Lessing 256 hemlös, som han var, begaf han sig 1767 till Hamburg för att medverka vid grundläggandet af en nationalteater. Saken misslyckades, liksom äfven ett försök med ett större bokhandelsföretag. 1770 kallados han till bibliotekarie i \Volfenbutfccl, en plats, som han mottog med glädje. 1775 lefde han i Italien, inbjuden af prins Leopold af Braunschweig. Då han återkom till Tyskland, gifte han sig efter lång förlofning 1776 mod Eva König, änka efter en vän. Hon aflcd redan 1778 i barnsäng, samtidigt med den nyfödde sonen, och tre år senare följde dem den af denna sorg brutne L. i grafvcn. I Wolfenbuttel aftäcktes 1796 en enkel minnesvård öfver honom. Lessingstatyer äro resta i Braun- <». E. Lessings staty å monumentet öfver honoin i Berlin, modellerad af Otto Lessing. schweig (1853; af Rietschel), i Hamburg (1881; af Schaper) och i Berlin (1890; af Otto Lessing). - L. kan sägas ha brukat sin stora lärdom, sin skarpa snilloblick och sitt klassiska språk för ett enda syfte under sitt oroliga lif, nämligen i sanningens tjänst Celler rättare för sanningens utforskande och lögnens bekämpande, i hvad form den månde framträda. Af naturen var han kritiker och forskare, men genom omständigheternas tvång bragtes han in på skaldebanan och visade där, hvad man med en klar insikt och en orubblig karaktär kan uträtta. F. ö. var hans kritik ej heller ett verk af torr systematisering, utan hans framställning är liflig och klar, nästan dramatisk som vid en intresserande disputation. Därtill kommer hans språk, som är lika reformerande som Luthers genom sin klarhet, sin enkla satsbildning och sitt åskådliga ordval, och som i konstnärlig fulländning öfverträffades endast af Goe-thes. - Af hans kritiska, på prosa skrifna arbeten må här nämnas hans afh. om fabeln (1759), där lian bevisar, att moralisk tendens är främmande för all sann poesi och har sitt berättigande endast i fabeln (hans egna fabler tolkades på sv. 1813); hans anmärkningar om epigrammet (1771), hvars väsen han bestämmer efter Martialis och hans moderna efterföljare, Laokoon, öder iiber die grenzen der malerei und poesie (1766), af hvilket blott första delen- blef färdig, men som är ett sant mästerverk, hvarmed den moderna konstläran är grundlagd och konsternas stillagar uppställda genom den uppdragna skillnaden emellan rummets och tidens konster, representerade af måleri och poesi; L:s originalitet är likväl mindre i detta arbete än i de följande (se Dilthey, "Das erlcbnis und die dichtung"); hans bidras till "Briefe, die néueste literatur betref-fcnd" (1759), i hvilka han påpekade Shakspere och nödvändigheten att ställa dramat på nationell grundval; Hamburgische dramalurgie (1767-69), hans hufvudarbcte beträffande dramat, eg. endast en tea-tortidning, som dock genom sitt innehåll lyft sig till allmännolig betydelse, ty genom denna skrift blef det fransk-klassiska dramats välde i Tyskland stör-tadt, Aristoteles' lära förklarad samt ett nytt dramatiskt skede begynt medelst hänvisning till So-foklcs, Shakspere och Diderot; slutligen hans ypperliga lilla afh. Wie die alten den Lod gebildet (1769), hvari hans sant mänskliga väsen klart framträder; Zur geschichte und lileratur (6 bd, 1773-81) inne-h\llcr viktiga handskrifter ur Wolfcnbtittels bibliotek. Äfven de polemiska skrifterna Briefe antiqva-rischen inhalts (1768-69), med anledning af prof. Klotz' i Hallo anmärkningar mot "Laokoon", och Anli-Goeze, mot prästen J. M. Gocze (se d. o.) i Hamburg, som angripit L. på grund af hans rationalistiskt humana och toleranta åsikter i religiösa frågor, förtjäna att ihågkommas. L. skref enligt eget erkännande med möda och besvär sin klara prosa. Hans prosa kostade honom mera arbete än hans vers. Slutligen må här nämnas hans filosofiska skrifter, Ernst und Falk (1778-80), fem samtal för frimurare, samt Erziehitng des menschengeschlechls (1780), i hvilka han för sista gången utvecklade sina humana idéer. - L. blef, som nämndt, af förhållandena införd på skaldcbanan, ehuru han lika anspråkslöst som öppet själf erkände: "Jag är ingen skald". Hans poetiska verk äro, äfven de, skapelser af hans kritiska sinne. I sin ungdom skref han anakreontiska dikter (Kleinigkeiten, 1751), fabler och epigram; men hans dramatiska arbeten ha den största betydelsen, emedan de gå hand i hand med utvecklingen af hans åsikter. Hans ungdomsdramer äro komedier i fransk stil, utmärkta för liflig dialos:, t. ex. Damon (1740), Der junge gelehrte (1747), Der misogyn (1748; "Fruntimmcrshataren", 1801), Die juden (1749), som sökte bekämpa tidens fördom mot judarna, och Der freygeist (1749, riktad mot ateismen). Sedermera gick han genom studium af Diderot och engelsmännen öfver till det borgerliga sorgespelet, som han införde i Tyskland och hvars förnämsta exempel är Miss Sarah Samp-son (1755; sv. öfv. 1799; öfv. af Fahlcrantz 1822), hvartill han tagit ämnet ur den engelske romanförfattaren Richardsons "Clarissa". Till verkligt nationell ståndpunkt kom han fram genom Minna von Barnhelm (1763; sv. öfv. 1793 af Björn, efter fransk bearbetning), skrifvet under Sjuåriga krigets senaste år, det första verkligt tyska lustspelet, hvars betydelse är sant nationell, ty det har Sjuåriga kriget till bakgrund, hvarvid L. hade till syfte att visa det onaturliga däri, att preussare och sachsare hatade hvarandra, då de tillhörde samma folk, hvars nationalkänsla han f. ö. sökte höja