Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lettisk mytologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
Leufvén-Leukemi
280
Leufvén [löven], Johan Gustaf Johansson,
landthushållare, f. 1870, inträdde efter afslutade
studier vid Ultuna landtbruks- och Alnarps
mejeri-institut i Malmöhus läns hushållningssällskap,
blef sällskapets sekreterare 1900 och har i denna
egenskap med stor energi och ofta som initiativtagare
deltagit i de många företag, som under närvarande tid
igångsatts för främjande af Skånes och hela landets
jordbruk, särskildt på kooperationens väg. L. blef
led. af Landtbruksakad. 1908. H. J. Dft.
Leuhusen [lehu-], svensk adlig ätt, hvars förste
med säkerhet kände stamfader, Reijnold L.,
lär på 1450-taM ha inflyttat till Sverige från
Nederländerna och var fader till abbedissan i Klara
kloster Anna Reinholdsdotter L. (1520-talet). Från
Eeinhold härstammade en 1647 med Reinhold G o ver
t L. (f. 1601, underståthållare i Stockholm 1650,
d. 1655) adlad gren, som 1719 med dennes son Peter
L. (f. 1649, hofmarskalk 1717, d. 1726) erhöll
friherrlig värdighet, och en 1676 med Eeinholds
kusin Sakkeus L. (licentöfverinspck-tor, d. 1693)
adlad gren, som 1703 utslocknade med stiftarens
son. Bland ättens medlemmar må f. ö. nämnas
bröderna friherre Karl Herman L. (f. 1810, d. 1879,
öfverste och sekundchef för Lifregementets husarer
1855, generalmajor 1859, kavalleriinspcktör 1862,
generalbcfälhafvare i 3:e militärdistriktet 1864-73,
ordf. i Skaraborgs läns landsting 1864, 1867, 1869-73
och led. af Landi-bruksakad. 1856) och friherre
Gustaf Vilhelm L (f. 1812, d. 1909, häradshöfding i
Björkckinds m. fl. härads domsaga 1848, justitieråd
1858-82, filos, jubeldoktor 1886). Deras svägerska
Amalia Aurora Adelaide L., född Va l er i u s,
dotter till skalden J. D. Valerius, sånglärarinna,
målarinna, f. l dec. 1828 i Stockholm, reste 1852
till Dresden för att kopiera utmärkta mästares ta
flor och studerade sedan sång för Fanny Schäfer
i Leipzig och Rellstab i Berlin samt uppträdde på
konserter i Berlin och Frankfurt am Ma in. Hon gifte
sig 18~)8 med dåv. kaptenen vid flottan frih. . Axel
Reinhold L. (d. 1886) och bosatte sig i Göteborg,
där hon egnade sig åt sångundervisning. Under
utländska resor fortsatte hon sina studier i sång
för Wartel i Paris och i målning för Lindcn-schmidt
i Munchen. 1870 bosatte hon sig i Stockholm och
undervisade flera sångelever, som sedan vunnit
ryktbarhet. I synnerhet gjorde hon sig ett namn,
då hon "upptäckte" och till ytterligare utbildning
i Paris befordrade Kristina Nilsson. 1872 blef
hon led. af Mus. akad. Flertalet af L:s taflor och
porträtt torde finnas i Göteborg. En kopia af henne,
Judit (efter Varotari), tillhör Göteborgs museum.
A. L.*
Leuk pöjkl, fr. LoécJie-la-Ville, småstad i
schweiziska kantonen Valais, vid högra stranden af
Rhone och järnvägen till Geneve (Simplonbanan). 1,752
inv. i hela kommunen (1900). Omkr. 10 km. n. om
staden ligger vid Dala och foten af det nästan
lodräta Gemmi, i en ovanligt storartad alpnatur, 1,415
m. ö. h., badorten Leukerbad (fr Lnéche-les-Bnins),
bebodd af endast 600 pers., men under den korta
sommaren mycket bcs’ikt af schweizare, fransmän och
italienare till följd af sina varma knllor. Dessa äro
22 till antalet och variera bctvdligt med afseende på
vattnets sammansättning och temperatur, men innehålla
i allmänhet
en större halt af kolsyrad kalk och magnesia. Den
hotaste och starkaste är Lorenzquelle (51°
C.), som underhåller de flesta baden och hvars
vatten man låter stå natten öfver för att af
kylas, innan det begagnas. Patienterna sitta
merendels flera timmar i badet, fördrifvande
tiden på hvarjehanda sätt. Badorten, som flera
gånger förstörts af laviner, är nu skyddad
mot sådana genom en stark vall på östra sidan.
