281 Leukerbad-Leukocyter 282 t, o. m. större än de rödas. Senare tiders forskningar ha emellertid ådagalagt, att det icke är så mycket det ökade antalet hvita blodkroppar, som utmärker denna sjukdom, utan snarare det förhållandet, att vid leukemi uppträda inom det cirkulerande blodet abnorma, d. v. s. under friskt tillstånd därstädes icke förefintliga, hvita blodkroppar. Dessa bildas till öfvervägande del inom benmärgen. Leukemiens väsen är därför en patologiskt ökad produktion, hufvudsakligen inom benmärgen, af de hvita blodkropparnas olika utvecklingsformer. Härigenom komma att i blodmassan upptagas dels sådana celler, som normalt icke förcfinnas därstädes, dels ett abnormt stort antal af vissa, i normalt blod mera sällan förekommande celltypcr. Denna patologiska egenskap hos blodet är med säkerhet konstaterbar först efter mikroskopisk undersökning af detsamma, helst efter det blodet blifvit på lämpligt sätt färgadt. Emellertid har sjukdomen andra, lättare i ögonen fallande symtom. Efter någon tid förstoras nämligen vid densamma dels diverse ytliga lymfkörtelgrupper, såsom på halsen, i axelhålorna och ljumskvcckcn - äfven djupare inom kroppen liggande körtlar förstoras -, dels växer i flertalet fall mjälten till ofta kolossal storlek och observeras då vanligen först af den sjuke själf som en hård, under huden liggande tumör i vänstra sidan af buken. Samtidigt uppträda ofta stor kroppslig och andlig trötthet, afmagring, feber och ej sällan blödningar från tandkött, näsan eller underhuden. Leukemien kan vara dels akut, dels kronisk. I det förra fallet leder den vanligen ofelbart till döden inom veckor eller månader. Äfven den kroniska leukemien är vanligtvis en dödlig sjukdom, men den olyckliga utgången kan genom lämplig vård (se nedan) ofta fördröjas i åratal. Sjukdomen är i det hela taget en sällsynt sjukdom. En statistik visar för Stockholm 9,i8 leukemier pro mille sjukdomsfall; i Tyskland är den måhända ännu mera sällsynt. Vanligen angripes medelåldern (25-45 år), kanske något oftare män än kvinnor. Äfven hos ett flertal husdjur har mun funnit denna sjukdom. Dess egentliga orsak är obekant; en mångfald bakteriologiska undersökningar ha hittills (1911) icke ledt till något resultat, ehuruväl förloppet vid vissa akuta fall af sjukdomen mycket liknar det vid (bakterie)blodför-giftning (sepsis) och synes peka hän på en infektiös orsak. Virchow förlade sjukdomen till mjälten och lymfkörtlarna. E. Neumann uppvisade sedermera, att vid leukemi benmärgen alltid är angripen, hvartill sodan sekundärt komma mjälte och lymfkörtlar. Dessa sistnämnda iakttagelser ha sedan alltmer besannats. 'Att numera uppehålla den indelning af sjukdomen efter den sjukliga processens säte i en myelogen (benmärgs-), en lymfatisk och t. o. m. en lienal (miält-) form, för hvilken uppdelning bl. a. äfven P. Ehrlich gjort sig till förespråkare, är därför oberättigadt. Man brukar dock med hänvisning till de i ett visst fall öfvervägande hvita blodkropparna tala om två slags leukemi, nämligen om leukemi med öfvervägande lymfatisk celltyp, d. v. s. i hvilken flertalet af de inom blodet anträffade hvita blodkropparna äro af typen lymfocyter, ofta härstammande från lymfkörtelsystcmet, och om leukemi med blandad celltyp (oegentligt benämnd myelogen leukemi). Prognosen för denna sjukdom har Hl? för ett tiotal år sedan varit absolut hopplös. Man fick då inskränka sig till att genom lämplig hygienisk vård stärka den sjuke och att genom arsenik o. d. försöka inverka på blodbildningcn. Röntgens storartade upptäckt har emellertid äfven vid denna sjukdom fått en stor terapeutisk användning. Efter belysning medelst röntgenstrålar på de långa rörbenen, mjälten och de svällda lymfkörtlarna försvinna ofta alla sjukdomssymtomen på en förvånande kort tid. Blodet renas från de abnorma hvita blodkropparna, mjälte och lymfkörtlar återgå till normal storlek, krafterna återkomma o. s. v. Perioder af nästan full hälsa kunna därefter inträda. Huruvida något verkligt varaktigt resultat står att vinna med dylik behandling, är dock ännu oafgjordt. De akuta fallen påverkas vanligen ej af röntgenstrålar, och dessa jämte de af de kroniska leukemierna, som i likhet med dem äro af småcellig (lymfocyt-) typ, ha den sämsta prognosen. I. H. Leukerbad [lö'jk-]. Se L e u k. Leukrppos (grek. Acvxurjiog, lat. Leuci'ppus), forngrckisk filosof, grundläggare af den filosofiska atomläran (se Atom 2), lefde sannolikt omkr. 500 f. Kr. Som hans födelseort uppges dels Abdera, dels Elea, Melos och Milctos. Som hans lärare nämnas Parmenides och Zenon och som hans lärjunge Demokritos. ' A. M. A. Letikobaser, fcem., basiska färgämnens leukoför-eningar (se d. o.). H. E. Letikocyter (af grek. lénkofs, hvit, och kyté, blåsa), hvita blodkroppar. Blodet består af en vätska, blodplasman, och i denna suspenderade formade element, röda och hvita blodceller 1. blodkroppar jämte andra smärre beståndsdelar (se Blod). Under det att de röda blodkropparna tillhöra endast blodkärlen, uppträda de hvita blodkropparna därjämte äfven i lymfkärlen, i benmärgen, i s. k. rctikulär bindväf, i kollagen bindväf (se Bindesubstansväfnader), slutligen äfven mellan epitcl- och körtelceller, dit de invandrat på grund af sin förmåga att förflytta sig från stället (pscudopodieartad eller amcboid rörelseförmåga). De benämnas därför äfven vandringsceller. I blodkärlen äro leukocyterna vida fåtaligare än de röda blodkropparna. Under det att nämligen de senare finnas till ett antal af ungefär 5 mill. på kbmm., räknar man leukocytmängden på samma blodrymd endast till 5,000-6,000, högst 10.000. På grund af de hvita blodkropparnas själfständiga rörelseförmåga är deras allmlnna form mycket växlande, i hvilotillstånd dock mera kulformig. Man kan urskilja 3 olika slag af leukocyter: lymfocyter, ncutrofila polymorfkärniga leukocyter och eosinofila leukocyter. Lymfocyterna bilda ungefär 25 proc. af blodets alla leukocyter. De äro jämförelsevis små, kulformiga, mycket protoplasma-fattiga och försedda med en rundad kärna. De ncidrofila loukocyterna med polymorf, d. v. s. grcnig och oregelbundet gestaltad, kärna, utgöra hufvud* massan (omkr. 70 proc.) af blodets hvita blodkroppar. De utmärkas, utom af sin oregelbundna kärna, af riklig protoplasma, innehållande s. k. noutrofila granulationer, d. v. s. med neutrala färg-ämnesblandningar färgbara korn, som utfylla hela ccllkroppen. Dessa celler utgöra äfven hufvud-massan af de ofvan nämnda vandringsccllerna. De eosinofila leukocyterna utmärkas af stora, med sura anilinfärger (t. ex. eosin) färgbara korn i cellkrop-