Stjärnfors såg och elektriska kraftstation i Gåsborns socken, jordbruksfastigheter i ofvannämnda och Nordmarks socknar samt delar af Persbergs och Långbans grufvor. Taxeringsvärdet å bolagets egendomar var 1910 1,909,300 kr., hvaraf 739,100 kr. å verk och inrättningar. Arealen är omkr. 11,000 har, hvaraf omkr. 100 har åker under eget bruk. Skogarna vårdas synnerligen väl. Tillverkningen, bestående af smidt och valsadt stål, järn- och ståltråd, ståltrådslinor, släggor, spett, borrstål, vagnsaxlar, järnvägs-, vagns- och andra fjädrar, harffjädrar och hästräfspinnar m. m., har ett årligt värde af omkr. 1,6 mill. kr. -- Första anläggningen vid L. privilegierades 1675, då bergsfogden E. Hult erhöll tillstånd att "uppå dalskogen i villa ödemarken uppsätta en hammare". 1723 köptes bruket af brukspatron Nils Pihl, öfvergick 1760 till J. V. Mullberg och M. D. Morén samt 1766 till den förre ensam. 1813 köptes det af handelshuset Ekman & C:o i Göteborg och öfvertogs 1833 af kommerserådet G. H. Ekman, hvars son G. Ekman sedan 1836 skötte detsamma och gjorde det genom förbättrade metoder till en mönsteranstalt. Det nuvarande bolaget bildades 1866. ^Wbg. Lesjön. Se Le. Leskien [lesk<over>i</over>n], August, tysk språkforskare, f. 1840 i Kiel, blef filos. doktor i Göttingen 1867 och e. o. professor i jämförande språkforskning i Jena 1869 samt är sedan 1870 professor i slaviska språk vid universitetet i Leipzig. Utom kortare uppsatser i språkvetenskapliga tidskrifter har L. skrifvit De ratione quam I. Bekker in restituendo digammo secutus est (1866), Handbuch der altbulgarischen sprache (1871; 3:e uppl. 1898), Die declination im slavisch-litauischen und germanischen (1876; prisbelönt af Jablonowskiska sällskapet i Leipzig) och Der ablaut der wurzelsilben im litauischen (1884), Grammatik der altbulgarischen sprache (1909) samt har jämte K. Brugman utgifvit "Litauische volkslieder und märchen" (1882). L. var länge medredaktör i Jagićs "Archiv für slavische philologie". Han är en framstående lärare och en af samtidens utmärktaste språkforskare. I den ofvannämnda prisskriften från 1876 uppställde han först satsen, att ljudlagarna verka undantagslöst, och han kan så tillvida anses som hufvudman för den s. k. junggrammatiska skolan inom språkvetenskapen (f. ö. representerad af Brugman, Paul, Osthoff och de fleste yngre forskare). Tills. med Brugman har L. uppträdt i striden om konstspråk (mot esperanto). L. är en af redaktörerna för den af Ersch och Gruber påbörjade encyklopedien. ^Lll. Leskovac [-vats], stad i Serbien, okrug Vranja, vid ett tillflöde till Morava och vid järnvägen Niš--Saloniki. 13,647 inv. (1905). Gymnasium, väfskola, klädes- och tågfabrikation, betydlig handel med lin och hampa. ^{J. F. N.} Les Landes [lä lã'd]. Se Landes. Lesley [le'ṡli], John Peter, nordamerikansk geolog, f. 1819, d. 1903, känd förnämligast genom arbeten på geoteknikens och geomorfologiens områden och för undersökningar öfver stenkolsförekomster i östra Förenta staterna. L. var chef för Pennsylvanias geologiska undersökning 1874--95. ^{A. G--n.} Leslie [le'ṡli], fabriksstad i skotska grefsk. Fife vid öfre Leven. 3,587 inv. (1901). Leslie [le'ṡli], gammal skotsk släkt, till hvilken hörde earlerna af Rothes, som spelade en rätt framträdande roll i Skottlands inre partistrider. Till en sidogren, L. of Balqhain, hörde Alex L., earl af Leven, och grefve Walter L. (se nedan L. 1 o. 3). Titeln earl af Leven öfvergick 1681 genom arf till earlerna af Melville, hvilkas släkt sedan 1805 bär namnet Leslie-Melville. <img r>

1. Alexander L., earl af Leven, fältherre, f. omkr. 1580, d. 4 april 1661, vann ett namn först i Sveriges krigshistoria på 1620- och 1630-talet samt sedan i Skottlands och Englands häfder. Sina krigiska lärospån gjorde han vid ett skotskt kompani i nederländsk tjänst emot Spanien och gick därefter (tidigast 1605) i svensk krigstjänst. Han deltog i Jakob De la Gardies fälttåg i Ryssland, blef 1623 befälhafvare öfver allt fotfolk i Södermanland, Närke och Värmland, följde 1625 Gustaf II Adolf öfver till livländska kriget och blef 1626 kommendant vid Pillau. Därifrån sändes han sommaren 1628 till Stralsunds undsättning med svenska och skotska trupper och öfvertog, med Nils Brahe vid sin sida, kommandot i den af Wallenstein belägrade staden. Efter belägringens upphäfvande ledde L. försvaret af Östersjökusten, intog 30 mars 1630 skansen vid Alte fehre på Rügen och fullbordade kort före Gustaf Adolfs landstigning i juni öns eröfring. Han sändes 1631 med värfningsuppdrag till England och åtföljde s. å. James Hamilton (se Hamilton 9) som "sergeant general major", då denne med sina regementen slöt sig till Gustaf Adolfs här. L. blef sedan generalmajor i nedersachsiska och westfaliska kretsarna med befäl äfven öfver trupperna i Brandenburg, stred 1632 vid nedre Elbe och Weser mot Pappenheim, intog i mars 1634 staden Brandenburg, undsatte Osnabrück och utnämndes 1636, efter Knyphausens död, till fältmarskalk och generalkommendant i Westfalen. S. å. deltog L., under Banérs öfverbefäl, i slaget vid Wittstock (27 sept.), där han anförde centern, och hösten 1637 nödgades han draga sig tillbaka till Pommern. Vid afskedstagandet (aug. 1638) erhöll han årlig pension och dessutom, delvis som ersättning för innestående lön, några kanoner och 2,000 musköter. -- Genast vid hemkomsten till Skottland s. å. designerades L., såsom landets erfarnaste krigare, till befälhafvare för presbyterianernas armé, och i maj 1639 uppdrogs formligen åt honom (som lord general) befälet öfver Skottlands stridskrafter till lands och sjöss. Han intog genom öfverrumpling Edinburghs fästning, inbröt i aug. 1640 i England och eröfrade, efter en seger öfver de kungliga trupperna vid Newburn, Newcastle med omnejd. Efter skottarnas uppgörelse med Karl I i Ripon (aug. 1641), där L. var en af skotska parlamentets kommissarier, sökte konungen göra honom sig förbunden genom att upphöja honom till earl af Leven och lord Balgonie (okt. s. å.) samt utnämnde honom till