209 Leopold II :s sjö-Leosthenes 210 Efter sin moder, som upphöjts till riksgrefvinna af Hochberg (se d. o.), kallades han i yngre år g r e f-ve af Hochberg. 1817 tillerkändes honom successionsrätt till de badensiska länderna, hvilken på kongressen i Aachen (1818) stadfästes af de europeiska makterna. 1819 förmälde L. sig med Sofia Vilhelmina, dotter af förre svenske konungen Gustaf IV Adolf, och vid sin halfbroder Ludvigs död 1830 blef han storhertig af Baden. L:s regering började i konstitutionell anda med viktiga liberala reformer; dock måste den nya tryckfrihetslagen af 1831 på tyska förbundsdagens beslut redan 1832 tagas tillbaka af regeringen, och slitningar mellan denna och landtdagens andra kammare framträdde 1838-46. I maj 1849 måste L. fly från sitt land för de öfverhandtagande revolutionära rörelserna och kunde återkomma först i aug., sedan de preussiska vapnen ingripit. Vid hans död efterträdde honom till namnet hans äldste son, Ludvig (d. 1858), men enär denne var obotligt sjuk, öfvertogs styrelsen af andre sonen, Fredrik (se Fredrik, storhertigar af Baden 1). - Jfr Schöchlin, "Geschichte von Baden unter der regierung des grossherzogs L." (1856). 4. L., hertig af Bajern, f. 9 febr. 1846 som andre son till prins-regenten Luitpold, deltog i kriget 1866 som oberleutnant och som artillerikapten i kriget 1870-71, blef 1876 öfverste och chef för det artilleriregemente, han tillhörde, 1875 generalmajor och chef för en kavalleribrigad, 1881 generallöjtnant och divisionschef, var 1887-92 general af kavalleriet och chef för l:a bajerska armékåren och blef 1892 generalinspektör för IV :e inspektionen (innefattande både preussiska och bajerska trupper) samt erhöll 1905 fältmarskalks värdighet. L. har ådagalagt framstående egenskaper som härförare. Han förmälde sig 1873 med ärkehertiginnan Gisela (f. 1856), dotter till kejsar Frans Josef af Österrike. 5. L., österrikiska furstar: a) L. III d en h el i g e, tillhörande det baben-bergska huset, f. 1073, d. 1136, blef 1096 mark-grefvo efter sin fader Leopold II. Under det uppror, som 1104 begyntes mot kejsar Henrik IV af dennes egen son, Henrik (V), öfvergick L. på den segrande sonens sida. 1106 äktade han den sistnämndes syster Agnes, änka efter hertig Fredrik I af Schwaben, och hade med henne 18 barn. Den ansenliga förmögenhet hon medförde använde han till stor del till välgörenhet samt byggande af kyrkor och kloster. Han kanoniserades 6 juni 1485 och gäller som ärkehertigdömet Österrikes skyddspatron. Många kyrkor äro uppkallade efter honom. Biografier af Egger (1885) och Kralik (1904). - b) L. I den ärevärdige (ty. der glorwiirdige), tillhörande det habsburgska huset, hertig af Österrike och Steiermark, tredje son af tyske konungen Albrekt I, f. omkr. 1290, d. 28 febr. 1326, öfvertog 1308, efter mordet på fadern, förvaltningen af de s. k. "Vorlande" (de habsburgska stamländerna och öfriga österrikiska besittningar i Schwaben och Elsass) samt utkräfde en fruktansvärd hämnd på faderns mördare. 1315 sökte han återbringa de schweiziska skogskantonerna under det habsburgska husets herravälde, men led 15 nov. det ryktbara nederlaget vid Morgarten. Han var själen i det habsburgska partiets kamp mot Ludvig af Bajern, en strid, som lyktades först genom L:s död. - c) L. III, hertig af Österrike, Steiermark och Kärnten, den föregåendes brorson, hertig Albrekt II:s fjärde son, f. 1351, d. 9 juli 1386, var en maktlysten och krigisk furste. 1379 lyckades det honom att bringa till stånd en delning af de österrikiska besittningarna, hvarvid hans broder Albrekt fick Österrike "ofvan och nedan om Enns", L. däremot Steiermark, Kärnten, Krain, Tyrolen, "Vorlande" samt Feltre och Belluno. Trieste gaf sig 1382 frivilligt under hans herravälde. De italienska besittningarna gingo emellertid snart förlorade. Hans eröfringslystnad framkallade en allians mellan flera af schweiziska edsförbundets kantoner samt de schwabiska och renska städerna, och då L. med en välrustad här drog åstad att tukta schweizarna, följde vid Sem-pach 9 juli 1386 ett nederlag, som för alltid bröt det österrikiska öfverväldet på detta håll. L. själf omkom i striden. Jfr Lorenz, "L. III und die Schweizer blinde" (1860), och Egger, "Geschichte L:s III" (1869). - d) L. Vilhelm, ärkehertig af Österrike, kejsar Ferdinand II:s yngre son, f. 6 jan. 1614, d. 20 nov. 1662, var biskop i flera stift och från 1642 Tyska ordens högmästare. Under 30-åriga kriget var han två gånger kejserlig generalis-simus, 1639-43 med Piccolomini (då han af Torstenson besegrades vid Breitenfeld, 23 okt. 1642), 1645-47 med Gallas och efter honom Hatzfeldt vid sin sida. 1647-55 var han ståthållare i Spanska Nederländerna, kämpade som sådan mot fransmännen, men blef af Condé slagen vid Lens (20 aug. 1648). 2 a. C. O. N. 2 b-d. G. V. G.* 3? 5 a_d. G. V. G.* 4. C. O. N Leopold II :s sjö, stort sjöbäcken i Belgiska Kongo, vid vänstra stranden af Kongo, upptäckt 1882 af Stanley. Det är omkr. 110 km. långt i n. och s., 30-40 km. bredt och har aflopp mot s. genom Mfini till Kassai (Kwa) och således till Kongo. Däremot står den ej, som man förr trott, i förbindelse med Tumbasjön. Sjön har så låga stränder, att stora områden öfversväinmas under regntiden, hvarför uppgiften om dess areal (8,200 kvkm.) ej får tagas så noga. J- F- N. Leopoldinska linjen. Se Habsburg, sp. 950. Leopoldshall, by i hertigdömet Anhalt nära Stass-furt med ett stort bergsaltverk (1,100 arb.), 17 kemiska fabriker och annan industri. 6,961 inv. (1905). J. F. N. Leopoldsorden, namn dels på en belgisk, dels på en lippesk, dels på en österrikisk orden. Se Ordnar. Leopoldstadt, stadsdel i Wien (se d. o.). Leopoldville [-vi'l], station i Belgiska Kongo, vid vänstra stranden af Kongo, på en höjd vid Stanley Pool, under 4° 20' s. br., midt emot franska stationen Brazzaville. Den anlades af Stanley 1881, är säte för en distriktskommissarie, militärstation och station för karavanerna samt utgångspunkt för ångbåtstrafiken på öfre Kongo och dess bifloder. På grund af sitt läge vid floden och Kongojärnvägens ändpunkt var L. bestämdt till Kongostatens hufvudstad, men slutligen blef Boma utsedt därtill. (J. F. N.) Leorpolis. Se L e m b e r g. Leosthenes (grek. Aeooftévys, lat. Leosthenes}, forngrekisk härförare från Aten i 4:e årh. f. Kr., tjänade en tid i Alexanders här, men var sedan en