207 Leopold 208 försiktig och tillbakadragen hållning. Först efter franska konungafamiljens misslyckade flyktförsök juni 1791 öfverenskom L. i Pillnitz 27 aug. 1791 med preussiske konungen Fredrik Vilhelm II om en förklaring till Ludvig XIV:s förmån och slöt 7 febr. 1792 för att stärka sin ställning ett anfalls-och försvarsförbund med Preussen. L. upplefde ej utbrottet af kriget med Frankrike. Hans inre styrelse utmärktes genom omsorg om rättskipningen, prästerskapets bildning och skolväsendet samt samvetsgrann förvaltning af statens inkomster. L. förmälde sig 1765 med Maria Lovisa af Spanien (d. 15 maj 1792) och hade med henne 4 döttrar och 12 söner, bland dem Frans, som blef hans efterträdare på kejsartronen, och Ferdinand, som efterträdde honom i Toscana. - Litt.: v. Sybel, "Kai-ser L. II" (i "Historische zeitschrift", bd 63), Krones, "Grundriss der österreichischen geschichte" (1882), v. Heigel, "Deutsche geschichte vom todc Friedrichs des grossen bis zur auflösung des alten reiches", bd I (1899), och v. Vivenot, "Die politik des fursten Kaunitz unter L. II" (1873). L:s bref-växling med Josef II, Frans II, Katarina af Ryssland, Marie-Antoinette, Maria Kristina och Kaunitz har utgifvits i flera samlingar af Arneth (1866, 1872), Beer (1873, 1874) och A. Wolf (1867). l-o. G.w-k. Le'opold (it. Leopoldo), storhertigar af Toscana: 1. L. I, storhertig 1765-90. ^Se Leopold, romersk-tyska kejsare 2. - 2. L. II Johan Josef Frans Ferdinand Karl, den föregåendes sonson, f. 3 okt. 1797 i Florens, d. 29 jan. 1870 på slottet Brandeis i Böhmen, efterträdde 1824 sin fader, Ferdinand III, i regeringen samt styrde sitt land med frisinnad omsorg om dess andliga och materiella utveckling, tills det 1848 indrogs i den allmänna nationella frihetsrörelsen. L. lät sig till en början föras med af denna, utfärdade 17 febr. en konstitutionell författning och lät 5,000 man toskan-ska trupper deltaga i kriget mot Österrike. Men den växande folkyran föranledde honom att i febr. 1849 fly till Gaeta; och efter sin återkomst s. å. under österrikiska truppers skydd utfärdade han visserligen en ganska omfattande amnesti, men satte 1852 författningen ur gällande kraft. Efter den italienska enhetsrörelsens utbrott 1859 öfvergaf L. sitt land (27 apr.) och tog sin tillflykt till Österrike. Han afsade sig 21 juli s. å. tronen till förmån för sin son, Ferdinand IV, men de toskanska myndigheterna svarade med en förklaring, att det österrikiska huset upphört att regera i Toscana. L. bosatte sig därpå i Böhmen. - Biografi af Baldasseroni (1871). Le'opold, tyska furstar: 1. Om de tyske konungarna och romerske kejsarna med namnet Leopold se Leopold, romersk-tyska kejsare. 2. L., furstar och hertigar af Anlialt: a) L., furste af Anhalt-Dessau, preussisk fältmarskalk, vanligen känd under namnet Der alle Dessauer ("gamle .(Jessauern"), f. 3 juli 1676 i Dessau som äldste son till furst Johan Georg II af Dessau, d. 3 april 1747 i Dessau. L. var vid tolf års ålder öfverste i österrikiska armén, öfvertog vid faderns död, 1693, styrelsen af furstendömet, till en början under sin moders, Henriette af Oranien, förrnynderskaD. och ingick på samma gång i bran- denburgsk tjänst. Sina första krigsbragder utförde han 1695-97 i Nederländerna och befordrades 1696 till generalmajor. Furstendömets förvaltning hindrade honom icke att med utmärkelse deltaga i spanska tronföljdskriget (1701-13) under prins Ludvigs af Baden och Eugens af Savojcn befäl. Han steg under detta kris: till fältmarskalk (1712) och fick 1715 befälet öfver den preussisk-sachsiskdanska armé, som belägrade och intog det af Karl XII försvarade Stralsund. Han egnade sig därefter, under Fredrik Vilhelm I:s regering, åt den preussiska arméns och särskildt dess infanteris organisation och utbildning samt bragte detta genom sitt stränga, råa och stundom grymma förfarande till en ovanlig grad af fullkomlighet. Den preussiska exercisen, som stod så högt i ropet under Fredrik II:s tid, var hufvudsakligen L:s verk. Efter att under det s. k. första schlesiska kriget (1740-42) ha fört befäl på underordnade krigsskådeplatser fick han under det andra (1744-45)^ befälet öfver hufvudarmén och besegrade 15 dec. 1745 österrikisk-sachsiska armén vid Kesselsdorf, hvilken seger ledde till freden i Dresden s. å. L., som med heder deltagit i 22 drabbningar och 27 belägringar, var, enligt Fred-rik II:s utsago, af ett fast, men hetsigt sinnelag, förenade stor erfarenhet med den mest glänsande tapperhet, var lycklig som krigare, men dålig som medborgare och mycket ärelysten. L. hade i sitt äktenskap med apotekardottern Anna Luise Föse från Dessau tre söner, som blefvo preussiska fältmarskalkar. En hans oäkta son, G. H. von Bären-horst (se d. o.), skaffade sig ett namn som militärskriftställare. - b) L. II Maximilian, den föregåendes son, f. 1700, d. 1751, tjänade i preussiska armén och utnämndes 1742, på slagfältet vid Chctusitz, till fältmarskalk. 1747 tillträdde han, vid faderns död, furstendömet Anhalt-Dessau. - c) L. III Fredrik Frans, den föregåendes son, f. 10 aug. 1740, d. 9 aug. 1817, efterträdde 1751 sin fader, öfvertog själf regeringen 1758 och verkade för sitt lands bildning och välstånd. 1798 ökades hans rike med tredjedelen af Anhalt-Zerbst. 1807 inträdde han i Ehenförbundet och antog hertigtiteln. Biografi af Eeil (1845). - d) L. IV Fredrik, hertig af Anhalt, den föregåendes sonson, son af den 1814 aflidne arfprinsen Fredrik, f. l okt. 1794, d. 22 maj 1871, blef 1817, vid farfaderns död, hertig af Anhalt-Dessau samt ärfde 1847 An-halt-Köthen och 1863 An halt-Bernbur g, så att han från sistnämnda år var hertig öfver hela Anhalt. I striden 1866 slöt han sig till Preussen och ingick därefter i Nordtyska förbundet. Han var förmäld med Fredrika af Preussen (d. 1850) och efterträddes af sonen Fredrik (f. 1831, d. 1904). 3. Karl L. Fredrik, storhertig af Baden, f. 29 aug. 1790 i Karlsruhe, d. där 24 april 1852, var äldste son i markgrefven Karl Fredriks andra gifte, med Luise Karoline Geyer v. Geyersberg.