koncentrerats på pappersbruket, som numera utom den ännu fortgående betydande tillverkningen för hand bedrifves å två pappersmaskiner. Sulfitfabrik byggdes 1906. Dock användes i stor utsträckning lump som råvara äfven för det maskingjorda papperet. Brukets fabrikat åtnjuta högt anseende, särskildt äro dess hand- (animaliskt) limmade skrifpapper berömda. Tillverkningsvärdet är 1,728,456 kr. (1910) och antalet arbetare 350--400. Brukets hela befolkning är 1,202 personer (1910). -- Landtegendomen 2 mtl Lessebo Östre- och Bruksgård, tax.-v. 180,000 kr., som förut varit förenad med pappersbruket, tillhör jämte ångsåg (3 ramar) a.-b. Karlskrona träexport, som eger äfven andra Lessebo bolag förut tillhöriga skogsegendomar. ^Wbg. Lesseps, Ferdinand de, vikomt, fransk diplomat och kanalbyggare, f. 19 nov. 1805 i Versailles, d. 7 dec. 1894 på sitt gods Chesnaye, var 1834--38 fransk generalkonsul i Alexandria, där han synnerligen <img l>

utmärkte sig under den stora pesten 1834--35. Senare förflyttad till Spanien, gaf han främlingarna ett verksamt skydd under bombardemanget af Barcelona 1842. 1848 blef L. fransk minister i Madrid, men afgick följande år, sedan han under en särskild beskickning till Rom i syfte att försona den unga republiken med Frankrike i hemlighet motverkats af sin egen regering, som arbetade på Romerska republikens tillintetgörande. Inbjuden af Said pascha till Egypten 1854, började han egna sig åt genomförandet af den alltsedan forntiden förefintliga planen på Suesnäsets genomskärning. L. skref därom ett framstående verk, Percement de l'isthme de Suez, exposé et documents officiels (1856), som förskaffade honom vicekonungens koncession på företaget 1856. Med outtröttlig energi igångsatte han och fullföljde detta jätteföretag, som började 23 april 1859, trots en mängd politiska, tekniska och ekonomiska svårigheter. Det afslutades med en storartad invigning 16--18 nov. 1869 och hade då kostat 437 1/2 mill. frcs (se vidare Sues). 1887 lyckades han utverka Sueskanalens neutralisering. 1879 utsågs han till ledare för Panamakanalens gräfvande, men de oerhörda kostnaderna förmådde honom att 1888 begära det internationella kanalbolagets försättande under administration. Sedan bolaget 1889 upplösts, väcktes mot dess styrelse 1892 rättegång för vissa tvetydiga penningmanipulationer, som ledde till, att L. i febr. 1893 dömdes till 5 års fängelse och 3,000 frcs böter. Domen, som aldrig meddelades den då af ålder och arbete förslöade L., kasserades i juni s. å. af högsta domstolen. L. ifrade äfven för omskapandet af Sahara till ett inhaf, för anläggandet af en central-asiatisk järnväg Orenburg--Indien samt byggandet af en kanal genom norra Malakka. En mängd utmärkelser kom L. till del för hans lifsgärning, Sueskanalen. Så blef han 1870 hedersborgare i Londons city, 1873 led. af franska vet. akad. och 1885 H. Martins efterträdare i Franska akad. Af hans andra skrifter må nämnas Lettres, journal et documents pour servir à l'histoire de l'isthme de Suez (4 bd, 1875--79; prisbelönt af Franska akad.) och Souvenirs de quarante ans, dédiés à mes enfants (2 bd, 1887). L:s staty restes i Port Said 1900. ^{E. A--t.} Lesser, Alexander, polsk målare, f. 1814, d. 1884, studerade i Dresden och i München under Schnorr (1835--46), hvarefter han återvände till sin födelsestad, Warschau. Han behandlade med förkärlek ämnen ur Polens äldre historia. Bland hans arbeten märkas Cids döttrar (slottet Rosenstein vid Stuttgart), Försvaret af Trembowla mot turkarna 1675 (galleriet i Gotha) och Boleslaw III, nio år gammal, ber sin fader att få gå ut med i striden. Därjämte målade han altartaflor, utförde illustrationer och skref jämväl arbeten öfver sitt lands konsthistoria. (^{G--g N.}) Lessines [-si'n-], stad i belgiska prov. Hainaut, vid Dender. 10,318 inv. (1904). Stenbrott. Lessing. 1. Gotthold Ephraim L., en af Tysklands förnämsta skriftställare, reformator af dess litteratur och andliga lif, f. 22 jan. 1729 i Kamenz i Oberlausitz, där hans fader var präst, <img r>

d. 15 febr. 1781, fick sin första uppfostran af fadern och i skolan i Meissen samt blef 1746 student i Leipzig. Enligt faderns önskan studerade han där först teologi, sedan medicin, ehuru utan synnerlig nitälskan, ty hans håg låg åt litteraturen, i synnerhet den dramatiska, hvarjämte han utbildade sina sällskapliga talanger och skref småstycken för fru Neubers, teaterdirektrisens, sällskap. I juni 1748 begaf han sig i hemlighet till Berlin, där han försörjde sig med diverse litterära sysselsättningar, och sedan till Wittenberg (1752), där han blef magister. Men i nov. 1752 var han åter i Berlin, där han stiftade bekantskap med Nicolai och Moses Mendelssohn, de förnämste äldre representanterna för den tyska "upplysningen". 1755 begaf han sig till Leipzig för teaterns skull, och han lärde där känna en ung köpman Winkler. Denne uppgjorde en plan till stora resor, af hvilka de dock ej hunno utföra mer än en del af den första: de kommo till Amsterdam, men måste därifrån återvända, då Sjuåriga kriget utbröt (1756). Åter lefde L. någon tid i Leipzig, men begaf sig 1758 åter till Berlin, där han med Nicolai uppsatte den kritiska tidskriften "Briefe, die neueste literatur betreffend" (1759--65). Han tillbragte sedan fem år i Breslau som guvernementssekreterare hos general Tauentzien. Där lefde han med i krigarlifvets förströelser, studerade sin omgifning för sitt berömda, nationella lustspel "Minna von Barnhelm" och spelade hasardspel därjämte; men att han ej förgätit studier af allvarligaste art, ehuru ej ringaste samfärdsel med hans litterära vänner under samma tid egde rum, det visade han genom "Laokoon", som utgafs i Berlin, dit han återvändt 1765. Men orolig och