Leroy de Saint-Arnaud-Lerskiffer 238 ska politik. Efter att sedan 1872 ha varit lärare i finansvetenskap vid École libre des sciences poli-tiques efterträdde han 1880 sin svärfar M. Che-valier (se d. o.) som professor i nationalekonomi vid College de France. L. är den främste nu lefvande representanten för den klassiska skolan inom nationalekonomien med den optimistiska karaktär, som i Frankrike getts åt densamma. Mot den malthusianska befolkningsläran träder han i opposition, framhållande, att civilisationens utveckling minskar nativiteten, hvars aftagande står i jämt förhållande till välståndet och de demokratiska idéernas framsteg. Från Ricardos jordräntc-tcori af viker han, i det han gör gällande, att jordbrukets framåtskridande, med högre arbetslöner och lägre pris på produkterna, tenderar att småningom aflägsna jordräntan. Sålunda sjunker denna, äfvensom förctagarprofiten, och - hvilket L. med mycket eftertryck framhåller - samtidigt aftar kapitalräntan gradvis, medan arbetslönerna stiga - i lönefrågan har han alltifrån 1860-talet intagit en ståndpunkt, närmast sammanfallande med produktivitets-teorien -, och därmed försiggår ständigt en utjämning af de ekonomiska och sociala olikheterna. L:s optimistiska åskådning uppbär enkannerligen arbetet Essni sur la rcpartilion des richesses (1881; 4:e uppl. 1896). Med sin utpräglade individualism, hvilken frånkänner staten rollen som "samhällets hjärna", är han ej blott af gjord motståndare till kollektivismen, utan motsätter sig i allmänhet också statssocialismen såväl som den på statsingripande grundade socialpolitiken, med undantag af bl. a. skydd för förvärfsarbctande minderåriga. Särskildt i standardverket Traité de la science des finances (2 bd, 1877, 7:e uppl. 1906) bekämpar han energiskt den progressiva beskattningen och den höga arfsskatten, medan han förordar de indirekta skatterna och äfvenledes, under vissa förutsättningar, försvarar moderata tullsatser. Ehuru han inom värdeläran visar sympati för gränsnyttctcorien, i enlighet med den Jcvonsk-östcrrikiska riktningen, utdömer han afgjordt den matematiska metoden inom nationalekonomien. L. har med ifvcr påyrkat en expansionskraftig kolonialpolitik från Frankrikes sida. - Egentligen icke någon mera originell tänkare eller djuptträngande forskare besitter L. en beundransvärd förmåga af klar och elegant framställning, hvilande på konkret grund. Bland hans arbeten märkas vidare De Vetat moral et intellectuel des populaiions onvriéres et de son influence sur le taux des salaires (1868, prisbelönt af Franska akad.), La questinn owriére au XIX:e siécle (1872; 2:a uppl. 1882), LWwri-nistration locale en France et en Annleterre (1873), Le travail des femmes au XIX:e siécle (s. å., de båda sistnämnda prisbelönta af Franska akad.), I,a colonisalion chez les peuples mödernes (1874; 6:e uppl. 1906), Le collectivisme. Examen du nouveau socialisms (1884; 5:e uppl. 1908), L1 Alg me et la Tunme (1887; 2:a uppl. 189"). Precis d'économie polilique (1888; 10:e uppl. 1908), Vilat möderne et ses fonctions (1889-/3:e uppl. 1899), Traité tJiéorique et pratique d'économie politique (4 bd, 1896, 5:e uppl. 1910) och L'art de placer el gércr sa forlune (1906; 2:a uppl. 1908). L. uppsatte 1873 veckotidskriftcn "L'économiste francais" och har i denna såväl som i andra publikationer skrifvit en mänffd artiklar. - L. är led. af bl. a. Institutet (1878) och svenska Vet. akad. (1880). Han har deltagit i ledningen af flera större affärsföretag. - Hans son Pierre L., f. 1871, professor i ekonomisk geografi och statistik vid L'écolc libre des sciences politiqucs, valdes 1906 till deputerad för Montpcllicr och har utgifvit Les nouvdles so-ci<''tcs ancjlosaxonnes: Åusiralie, Kouvelle-Zélande, Afrique du sud (1897), Les Étals-Unis au XX:e siécle (1904) och andra ekonomisk-geografiska arbeten, af hvilka ett öfversatts till svenska ("Sibirien och den transsibiriska järnvägen", 1898). 2. E- H- T. Leroy de Saint-Arnaud fleroä do sä't arnå]. Se Saint-Arnaud. Le Royer [loroaje], Philippe Eli e, fransk statsman, f. 1816 i Geneve, d. 1897, kom vid unga år till Paris, där han studerade juridik och blef advokat, först i Paris, därefter i Chålons och från 1855 i Lyon. Han anslöt sig till det republikanska partiet och utnämndes i sept. 1870, efter kejsardömets fall, till gencralprokurator i Lyon samt valdes 8 febr. 1871 af dep. Rhöne till medlem af nationalförsamlingen. Där vann han stort inflytande och invaldes i det trcttiomannautskott, som utarbetade de republikanska författningslagarna. Han valdes 1875 till lifstidssenator. Sedan Grévy blifvit republikens president, utnämndes L. 4 febr. 1879 till justitieminister, men måste afgå redan i dec. s. å. Inom senaton, där han var den republikanska vänsterns ledare, bibehöll L. likväl stort inflytande. 2 febr. 1882 valdes han till senatens president och omvaldes sedermera år efter år till 1893, då han, vid 77 års ålder, afgick från denna förtroendepost, som han sk'Ht på ett mönstergillt sätt. E. W. Lerpuddling, bygnk. tekn., metod att vid foten af dammar och framför eller inuti andra för vattentryck utsatta byggnadsverk åstadkomma en tätande massa, bestående af lera, uppblandad med fin sand, som utbredes i tunna lager och under tillsättning af vatten bearbetas och packas medelst lämpliga redskap. S. L-k. Lerskiffer, geol., petrogr., en tydligt skiffrig, i mer eller mindre tunna skifvor lätt klyfbar, merendels gråaktig till svartgrå, för blotta ögat nästan tät bergart, bestående af lerpartiklar med stundom inblandade mikroskopiskt små glimmerfjäll, hornbländenålar och stoftfina kvartskorn. Vid påandning utvecklar lerskiffern en lukt likasom af lera. Genom glödgning förändras drss färg vanligen till röd. Ehuru tämligen fast och hård, repas lerskiffern lätt af en knifspets och ger därvid grått eller gråhvitt, icke glänsande streck. Lerskiffer förekommer som mer eller mindre mäktiga lager, växlande med dylika af sandsten, kalksten m. m., inom hufvudsakligen äldre sedimentära formationers bergbildningar (se pl. till art. Berg), men träffas äfven inom urberget tillsammans med gnejs, hälleflinta, leptit eller glimmerskiffer och kallas då vanligen urlerskiffer. Urlerskiffrarna benämnas numera vanligen fylliter. Det senare är inom Sverige händelsen på några ställen i Värmland och Närke. Af silurisk ålder är lerskiffern i Västergötland och Skåne, algonkisk i Dalsland. Låter lerskiffern klyfva sig i jämna och tunna skifvor, användbara för taktäckning, kallas den takskiffer (Dalsland, Närke, Värmland); är den förklyftad i smala stänglar (Sonneberg i Thüringen), benämnes den