och efter dem joniska greker. Men under hela den historiska forntiden var L. bebodt hufvudsakligen af eoliska greker, som enligt sagan invandrat 130 år efter trojanska kriget under ledning af Orestes' son Penthilos, hvars ättlingar länge härskade som konungar. Af ålder funnos fem eller sex mera betydande städer, bland hvilka Mytilene (se d. o.) på östra kusten var den förnämsta. I dessa städer rasade efter konungadömets fall under lång tid partistrider, stundom kufvade af ett usurperadt envälde (tyrannis), till dess att i början af 6:e årh. f. Kr. Pittakos i Mytilene, en af Greklands "sju vise", i egenskap af folkvald härskare (aisymnetes) genom visa lagar och mild styrelse återställde lugnet. Under den nästföljande tiden lades L. likasom de öfriga grekiska staterna vid Mindre Asiens västra kust under persiskt välde, men efter slaget vid Mykale (479 f. Kr.) återvann det sin frihet och slöt sig till Atens vapenförbund. 428 f. Kr. afföllo alla städerna på L., med undantag af Methymna, från detta förbund, men kufvades snart ånyo och straffades med mycken hårdhet. Under slutet af 5:e och förra delen af 4:e årh. f. Kr. vacklade de mellan Atens och Spartas hegemoni, allteftersom det demokratiska eller det aristokratiska partiet för tillfället hade öfvervikten. Ön införlifvades sedan först med det macedonska, därefter med det romerska och det bysantinska riket. Som själfständig stat uppträder den ånyo vid midten af 1300-talet under några hertigar af det genuesiska huset Gattilusio. 1462 intogs den af osmanerna, hvilkas rike den fortfarande tillhör. Inom den forngrekiska kulturens historia intager L. en betydelsefull plats som hufvudort för den äldre eller eoliska lyriken (se Alkaios, Arion, Grekiska litteraturen, sp. 205, och Sapfo). Men äfven inom den vetenskapliga forskningen ha många lesbier vunnit ett berömdt namn, såsom filosofen Theofrastos, historieskrifvarna Hellanikos och Theofanes. Med den höga och förfinade andliga odlingen följde dock äfven veklig yppighet, och de lesbiska sederna stodo ej i godt rykte. A. M. A. Les boutons jaunes [lä botå' ʃå'n], fr., de "gula knapparna", ett sällskap af politisk karaktär, som stiftades på 1740-talet och utgjordes af medlemmar af hattpartiet. Sällskapet hade sitt namn af en gul knapp på hatten och uppträdde mycket ifrigt i partiets tjänst. Lesch, stad i Albanien. Se A l ess i o. Lesch., vid växtnamn förkortning för franske botanisten Jean Baptisto Louis Claude Theo d or e Leschenault de la Tour, f. 1773, d. 1826 i Paris, hvilken företog längre forskningsresor till Java, Indien, Brasilien och Guyana. Le'sche var i några forngrekiska stater namnet på vissa offentliga lokaler, i hvilka medborgarna brukade samlas till umgänge och samspråk. I Dcl-foi omtalas en "lesche", som var smyckad med präktiga målningar af Polygnotos. A. M. A. Leschenault de la Tour [b j nå do la tor]. Se Lesch. Lesches (grek. vifa/^c), forngrckisk episk skald (se K y k l i s k a skalder), lefde sannolikt kring midten af 7:e årh. f. Kr. och var författare till den numera förlorade s. k. "lilla Iliaden"3 hvars innehåll var afsedt att komplettera berättelserna i den homeriska Iliaden. A. M. A. LeschetFtzki, Teodor, polsk pianist, f. 1830 nära Lemberg, elev af Czerny och Scchter, var 1852-78 professor vid konservatoriet i Petersburg och har därefter som konsertspelare och privat pianolärare varit bosatt i Wien. De mest ryktbara bland hans lärjungar äro Padcrewski, Gabrilovitj och Annette Esipov (se denna), som 1880-92 var gift med honom. L:s pianospel har utmärkts mera för finess än för kraft eller lidclscfullhet. Han har komponerat operan Die erste f alle, sånger samt åtskilliga eleganta salongsstycken för piano. Om L. och hans undervisningsmetod ha arbeten utgifvits af bl. a. Mahvine Brée (1902; och Annette Hullah (1906; på engelska). A. L. (E. F-t.) Lescluse [ioklys], C h. de. Se Lecluse. Lescot [läskå], Pierre, fransk arkitekt, f. 1510 i Paris, d. 1578, abbot i klostret Cluny samt kanönilius vid katedralen i Paris, blef hufvudman för den art af den franska rcnässansaikitekturcn, som omkr. 1540 satte en gräns för den brokiga ungrenässansens blandning af medeltida och nya motiv och i dess ställe kon-sckvent använde klassiska former, men ännu med en fläkt af den första renässansens friskhet. Efter att ha utfört predikstolen i S:t Germain 1'Auxerrois och den härliga Fonlaine des innocenls i Paris ledde hcin från 1546 byggandet af Louvre och fullbordade södra delen af västra flygeln jämte den tillstötande södra flygeln ända till Pavil-lon du Pont des arts. Här utvecklade sig den franska renässansen i en lika älskvärd som rik och monumental form, och närmare de store italienarnas konst har den icke kommit, ehuru det naiva i uppfattningen ännu delvis framträder i hopandet af dekorativa detaljer. L. samarbetade vänskapligt med bildhuggaren Jean Goujon, som plastiskt prydde flera af hans verk, och denna samverkan bidrager icke litet till deras harmoniska intryck. C. R. N.* Lesdiguiéres [läsdigiär], Franko i s de Bon-n e., hertig af L., marskalk och konnetabcl af Frankrike, f. 1543, d. 1626, kämpade under huge-nottkrigen framgångsrikt i Dauphiné och Provence på de rcformertcs sida, vann senare åt Henrik IV segrar öfver hcrtiffcn af Savojcn (1591-92) och eröfrade nästan hela hans land. 1608 blef han marskalk af Frankrike och 1611 hertig af L., ledde 1621 som gene-ralissimus belägringen af hugenottstädcrna Jean d'Angély och Montauban samt utnämndes 1622, sedan han afsvurit kalvinismen, till konnetabel af Frankrike. Le Sentier [lo satie]. Se Joux, Val de, sp. 201. Les extremes se touchent [läsegsträm SQ töj]. Se Extrem. Lesger, Lesghier, Lesgher (af perserna kallade leksi, af georgier, osseter och armenier leki), ett antal stammar i Kaukasus, bilda den östra familjen i Kaukasusfolkens norra afdelning och äro bosatta företrädesvis i Dagestan, hvilket land de