han, sedan förmännen urståndsatts därtill, förde befälet öfver regementet och sedermera hittades på slagfältet, blödande ur sjutton sår. 1644 var han, som öfverste för ett finskt rytteriregemente, med på Torstensons fälttåg i Jylland, ställdes i början af 1645 som generalmajor under Gustaf Horns befäl i Skåne, skickades efter fredsslutet vid Brömsebro s. å. med 6,000 mans förstärkning till Torstenson i Tyskland, förde där en tid själfständigt befäl i Hessen samt blef 1648 generallöjtnant och kommendant i Nienburg. 1650 utnämndes L. till riksråd, fick s. å. säte i Krigskollegium samt blef 1651 general öfver hela finska milisen. 1655 blef han fältmarskalk och befälhafvare öfver den här, som enligt Karl X Gustafs fälttågsplan borde intränga i Polen från livländska sidan. Han intog l juli Diinaburg, men de högstkommenderande i Livland, först G. Horn, sedermera M. G. De la Gardie, vågade ej låta honom rycka synnerligen långt in i Litauen. Vid utbrottet af kriget med Ryssland, 1656, fick L. på sin lott Finlands försvar och bedref detsamma med framgång. Protokollen från riksdagarna 1642 och 1650, i hvilka L. deltog, ge vid handen, att han varit af ett mycket hetsigt lynne samt en ifrig förfäktare af de grefliga företrädesrättigheterna. 2. Adam Ludvig L., grefve, den föregåendes brorson, fältherre, f. i april 1659 i svenska lägret utanför Köpenhamn. Hans föräldrar voro generalmajoren, grefve Ludvig Weirich L. och Charlotta Susanna Maria, grefvinna af Hohenlohe och Gleichen. Föräldralös redan i unga år, erhöll han genom sin förmyndares, Per Brahe d. y:s, omtanke i en sorgfällig, t. o. m. lärd uppfostran, studerade i Uppsala, Lund, Wittenberg och Rostock, företog därefter en tids resa i utlandet samt ämnade sedermera söka sin lycka på den civila banan. Efter återkomsten till fäderneslandet, 1684, åtföljde han sin svåger Konrad Gyllenstierna på en beskickning till Moskva, men beslöt sedan gå i krigstjänst. Som fredstiden hemma icke gaf tillfälle till snabb militär utmärkelse, begaf han sig till kejsarens krig i Ungern mot turkarna, där han ådagalade mycken personlig tapperhet. Härefter vann han anställning, först som major och slutligen som öfverste vid den hjälpkår till Nederländerna, hvarmed Sverige under pfalziska kriget bistod sjömakterna mot Ludvig XIV. Detta var hans egentliga fältherreskola, och när han själf skulle föra själfständigt befäl, sökte han noga tillämpa här inhämtade lärdomar. Efter freden i Rijswijk (1697) återvände L. till Sverige. Vid början af Stora nordiska kriget (1700) blef han öfverste för ett s. k. tremänningsregemente till fot, hvilket af honom uppsattes, inöfvades och öfverfördes till Estland. Under en tid följde L. med sina tremänningar svenska hufvudhären. Men då Karl XII i början af 1702 anträdde sitt tåg inåt Polen, fick L. stanna vid den här, som kvarläm-nades i Kurland och där ställdes under högsta befäl af generalmajor Stuart. Kurland blef under de närmaste åren väl ej skådeplatsen för några afgörande operationer, men var dock ganska viktigt som en förbindelseled mellan hufvudhären i Polen och hemlandet. Mot de upprepade försöken, särskildt af ryssarna, att besätta Kurland leddes försvaret hufvudsakligen af L., först under Stuarts öfverbefäl, därpå, sedan han genom träffningen vid Sjagarin (19 mars 1703) slagit en sex gånger så stor fientlig styrka af litauer och ryssar samt i följd häraf utnämnts till generalmajor och Stuarts efterträdare, på eget ansvar. 26 juli 1704 segrade han ånyo, vid Jakobstadt. Fälttåget 1705, då L. i slaget vid Gemauerthof s. om Mitau (16 juli), med mycket underlägsen styrka i grund besegrade den ryska fältmarskalken Sjeremetiev, hvilken bedrift belönades med generallöjtnants grad, ställde honom med ens i främsta ledet af Karl XII:s generaler. 1706 utnämndes L. till general af infanteriet och generalguvernör i Riga. L:s operationer å denna krigsteater visade honom som en skicklig och omtänksam general af äldre skola, tapper och kallblodig i striden, mån om sina soldater, skonsam mot landet och mot fienden. En viss svårighet att rätt göra sig hörd af underordnade synes redan då ha framträdt hos L. Ett nytt skede af L:s lif började med 1708, då Karl XII inlät sig på den afgörande fejden med tsar Peter. I mars nämnda år sammanträffade L. med konungen vid Radosjkovice i Litauen, och därifrån återvände han i maj till Riga med uppdrag att med det snaraste på speciell order uppbryta med sin armé, medförande betydliga förråd, för att ansluta sig till hufvudarmén; om målet för dessa operationer erhöll han inga närmare underrättelser. L. lyckades emellertid ej få sina förberedelser färdiga så fort, som önskats, hvarför hären först sista dagarna af juni i st. f. i månadens början kunde sätta sig i marsch. Att rätt sammanhålla och flytta framåt denna betydande här med dess stora tross blef honom en mycket svår uppgift, hvarför hans marsch (mot sträckan Minsk-Mohilev) gick mycket långsamt. Härigenom tvangs Karl XII, som i mer än två månaders tid väntat på L. i Mohilev samt under rörelser närmast ö. om Dnjepr, att afmarschera mot Severien, utan att dessförinnan förena sig med L. Denne påskyndade nu sitt tåg, men lyckades ej undgå tsar Peters förföljelse, blef upphunnen, led i slaget vid Ljesna (29 sept. 1708) svåra förluster samt måste offra artilleri och tross för att med återstoden af sina trupper söka sig väg till Karl XII. Under de följande månaderna åtföljde L. konungens högkvarter utan själfständigt befäl. I slaget vid Poltava anförde L. fotfolket, som kämpade med hjältemod, men tvangs att vika efter oerhörda förluster. Sedan slaget var förloradt och Rehnsköld fången, samlade L. öfverlefvorna af den svenska hären samt aftågade med dessa utefter Vorsklafloden till