de i Kurland 81 proc. och i Livland 41 proc. af
hela befolkningen. De tillhöra allmänt den lutherska
trosbekännelsen, med undantag af omkr. 50,000,
Lettisk allmoge (helgdagsklädd) i Kurland.
som på senare tider öfvergått till den ortodoxa ryska
statskyrkan. De äro nästan uteslutande jordbrukare
och numera icke så sällan äfven själfegande
bönder, medan däremot de store godsegarna och
hela stadsbefolkningen i Kurland och Livland äro
af tysk eller judisk härkomst. Jfr Bielenstein,
"Die lettische sprache" (1863--64), "Die grenzen des
lettischen volkstammes" (1892) med språkatlas, Waeber,
"Anthropologie der letten" (1879), v. Dorneth,
"Die letten und die deutschen" (2:a uppl. 1887),
Bezzenberger, "Über die sprache der preussischen
letten" (1888), "Die kurische nehrung und ihre
bewohner" (1889), och V. Thomson, "Beröringer
mellem de finske og de baltiske sprog" (1890).
H. A. (K. F. J.)
Le'ttera ferma, it. Se F e r m o i n p o s t a.
Le'ttere di ca'mbio, it. Se B a n k, sp. 863.
Letterkenny [letəke'ni], stad i irländska
grefsk. Donegal, vid Swilly. 2,370 inv. (1901). Säte
för den katolske biskopen af Raphoe, med en vacker
och dvrbar katedral (invigd 1901).
Lettermetall (af fr.
lettre, bokstaf, typ, stil),
gammal benämning på stilmetall, stiltyg. Se
Stil.
Letternholts, bot. Se B r o s i m u m.
Letterstedt, Jakob, mecenat, f. 15 dec. 17H6 i
Yallerstads socken i Östergötland, d. 18 mars 1862
i Paris, hette urspr. Lallerstedt, såsom släkten
kallat sig efter Lalleryd i närheten af Jönköping,
där hans farfars farfar varit bosatt. Jakobs fader
hade, liksom sin far, varit trumpetare vid Östgöta
kavalleri och på gamla dagar inköpt.en liten gård i
Vallcrstads socken. Redan tidigt hade han bestämt,
att äfven sonen skulle bli jordbrukare, och emedan
han ansåg bokliga konster öfvciflödiga för en sådan,
försummades sonens undervisning i hög
grad. Denna försummelse gjorde sig sedermera kännbar
under L:s lefnad, och ännu på gamla dagar arbetade
han att fylla de luckor, som därigenom uppstått
i hans bildning. L. hade emellertid mindre håg
för jordbruket än för industriella företag, och
vid 21 års ålder begaf han sig till Stockholm,
i närheten af hvilken stad han arrenderade Järfva
bränneri. Hans förlagskapital visade sig dock
snart för litet. Åtskilliga missöden och olyckliga
spekulationer tillstötte, hvilket i förening med andra
ogynnsamma förhållanden vållade, att L. redan efter
ett år fann sig vara fördjupad i skuld. Han lämnade
därför hösten 1819 i hemlighet sitt fädernesland och
begaf sig till London. Han skref sig nu Latterstedt,
hvilket han snart på grund af det engelska uttalet
förändrade till Letterstedt. Från London seglade
han till Goda Hoppsudden, som då utropades som
ett förlofvadt land och dit utvandringen verksamt
understöddes af engelska regeringen. I mars 1820
landsteg han i Kapstaden med endast 15 shillings på
fickan. Kassan var visserligen ringa, men han hade ett
bättre kapital i sin starka kroppskonstitution, sitt
goda hufvud och sin arbetsförmåga. I början fick han
också, liksom så mången annan utvandrare, underkasta
sig det gröfsta kroppsarbete för att förtjäna
sitt lifsuppchälle. Af de svenskar, som förut voro
bosatta i Kapstaden, erhöll han emellertid både råd
och bistånd, hvilket han sedan återgäldade genom en
aldrig svikande välvilja mot svenskar, som af en eller
annan anledning besökte Kap. Det dröjde ej heller
länge, innan han från sin förra torftiga ställning
arbetade sig upp till en bättre, och i sept. 1822
gifte han sig med en änkefru Dreyor, hvilken genom
släkt och gifte var befryn-dad med koloniens bästa
familjer. Hon var ej synnerligen förmögen, emedan
hennes aflidne man lämnat efter sig ganska intrasslade
affärer. Oaktadt alla svårigheter, vållade af hennes
släkt, som i förbindelsen med den obemärkte främlingen
såg en mesallians, lyckades L. utreda affärerna och
genom kloka spekulationer bereda sig en god ekonomisk
ställning. Hans första åtgärd var, då att fullständigt
betala sina fordringsegare i 'Sverige och utplåna
minnet af det sätt, hvarpå han en gång lämnat detta
land. Småningom samlade han en stor förmögenhet,
af hvilken en betydlig del kommit hans fädernesland
till godo (se Lcttorstedtsk a, föreningen, Letterstedt
ska prisen och Letter-stcdtska resestipendiet). Hans
medborgerliga anseende i Kap var' äfven mycket
stort. Under en jäsning, som 1849 uppstod i kolonien,
blef dock L., som ställt sig på regeringens sida,
för en kort tid föremål för häftigt hat från det med
regeringens åtgärder missnöjda folkets sida, och hans
lif var i fara. 1841 hade L. blifvit svensk-norsk
konsul i Kapstaden, och 1857 utnämndes han till
generalkonsul. Efter nära 18 år? frånvaro återsåg han
fäderneslandet, 1837, men återvände följande år till
