Ludvig Filips dotter, och tillförsäkrade därmed sig och
det nyskapade belgiska riket det mäktiga Frankrikes
vänskap och understöd mot Holland. Först efter
långvariga förvecklingar och strider (se därom
Belgien, sp. 1258) förmåddes omsider i april
1839 konung Vilhelm I af Holland att definitivt
erkänna Belgiens själfständighet. L. hade under
dessa svåra förvecklingar, då Belgien hotades icke
blott af holländarnas fiendskap, utan äfven af de
östra stormakternas ovilja och intriger, utvecklat
öfverlägsen diplomatisk skicklighet. Det lyckades
honom att vinna de främmande makternas aktning
och att komma hofven att glömma, att han hade en
revolution att tacka för sin tron. Sina liberala
grundsatser förblef han alltid trogen, och som strängt
konstitutionell regent förstod han att utöfva stort
inflytande på styrelsen af sitt rike, samtidigt med
att det parlamentariska styrelsesättet omplanterades
på belgisk mark. Då 1848 års revolutionära stormvind
drog fram öfver Europa, tillkänngaf L. offentligen,
att han vore beredd att afsäga sig kronan, om belgiska
folket i honom såge ett hinder för sin välfärd. Men
folket hyste ingen sådan önskan, ty genom sin
frisinthet och humanitet hade L., fastän utlänning
och protestant, förstått att göra sig oumbärlig för
sina katolska undersåtar. På samma gång åtnjöt han den
högsta aktning hos främmande regeringar och nationer,
och af drottning Viktorias af England brefväxling
framgår, hurusom han såsom hennes förtrolige
rådgifvare utöfvade ett rätt beaktansvärdt inflytande
äfven på engelsk politik. I sitt senare äktenskap
hade han tre barn, som öfverlefde honom: sönerna
Leopold, som blef hans efterträdare på Belgiens tron,
och Filip, grefve af Flandern, f. 1837, d. 1905,
samt dottern Charlotta (se
Charlotta, kejsarinna
af Mexico). Jfr
Juste, "Léopold I, roi des belges" (2 bd, 1868) och
"Denkwürdigkeiten aus den papieren des freiherrn Chr. F. von Stockmar" (1872).
2.
L. II
Ludvig Filip Maria Viktor, den föregåendes
son, f. 9 april 1835 i Bruxelles, d. 17 dec. 1909 på
slottet Laeken, bar före sin tronbestigning titeln
<img l>
"hertig af Brabant" och var från 1853 medlem af
belgiska senaten, där han vid flera tillfällen yttrade
sig med sakkännedom och vältalighet, i synnerhet
rörande frågor, som angingo Belgiens industri, handel
och kommunikationsväsen. Som tronföljare företog han
äfven vidsträckta resor i flera af Europas länder samt
i Egypten, Mindre Asien, Indien och Kina. Som Belgiens
konung (från faderns död, 10 dec. 1865) sökte han
fullfölja faderns konstitutionella traditioner. Om
Belgiens inre historia under L:s långa regering se
vidare
Belgien, sp. 1259--62. L. hade genom sin fasta
och kloka hållning stor förtjänst om bevarandet
af Belgiens neutralitet under fransk-tyska kriget
1870--71. Han uppträdde, särskildt under de första
decennierna af sin regering, ofta klokt
modererande i de inre partistriderna och
visade sig som en upplyst gynnare af konst och
vetenskaplig forskning, särskildt af geografiska
upptäcktsresor. Oupplösligt är hans namn förknippadt
med grundläggandet af Kongostaten (1884--85), dess
utveckling till ett lefvande kolonisationsföretag
med stora framtidsmöjligheter samt omsider
dess förvandling (1908) till en belgisk koloni
(se därom närmare art.
Kongo, sp. 738--739). Det
var L., som personligen tog initiativet först
till bildandet af "Internationella afrikanska
associationen" för det inre Afrikas utforskande
(1876), sedan till H. M. Stanleys upptäcktsresor
i Kongoområdet (1878--79) och därefter till
Kongostatens konstituerande som en oberoende
stat med L. som dess suverän samt till dessa
anordningars närmare utformande och internationella
erkännande på Kongokonferensen (se d. o.) i Berlin
nov. 1884--febr. 1885. Som Kongostatens suverän styrde
L. tämligen enväldigt, och hans personliga delegarskap
i ett flertal där startade finansiella företag
liksom hans ovillighet att lyssna till de med åren
allt starkare klagomålen öfver negrernas behandling
utsatte L. under hans sista år för mycken och skarp
offentlig kritik, hvartill äfven bidrogo skandalösa
tvister mellan honom och hans döttrar samt L:s ohöljdt
lättsinniga enskilda vandel. Dessa omständigheter
kostade honom småningom en stor del af den popularitet
han under förra delen af sin regering förvärfvat. Vid
L:s död erkändes emellertid allmänt såväl de stora
personliga insatser han gjort vid Belgiens raska
materiella uppblomstring under hans regeringstid som
betydelsen för Afrikas kolonisation af hans initiativ
till Kongostatens tillkomst. -- I sitt äktenskap
med ärkehertiginnan Maria Henrietta af Österrike
(f. 23 aug. 1836, förmäld 22 aug. 1853, d. 19 sept.
1902, dotter till ärkehertig Josef) hade L. sonen
Leopold, f. 1859, d. 1869, och tre döttrar: Louise,
f. 1858, förmäld 1875 med Filip af Sachsen-Koburg och
Gotha, skild från honom 1906, Stéphanie, f. 1864,
förmäld 1881 med kronprins Rudolf af Österrike,
änka 1889 och 1900 omgift med en ungersk grefve
E. Lonyay, samt Clémentine, f. 1872, efter faderns
död förmäld 1910 med prins Napoleon Bonaparte.
1.
E. W. (
V. S--g.) 2.
V. S--g.
Leopold,
romersk-tyska kejsare.
1.
L. I
Ignatius, andre son till kejsar Ferdinand
III och Maria Anna af Spanien, dotter till Filip III,
<img r>
f. 9 juni 1640 i Wien, d. där 5 maj 1705, kröntes
efter sin äldre broder Ferdinands död 1654 till konung
af Ungern 1655 och till konung af Böhmen 1656. 18 juli
1658 valdes L. trots Frankrikes och Sveriges motstånd
till romersk-tysk kejsare. Bestämmande för L:s politik
voro en stark och ofördragsam religiös känsla och
nit för habsburgska husets makt, hvilka särskildt
framträdde i ifver att utrota protestantismen i Ungern
och i sträfvan efter spanska arfvet. Härpå berodde
till en del de krig, hvaraf
