folk spred sig ryktet om
hans frisinthet och intelligens. 1830 erbjöds honom
de från det turkiska väldet frigjorde grekernas krona,
men han vägrade mottaga anbudet. Kommo så revolutionen
i Bruxelles (s. å.) och belgiernas frihetskamp mot
det holländska väldet. L. valdes 4 juni 1831 af den
belgiska nationalkongressen till konung och mottog
valet efter några veckors tvekan samt höll 21 juli
s. å. sitt högtidliga intåg i Bruxelles. Han förmälde
sig 9 aug. 1832 med prinsessan Louise af Orléans
(f. 1812, d. 1850), franske konungen