(J- F- N-1
Léu’ka. 1. Berg. Se Kreta, sp. 1256. - 2. Folkstam. Se
H o n d u r a s, sp. 1065.
Leukädiska klippan (Leuk ätas). Se Leu-k a s.
Léukaethropes (lat., af grek. Zéw/co’s, hvit, och
aithi’ops, neger). Se A l b i n i s m.
Léukanilm, kem. Se Leukoföreningar.
Léuka’s (grek. Asvxa$ i. Aevxadiu), Levkas,
L e v k a’d a 1. H a g i’a (Santa) Maura, en af
Joniska öarna vid Greklands nordvästra kust. Areal
285 kvkm. Folkmängd omkr. 30,000. Urspr, var
L. genom ett smalt näs förenadt med Akarna-nien,
Greklands västligaste landskap. Men redan under en
aflägsen forntid genomgräfdes detta näs, enligt
sägnen af korintiska nybyggare, hvilka äfven på
öns nordöstra sida grundlade staden A m a x i-c
h i, hvars officiella namn nu är L e v k a’s, öns
hufvudort. Allteftersom den gräfda kanalen, hvilken
f. ö. medgaf genomfart blott för mindre farkoster,
igcnsandades och ånyo återställdes, har L under
filiande tider, skiftevis varit halfö och ö. Senast
1903 gjordes kanalen farbar för fartyg och har en
bredd af 15 och ett djup af 5 m. Som äldsta inbyggare
nämnas leleger och telcboer, hvilka där sägas ha egt
en väl befäst stad, Nerikos 1. Neri-tos. Ön är till
större delen uppfylld af kalkberg, hvilkas hvita, mot
hafvet tvärbrant stupande hällar gifvit den dess namn,
hvilket på svenska kan återgif-vas med "Hvitö". Mot
s. utskjuta dessa berg i klippudden Lcukatas (nu Kap
Dukato), på hvars topp ännu skönjas ruinerna af ett
Apollontcmpel. Från denna klippa startade sig enligt
en sägen skaldinnan Sapfo i hafvet, då hon såg sin
kärlok till Faon obesvarad. Många andra, t. ex. den
kariska drottningen Artemisia, sägas under forntiden
ha följt hennes exempel, däri sökande ett botemedel
för k:irlekskval. Om Dörpfelds teori (i "Lcukas",
1908), att L. är Homeros’ Ithaka se Ithaka. - I
politiskt hänseende har L. under sonare tid delat
de öfriga Joniska öarnas öde. F. n. bildar ön med
några kringliggande öar inom konungariket Grekland
en nomos (län) L., 457 kvkm., 41,186 inv. (1907).
A. M. A.
Leukemi [levk-eml; af grek. léukofs, hvit, och häima,
blod], med., en af Virchow och Bennet nästan samtidigt
(på 1840-talct) upptäckt sjukdom i de blodberedandc
organen, hvilken alltsedan denna tid varit föremål
för fackmännens intensiva intresse. Sonare tiders
forskare, P. Ehrlich, Pappcnheim, Turk m. fl., ha
genom undersökningar öfver de hvita blodkropparnas
färgbarhct underlättat studiet af blodets patologiska
formbeståndsdclar. Det först iakttagna, frappanta
symtomet från blodet vid denna sjukdom är, att blodet
öfverfylles med hvita blodkroppar, under det de röda
relativt aftaga, så att, då i normalt blod de röda
och de hvita blodkropparnas antal förhåller sig i
medeltal som 500-600 till l, de hvitas antal kan i
leukemien bli lika med eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
