213 Le Page Renouf-Lepantoviken 214 hamn), Kärkk i byn (1883j och Smedjan (1884). Jämte dessa större målningar utförde han en följd helt små porträtt, flera af dem spirituellt och lefvande karakteriserade och i regel genomförda med ytterst delikat färgkonst. Bland dessa små-porträtt märkas prinsen af Wales, A. Theu-riet, A. Wolff. Till hans yppersta verk höra det öfverlägset extrava-ganta profilporträttet af Sarah Bernliar dt (1879) och den känsliga bilden af m:me Drouet, hans sista arbete. Ett par af hans porträtt finnes i Luxembourggalleriet. Samtiden såg i L:s verk "ett af de mest energiska uttryck för det, som konstnärligt upprört vår tid, det som upprört den sundast och ädlast". För den stora publiken var hans verklighetsstudium alltför radikalt realistiskt, och han blef aldrig populär i lifstiden, hur omtalade och omstridda hans målningar än voro. Men för det yngre konstnärssläktet på 1870- och 1880-talen var hans namn en signal, som proklamerade friluftsstudium och studium i stort af hvardagslifvets motiv och typer. I hans framställning af bönderna finns intet öfvcrsiätandc af en och annan individs tölpighet, men lika litet någon karikatyr, något tilldiktande af det ena eller andra slaget. Hans studium af luftens och ljusets verkan på lokalfärgerna var energiskt och konsekvent, hans teckning klar och formsaker. Edelfelt kallar honom "den unga målarskolans främste man" och räknar hans porträtt till "det bästa, som alla tider f ram-bra gt". Så högt ställdes han af sina samtida konstnärer i Paris. Sedan dess ha vindarna vändt sig. Nu omtalas L. som en målare utan all betydenhet, med föga personligt djup, en förmedlare mellan gamla och nya synpunkter. I Damvillers restes 1889 ?n af Rodin utförd staty af L. Jfr monografier af A. Theuriet (1885) och A. de Fourcaud (1888). Se äfven M. Baskirtsjevs "Journal" (1890) samt J. Lange, "B.-L. og andre afhandlinger" (1889). G-gN. Le Page Renouf [lo paj renc/f], sir Peter, engelsk egyptolog och "språkforskare, f. 23 aug. 1822 på ön Guernsey i Engelska kanalen, d. 14 okt. 1897 i London, studerade i Oxford företrädesvis språk och filosofi och kallades 1855 till professor vid katolska universitetet i Dublin med skyldighet att föreläsa såväl österländska språk som de gamla folkens historia. Nio år senare erhöll han regeringens anmodan att öfvertaga inspektoratet öfver de engelska undervisningsverken och var 1886-91 chef för den egyptiska afdelningen i British museum. L. upphöjdes 1896 i adligt stånd. Han författade en stor mängd uppsatser och afhandlingar i egyptolog!, .af hvilka de förnämsta sett dagen i Berlin-tidskrifter iör egyptolog!. Åtskilliga af dessa arbeten ha trots sin ringa volym varit af allra största gagn för den egyptiska språkforskningen, som i L. haft en af sina skarpsinnigaste och grundligaste målsmän. Hans 1879 i London hållna populära föreläsningar öfver Egyptens fornreligion, som sedan utkommo i tryck, ha öfversatte till svenska ("Om Ägyptens fornreligion", 1881). Han skref dessutom en Egyptian gr ammar (3:e uppl. 1893) och påbörjade i Society of biblical archeology's "Proceedings" en god öfv. af "dödsboken" (se d. o.), som vid hans död var ofullbordad. - L. skref äfven många filosofiska och kyrkohistoriska uppsatser i "Home and foreign re-view" och "North British review". K. P. (N. Sbg.) Lepanto [le'pantå], italiensk form för nygrek. Naupaktos (äldre form Epakto), stad i grekiska nomarkien Akarnanien-Etolien, på norra sidan af inloppet till Lepantoviken. 2,645 inv. (1906). Biskopssäte. Hamnen är nu till större delen igengrundad och tillgänglig endast för små fartyg. -- Staden ligger på samma plats som det forna Naupaktos, en viktig hamn i västra l. ozoliska Lokris, hvilken 455 f. Kr. eröfrades af atenarna och af dem gjordes till en viktig flottstation under peloponnesiska kriget (431--404 f. Kr.). 191 f. Kr. eröfrades det af romarna. Under medeltiden öfverlämnades staden af östromerske kejsaren till venezianerna, som befäste den så starkt, att 30,000 turkar belägrade den förgäfves under 4 månader 1477. Bajasid II intog den dock 1499. Mest bekant har L:s namn

Medalj, slagen öfver sjöslaget vid Lepanto. (3/4 af orig:s storl.)

blifvit genom sjöslaget 7 okt. 1571, i hvilket den förenade spanska, påfliga, maltesiska och venezianska flottan, under befäl af don Juan d'Austria, Marc-Antonio Colonna och Veniero, så fullständigt slog den till antalet fartyg (273 galärer mot de förbundnes 208) och bemanning, men ej till utrustning öfverlägsna turkiska sjömakten under Ali pascha, att endast ett 40-tal galärer återstod. Segervinnarnas förluster uppgingo endast till 12 galärer och 8,000 man, men turkarna förlorade 227 galärer, 300 kanoner, 30,000 fångna och dödade, hvarjämte 15,000 kristna galärslafvar befriades ur sina bojor. Denna seger gaf den turkiska sjömakten en stöt, från hvilken den aldrig återhämtat sig, men dess följder i öfrigt motsvarade ej de hysta förhoppningarna till följd af de kristne anförarnas oenighet. Slaget utkämpades vid Oxiasöarna (Kursolariska öarna) framför Acheloos' delta, n. om västra inloppet till Patrasviken, men har uppkallats efter L., där turkiska flottan hade sin station. Jfr Jurien de la Gravière, "La guerre de Chypre et la bataille de Lépante" (2 bd, 1888). J. F. N. Lepantoviken l. Korintiska viken kallas den stora, på Greklands västra kust djupt inträngande vik, som i förening med Eginaviken (Saroniska viken) på östra kusten nästan fullständigt skiljer Morea (Peloponnesos) från det öfriga grekiska fastlandet. Viken är smalast v. om Naupaktos, vid de s. k. Små Dardanellerna, två gamla venezianska fästen, kallade Kastro Moreas och Kastro Rumelias