grundad än den svenska. Kommerskollegium vitsordade dessa förhållanden samt ansåg f. ö., att, när oktrojen utlöpte, handeln borde något frigifvas, så att hvem som helst skulle få drifva den, dock under styrelse af ett samfund och under vissa regler, så att icke oordningar skulle uppstå. Emellertid sökte kollegiet att egga kompaniet till lifligare verksamhet, men utan resultat. När därför 1755 intet fartyg afsändes, ehuru konjunkturerna då enligt kollegiets åsikter voro mycket goda, ville det, att kompaniet skulle tillåta andra handlande försöka den handel, som det själf ej syntes vilja drifva, men kompaniet nekade. Då föreslog kollegiet, att oktrojen skulle återlämnas, hvilket kompaniet ville medge, om det blef hållet skadeslöst "såväl för det, som på det instuckna kapitalet brista kan, som för intresset från den tiden ingen utdelning mer ske kunnat till den dag, då oktrojen komme att återlämnas". Kollegiet tyckte denna fordran "involvera något, som kunde falla alltför drygt för publico att ingå uti"; och som kompaniet ej nu kunde uppge, hur stor summa det ville ha, fick frågan för tillfället falla. Vid 1755--56 års riksdag kom den åter före. Sekreta utskottet förklarade då, att kompaniet icke uppfyllt sina förbindelser mot riket, och därför borde denna handel för framtiden ställas på bättre fot, hvilket nu vore så mycket viktigare, som England och Frankrike vore i krig och alltså handeln hufvudsakligen måste föras med neutrala fartyg. Som emellertid två år återstodo af privilegietiden, kunde ej oktrojen utan kompaniets medgifvande återtagas, och detta fordrade ersättning. Det uppgaf, att aktiesumman utgjorde 600,000 dal. kmt (400 aktier à 1,500 dal.) och skulderna 299,418 dal. kmt eller tillhopa 899,418 dal., tillgångarna åter blott 813,897 dal. Den befintliga bristen af 85,521 dal. kmt ville det ha ersatt jämte 6 proc. ränta under 4 1/4 år å aktiekapitalet, hvilken senare fordran dock återtogs. Sekreta utskottet antog detta anbud, och sålunda återlämnades oktrojen. Kompaniet exporterade hufvudsakligen järn och stål (25,030 sk?), mässing (121 sk?), koppar (44 sk?), krut (1,610 centner), bräder (365 tolfter), grå verk (2,302 timmer), mårdskinn (2,723 st.), räfskinn (8,891 st.), spik (för 17,000 dal. smt), väfnader (för 3,500 dal. smt) samt åtskilliga andra artiklar i mindre mängd. Införseln utgjordes af russin, fikon och korinter (tillhopa 1,800,000 skålpund), bomull (513,590 skålp.), bomullsgarn (107,400 skålp.) samt kaffe, galläpplen, anis, silke, risgryn m. m. J. F. N. Levantisk senap. Se Capparidaceæ. Levantlinje. Se Levanten. Levanzo [-va'ntså"|. Se Egadiska öarna. Levas-joensuukoski [-jå'ensuk-], fors i Torne älfs biflod Rautas-joki strax nedanför Levas-jokis inflöde, några få km. från Rautas station vid Luleå- Ofotens järnväg och 23 km. från Kirunavaara- Luossavaara malmfält, har en fallhöjd af 25 m. på en längd af omkr. 2,5 km. Den industriella medelvattenmängden är 8 kbm. pr sek., utvecklande 2,000 hkr. Vattenfallskommittén anser, att forsen, som tillhör staten, har ett sådant läge och energiförråd, att densamma och den ofvanför belägna Ropivaara-koski (33,4 m. fall på 4 km., 1,770 hkr) kunna användas för elektrisk drift af någon del af statsbanan Luleå-Eiksgränsen. Levasseur [lovasör], Nicolas Prosper, fransk operasångare (bas), f. 1791 i dep. Oise, d. 1871 i Paris, debuterade på Stora operan där 1813, blef en af dess storheter och drog sig 1845 tillbaka från scenen. Han var 1841-70 lärare i solosång vid konservatoriet. L. utmärkte sig i bl. a. Meyer-beers, Rossinis och Halévys operor. E. F-t. Levasseur [levasör], Pierre Em i l e, fransk nationalekonom, ekonomisk historiker, statistiker och geograf, f. 8 dec. 1828, d. 10 juli 1911, blef 1852 lärare vid lyceet i Alen9on, innehade sedermera lärarbefattningar vid andra lyceer och utnämndes 1872 till ord. professor i historia, geografi och statistik vid College de France, blef s. å. professor i statistik och handelsgeografi vid Ecole libre des sciences politiques samt 1876 professor i nationalekonomi och industrilagstiftning vid Conservatoire des arts et métiers. Sedan 1903 var L. "admini-strateur" (rektor) för College de France, där han föreläste ännu i maj 1911. L. invaldes 1868 i Institutet och var led. af svenska Vet. akad. (sedan 1894) samt sedan 1885 vice president i Internationella statistiska institutet. Af L:s sällsynt rikhaltiga litterära produktion må nämnas Recher-ches historiques sur le sysléme de Law (1854), La queslion de l'or (1858), Histoire des classes ouvriéres en France depuis la conquéte de Ju-les César jusqu'å la revolution (2 bd, 1859, 2:a uppl. 1901), alla dessa tre arbeten prisbelönta af Franska akad., Precis d'histoire de France (2 bd, 1863-77), Plistoire des classes ouvriéres en France depuis 1789 jusqu'å nos jours (2 bd, 1867, 2:a uppl. 1903-04; prisbclönt af Franska akad.); Precis d'économie politique (1867; 9:e uppl. 1906), Cnurs d'économie rurnle industrielle et commerciale (1869; 5:e uppl. 1886), Precis de géographie (3 bd, med kartor, 1887), La populalion francaise (3 bd, 1889-92), La France et ses colonies (3 bd, 1890-92), L'agriculture aux fitats-Unls (1894), L'ouvrier américain (2 bd, 1898), La queslion des logements å bon marché (1904), Questions ouvriéres et induslrielles en France sous la troisiéme républi-que (1907), Salariat et salariés (1909), Histoire du commerce de la France (2 bd, 1911). L:s mest betydande verk äro de historiska undersökningarna om de franske arbetarnas ställning under århundradenas lopp samt det omfångsrika historiska och statistiska arbetet om Frankrikes befolkning. Det sistnämnda, som börjar med en allmän inledning till statistiken, åt hvilken L. gaf rollen som "nationalekonomiens lykta", förlänade honom särskildt hans bemärkta ställning som statistiker. - Som nationalekonom tillhörde L. den liberala skolan med dennas i Frankrike särskildt framträdande optimistiska kynne. Han trodde sålunda på möjligheten af harmoni mellan kapital och arbete med lönearbetssystemets vidmakthållande samt på den fria konkurrensens välsignelse. I öfverensstämmelse med sin historiska och objektiva metod intog han ej någon doktrinär eller apriorisk hållning och skilde sig t. ex. från P. Leroy-Beaulieu, hvars teori om räntefotens fortgående sänkning han motsatte sig, genom en mera medgörlig ståndpunkt gentemot en af statens ingripande betingad socialpolitik, samfällda företagsformer o. d. Medarbetare såväl i den strängt individualistiska "Journal des économistes" som i den mera social reformatoriska "Revue d'économie poli-