259 Lestocq-Le Sueur 260 Lestocq 1. L'Estocq [lästå;k]. 1. Johann Hermann L., grefve, ryska kejsarinnan Elisabets gunstling, f. 1692 i Celle, d. 1767 i Petersburg, var son till en fransk hugenottisk fältskär, som efter Nantesiska ediktet flytt till Hannover. Själf kom han 1713 till Ryssland som fältskär och anställdes hos Peter den store, förvisades 1718 till Kazan, men återkallades 1725 af Katarina I och utnämndes till hennes lifmedikus. Efter Katarinas död (1727) behöll han enahanda befattning hos hennes yngre dotter, prinsessan Elisabet, och blef dennas förtrogne. Eedan 1730 hade han vid Peter II:s död varit betänkt på att skaffa Elisabet tronen, och 1741 ledde han den palatsrevolution, som förverkligade denna plan. Nästan alla viktigare regeringsärenden gingo därefter genom L:s hand, höga ämbeten hopades på honom, och han erhöll bl. a. (1744) tysk riksgreflig värdighet. Men sedan han alltmera slutit sig till tronföljaren, sedermera kejsar Peter III, mi?te han 1748 alla sina befattningar och gods samt förvisades några år senare till guv. Archangel. Peter III tillät honom 1762 att återvända; han återfick sin rang och erhöll af JKatarina II en pension, men användes ej vidare i statsäm-bcten. - 2. Anton Wilhelm von L., den föregåendes frände, preussisk general, f. 1738 i Celle, d. 1815 i Berlin, förde vid utbrottet af 1806 års krig mot Frankrike befälet i Ostpreussen, där han, då de med preussarna förbundne ryssarna drogo sig undan, icke kunde uträtta något. 1807 anförde L. den preussiska styrka, som uppträdde i förening med ryssarna, och lyckades genom sitt ingripande vid Preussisch-Eylau (8 febr.) återställa arméns förtroende till sig själf. L. var äfven en tid 1807 guvernör i Berlin och 1814 i Bres-lau. 1. (V.S~-g.) 2. 0.0. N.* Le'stris, zool. Se Labbsläktet. Lestrygön. Se Laistrygoner. Le style, c'est 1'homme [lo stil sä lå'm], fr., "stilen är människan", på skrifsättet känner man människan, ett Buffon (se denne, sp. 526) tillagat oriktigt citat. Le Sueur [b snor]. 1. Eustache L., fransk målare, f. 1617 i Paris, d. 1655, lärjunge af Youet, studerade för sin vidare utbildning italienarnas arbeten, men utan att någonsin resa till Italien. Då franska konstakademien stiftades, 1618, blef han en af dess 12 äldsta professorer, och han hade då själf gjort sig fri från Youets maner. Det första verk af betydelse, som han utförde efter denna frigörelse, var en följd af 13 mytologiska bilder, som prydde några rum i Hotel de Lambert i Paris (nu i Louvre), framställande bl. a. scener ur A mor s-myt en. Sedan han målat liknande bilder i de kungliga rummen i Louvre (nu förstörda) och äfven åt enskilda, började han 1645 för kartusianklostret i Paris den berömda följd af 22 taflor, som enkelt och med känsla skildra S:t Brunos lif (fullbordade 1648, nu i Louvre). L. ansågs och anses väl ännu som en af den äldre franska skolans förnämsta mästare, och det kan ej nekas, att han gör ett godt intryck under ett förkonstladt tidehvarf. Tidigt gjorde han sig fri från den akademiska åskådningen, och han framstår i hela sin konstriktning som ädel och kysk, med korrekt teckning och klar, om ock matt färg. Han saknar verkligt djup och kraft i uttrycket, om äfven känslan, som leder honom, är sann och ren,, och hans vackra motiv förefalla stundom öfverdrif-vet söta. I Louvre finnas af honom 46 målningar. Fransmännen älska att kalla honom "den franske Eafael", hvilket, äfven i den bästa mening fattadt, ej kan betyda mer än, att L. alltid cftersträfvat och ibland - särskildt i gratiös gruppering och i återgifvande af ungdomliga gestalter - äfven lyckats närma sig det enkla och ädla behaget hos Eafael. 2. J e a n F r a n 9 o i s L., den föregåendes brorsons son, fransk musiker, f. 1760 nära Abbcville, d. 1837 i Paris, elev af abbé Eoze, blef efter hvart-annat kapellmästare vid katedralerna i Séez (1779), Dijon, Le Mans och Tours, därefter (1784) vid Saints Innocents i Paris och (1786) vid Notre-dame, där han genomdref engagerandet af en stor orkester. För denna skref han ackompanjemang till sina mässor, bl. a. en stor uvertyr till en sådan, hvilken nyhet dock föranledde orkesterns reducering och L:s af-skedstagandc, sedan han häftigt försvarat sina åtgärder i skrifterna Essai de mnsique sacrée ou miisique molivée et méthodique (1787) och Exposé d'une musique une, imilative et parliculiére å chaque solennité (s. å.). Efter några års tillbakadragenhet uppträdde han åter i Paris med flera operor: La caverne (1793), Paul et Virginie (1794), Télémaque (1796) och fick vid det nyupprättade konservatoriet en af inspektorsplatserna. Då Catels opera "Sémiramis" föredrogs vid Stora operan framför två af L. insända (den ena af dem var La mört d'Adam), började den senare en förbittrad fejdr som urartade till ett angrepp på konservatoriet, hvilket hade till följd hans entledigande, 1802. 1804 utnämndes han emellertid af Napoleon till hofkapellmästare och fick därefter sitt förnämsta sceniska verk, Les bardes, uppfördt. 1813 blef han medlem af Institutet m. m. samt 1814 efter restaurationen k. öfvcrkapellmästare och professor vid det åter öppnade konservatoriet (bland hans lärjungar voro H. Berlioz, A. Thomas och Ch. Gounod). L. blef 1818 led. af Mus. akad. i Stockholm. En staty öfver honom restes 1852 i Abbeville. L. komponerade äfven ett par divertissement, några icke uppförda operor, 33 mässor, flera oratorier och mötet-ter m. m., hvaraf endast en del är tryckt. Hans musik är pompös och färgrik; mest betydande är han i sina kyrkliga verk. öfver denne orolige, genialiske och nu förgätne ref orm if rare ha flera biografier skrifvits, bl. a. af 0. Fouque (1883), som i