219 Lepidokrokit-Le Play 220 på sina ställen i hög grad bidragit till stenkolsbäddarnas uppkomst, i synnerhet vid början af stenkolsperioden. Den lefde då ända vid 78°-80° n. br. A. G. N. Lepidokrokit, miner., en fjälligt tradig eller kornig varietet af göthit (se d. o.) från t. ex. Layn i Westpreussen och Easton i Pennsylvania. A- Hng. Lepidolit Klaproth, miner., en färglös och svagt rödfärgad lithionglimmcr (se G l i m m e r g r u p-p e n) af sammansättningen F12 K Ti AL Si3 09, hvarvid dock Li delvis ersattes af X a och FI af 01!. Eg. v. = 2,8. Den smälter lätt för blåsrörslågan, som därvid färgas röd, till en hvit emalj. Lcpido-liten ingår som beståndsdel i ett fåtal graniter; dcrb eller som anvuxna kristaller funnen på Elba, i Mäh-ren, Sachsen m. fl. ställen. A. Ung. Lepidomelän Hausmann, miner., en svart magnc-siaglimmer (se Glimmer gruppen), utmärkt genom sin höga halt af järnoxid. A. Hng. LepidophlöYos Stcrnb., paleobot., en med Lepi-dodendron samtidig och med hänsyn till den anatomiska byggnaden öfverensstämmande växt, som af-viker från nämnda släkte genom de utskjutande, tegellagda, stundom nedböjda bladkuddarna, hvilka liksom bladärren voro utdragna i transversell riktning. A. G. N. Lepidophyllum Brongn., paleobot. Se L e p i d o-d e n d r o n. Lepidorptera, zool. Se Fjärilar. Lepido'pteris Schimp., paleobot., ett under slutet af trias- samt början af juraperioden lefvande orm-bunksliknande släkte, hvars systematiska ställning ännu är oviss. Bladen voro dubbelt pardelade med småblad fästa äfven på spindeln mellan parbladen. Småbladen hade en synnerligen tjock kutikula, och bladspindeln var betäckt af egendomliga, starkt kutiniserade knölar. En art af detta släkte, L. Ottonis Gp., sp., är allmän i Skånes äldre rätiska lager. A. G. N. LepidopterocecPdier. Se Gallbildningar, sp. 611. Lepidosiren, zool. Se D i p n o i, sp. 485. Lepido'steus, zool. SeKaimanfisken. LepidostrVbus Brongn., paleobot. Se L e p i-dodendron. Lepidötus, paleont., ett fisksläkte, tillhörande ganoiderna, hvilket under den mesozoiska perioden räknade talrika arter och hade en vidsträckt utbredning både i Europa, Asien och Brasilien. Kroppen är massiv, mer eller mindre lik en karps, med tjocka, rombiska, glatta eller rafflade fjäll. Bröst-, rygg- och analfenor äro stora, bukfenor små, stjärtfena kraftig. Tänder stora, halfklotformiga. L-e. Lepidurus (Apus) glaciälis, geol. Se D r y a s-zon en. Le'pidus, namn på en fornromersk familj, bland hvars medlemmar följande äro de mest kända. 1. Marcus Aemilius L., blef konsul för år 78 f. Kr., till stor del genom Pompejus' bistånd. Efter Sullas död (s. å.) sökte den härsklystne, men ej synnerligen begafvade L., som förut tillhört Sullas parti, att omstörta dennes inrättningar, men blef genom Catulus, med biträde af Pompejus, slagen och tvungen att fly till Sardinien, där han afled 77 f. Kr. - 2. Marcus Aemilius L., den förres son, anhängare af Caesar, blef genom honom 49 f. Kr. stadsprefekt och rytteriöfverste. Efter Cassars död blef han öfverstcpräst och förde befälet öfver legionerna i Gallien. Med Antonius och Octavianus ingick han år 43 f. Kr. ett triumvirat och erhöll på sin del först Spanien, sedan Afrika. Men efter några år blef han oense med Octavianus. L., som var en kortsynt och vankelmodig man utan högre gåfvor, hade visat sig mindre pålitlig i striderna mot S. Pompejus 36 f. Kr., till följd T ._ M _ . ,. hvaraf Octavianus lätt vann L:s S^iiÄ^ krigshär på sin sida. L. tvangs slaget guldmynt. att afsäga sig all befattning med statens förvaltning och behöll endast öfvcrstepräst- ämbetet samt blef internerad i Circeji, där han afled 13 1. 12 f. Kr. B. Tdh. Lepi^onum, bot. SeSpergularia. Lépine [-pin], LouisJean Baptist e, fransk ämbetsman, f. 6 aug. 1846 i Lyon, studerade juridik. bl. a. i Heidelberg och Berlin, tjänade under fransktyska kriget vid mobilgardet och utmärkte sig särskildt vid Belforts belägring, afslutade efter kriget sina juridiska studier och var till 1877 advokat i Lyon. S. å. blef L. underprefekt samt utnämndes 1884 till prefekt i Indre och 1886 till generalsekreterare vid polisprefekturen i Paris. Som sådan gjorde han regeringen stora tjänster genom sin eminenta förmåga att med ringa styrka upprätthålla ordningen vid flera kritiska tillfällen under boulangismens glansdagar. 1891-93 var L. prefekt i Loire, blef 1893 prefekt i Seine-et-Oise och s. å. Lozés efterträdare som polisprefekt i Paris. På denna just då vanskliga post förstod han att med ovanlig skicklighet göra sig åtlydd och respekterad. Genom sitt joviala.och samtidigt fasta uppträdande har han alltsedan vunnit ej ringa popularitet hos Parisbefolkningens olika lager och på samma gång lagt i dagen en verklig reform-ifver för världsstadens polisväsen. Hans energi och organisationsförmåga ha ofta tagits i anspråk i synnerhet vid de talrika mön arkbesöken i Paris. E. A-t. Lepiöta, Fjällskifling, bot., svampsläkte af fam. Agaricacecz. Foten, som är lätt att lösgöra från hatten, är försedd med en ring, men saknar slida eller valkar vid basen, hvarigenom hithörande arter skiljas från de närstående flugsvamparna. Hattens öfversida är ofta fjällig eller grynig. De flesta fjällskiflingar äro goda matsvampar. Mest bekant är L. procera, stolt f j ä 11 s k i f l i n g, en af våra största hattsvampar, nående en höjd af ända till 30 cm., med brunfjällig hatt och fot och tämligen allmänt förekommande i skogar på efter-sommarcn och hösten. G. L-m. Leprsma, Lepismidse, zool. Se Fjäll-borstsvansar. Le Play [la plä], Pierre Guillaume Freder i c, fransk metallurg och socialekonom, f. 1806 nära Honfleur, d. 1882, blef bergsingenjör och professor vid bergsskolan i Paris samt direktör för bergverk i Ural, öfverinspektör för de franska gruf-vorna, medlem af conseil d'état och senator. Han gjorde sig känd för åtskilliga arbeten rörande olika sidor af bergshandteringen i Frankrike och andra länder samt som generalkommissarie vid världsutställningarna i Paris 1855 och 1867 samt i London 1862. Sin egentliga betydelse Vctnn han på det so-