205 Leopold 206 hela L:s regering är uppfylld. Som Polens bundsförvant kämpade han 1657-60 mot Karl X Gustaf af Sverige. Inblandning såväl från kejsarens som sultanens sida i Siebenbiirgens tronstrider framkallade krig med Turkiet 1663; trots Montecuccolis seger vid S:t Gotthard l aug. 1664 slöt L. af misstro till sina tyska och franska bundsförvanter redan 10 aug. s. å. den föga ärofulla freden i Vasvar, som lät turkarna behålla Ncuhäusel och Grosswardein och erkände Mikael Apafi som furste af Siebenburgen. Af sina fransksinnade ministrar Lobkowitz ooh Auersperg lät L. senare förmå sig till ett hemligt fördrag med Frankrike 19 jan. 1668, som beröfvadc Spanien hans hjälp mot Ludvig XIV, och genom ett nytt hemligt fördrag l nov. 1671 lämnade L. denne fria händer mot Holland. Ludvigs uppträdande vid Ehen och i Spanska Nederländerna, stämningen i Tyska riket och Spaniens subsidier medförde dock en brytning i L:s hela politik: Auersperg var redan 1669 afsatt, Lobkowitz störtades 1674; från 1673 deltog kejsaren vid Hollands och Spaniens sida i kriget med Frankrike och slöt fred först 5 febr. 1679, öfvergifven af dessa bundsförvanter. Att L. icke med vapen sökte hindra Ludvig XIV:s följande inkräktningar af tyskt område genom de s. k. reunionerna hade sin grund dels i de tyska furstarnas hållning, dels i nya förvecklingar i ö. österrikiska regeringens våldsamma åtgärder mot protestanterna och andra öfvergrepp vållade i Ungern uppror under grefve Tököly, och denne trädde i förbindelse med osmanerna, som 1683 åter började krig. Själfva Wien belägrades s. å. af storvesiren Kära Mustafa med omkr. 160,000 man, men försvarades tappert af grefve Starhem-fcorg och befriades genom den tysk-polska undsättningshärens seger 12 sept. under Karl af Lothringen och konung Johan Sobiesky. Härmed började en rad af segrar och framgångar, som grundlagt Österrikes maktställning vid nedre Donau: 1683 eröfrades .Gran, 1686 Buda; 1685 och 1687 slog Karl af Lothringen turkarna vid Gran och Mohåcz. Åtgörande blef det nederlag, som prins Eugen af 'Savojen 11 sept. 1697 tillfogade sultan Mustafa II vid Zonta: genom freden i Karlowitz 26 jan. 1699 afträdde Turkiet till kejsaren dels Ungern utom Banatet, dels -Siebenburgen och större delen af Kroatien och Slavomen. Redan i okt. 1687 hade L. på riksdagen i Pressburg genomdrifvit ungerska kronans ärftlighet inom sitt hus. - Under turkiska .kriget hade L. 15 aug. 1684 ingått ett tjuguårigt .stillestånd mod Frankrike i Regensburg, som lämnade reunionerna i Ludvig XIV:s våld, äfven det viktiga, 1681 eröfrade Strassburg. 1686 hade han .dock slutit förbund mot denne dels med Branden-burg (l april), dels i Augsburg med andra tyska furstar samt Sverige och Spanien (9 juli). Och då nu Ludvig XIV skred till krig för att stärka sin ställning och bistå osmanerna - det s. k. pfalziska kriget -, ingick L. jämte Tyska riket, Spanien och Savojen i den koalition, som Vilhelm III af England och Holland stiftade mot Frankrike. Genom freden i Rijswijk 30 okt. 1697 afträdde Ludvig reunionerna, utom dem, som lågo i Elsass. 'Spanske konungen Karl II :s död 1700 och Ludvig XIV:s sonson Filip V:s upphöjclse på Spaniens tron ledde emellertid redan 1701 till ny fejd, spanska tronföljdskriget. L., som öfverlät sina anspråk på Spaniens krona till sin yngre son Karl (sedan kejsar Karl VI), understöddes nu af England och Holland, af Tyska rikets stater utom Bajern och Köln, sedermera äfven af Savojen och Portugal. Han upplefde krigslyckans vändning genom fransmännens nederlag vid Höchstädt 13 aug. 1704, som tvang dem att utrymma Bajern och gå tillbaka öfver Rhen. -. Personligen var L. enkel och anspråkslös, mera skapad för familjelifvct och gladt umgänge än för statsvärf; särskildt älskade han musik (själf komponerade han bl. a. icke mindre än 79 kyrkliga tonverk, 155 arior, 17 balettsviter m. m.). Plikttrogen och utrustad med sundt förstånd, kände han sig dock tryckt af regeringsbördan och plågad af tvånget att fatta viktiga beslut. Oordningen i förvaltningen och i synnerhet i finansväsendet mäktade han ej häfva, L. var förmäld med 1. Margareta af Spanien, dotter till Filip IV och yngre syster till Ludvig XIV:s gemål Maria Teresia (1666-73), 2. Claudia Felicitas af Tyro-len (1673-76) och 3. Eleonora Magdalena af Pfalz-Neuburg (från 1676, d. 1720). Med den sistnämnda hade han sönerna Josef och Karl, bägge sedermera kejsare. - Litt.: Wagner, "Historia Leo-poldi Magni Csosaris" (2 bd, 1719-31), Baumstark, "Kaiser L. I" (1873), Krones, "Grundriss der österreichischen geschichte" (1882), v. Noorden, "Europäische geschichte im 18. jahrhundert", bd I (1870), v. Zwiedineck-Siidenhorst, "Deutsche geschichte im zcitraum der grundung des preus-sischen königtums" (2 bd, 1890-94), Erdmanns-dörffer, "Deutsche geschichte 1648-1740" (2 bd, 1892-93). Jfr Immich, "Geschichte des euro-päischen staatcnsystems 1660-1789" (1905) och Gobhardts "Handbuch der deutschen geschichte" (4:c uppl. af F. Hirsch m. fl., bd II, 1909), båda liksom Krones med litteraturuppgifter. Tryckta äro L:s bref till W. Lobkowitz 1657-74 (1894), hans brefväxling med kapucinen Marco d'Aviano 1680 -99 (1888) och hans enskilda bref till grefve F. E. Pötting 1662-73 (2 bd, 1903-04). 2. L. II, tredje son till kejsar Frans I och Maria Teresia af Österrike, f. 5 maj 1747 i Wien, d. där l mars 1792, efterträdde 1765 sin fader som storhertig af Toscana, där han företog reformer i kyrka och stat och bl. a. införde en ny kriminallag. Genom brodern kejsar Josef II:s död 20 febr. 1790 erhöll L. de österrikiska arfländerna och valdes 30 sept. s. å. till romersk-tysk kejsare. Genom kloka eftergifter och fast hållning lyckades han snart stilla de oroligheter, som Josef II :s brådstörtade reformer framkallat inom österrikiska monarkien, särskildt i Belgien och Ungern. Spänningen mellan Österrike och Preussen undanröjdes genom konventionen i Reichenbach 27 juli 1790, och med turkarna slöt L. fred i Svistov 4 aug. 1791. Ehuru broder till drottning Marie-Antoinette i Frankrike, intog L. mot franska revolutionen en