Perevolotjna vid Dnjepr. När Karl XII här af generalerna förmåddes att i förväg bege sig öfver Dnjepr till tatarerna, lämnade han åt L. som den äldste generalen befälet öfver hären med uppdrag att söka föra trupperna efter. L., som redan tidigare varit missmodig och ansett sig tillbakasatt, hade nu ej tillräcklig personlig företagsamhet att göra sig fullt åtlydd och lät snabbt intala sig, att ställningen var fullständigt förtvinad, hvarför han gick in på den ryske öfverbefälhafvaren Mensjikovs förslag om kapitulation. Genom kapitulationen vid Perevolotjna l juli 1709 gaf L. sig fången med omkr. 16,000 man. Huruvida denna utgång var oundgänglig, har blifvit mycket omtvistadt. Karl XII ansåg alltid, att L. visat en farlig försummelse genom att icke eftertryckligt söka utvägar ur den svåra ställningen, och han ville därför ej befordra L:s utväxling ur fångenskapen. Till försvar mot detta klander författade L. en utförlig berättelse om sin krigföring och speciellt om olyckorna under det ryska tåget med afsikt att visa, att skulden ej föll på honom; denna mycket bittra försvarsskrift ger en ganska tydlig bild af den olycklige generalens såväl fel som förtjänster - på grund af sin subjektiva karaktär får den användas med stor kritik. Under fångenskapsåren utvecklade L. f. ö. en mycket gagnelig verksamhet genom att sammanhålla de olycklige landsmännen, hvilkas främste man han blef efter Karl Pipers död och Rehnskölds utväxling. Ulrika Eleonora utnämnde L. strax vid början af sin regering till riksråd, men kort därefter afled han i Moskva 12 febr. 1719. Hans stoft hemfördes och grafsattes i Riddarholmskyrkan. - Litt.: L:s berörda försvarsskrift, hvaraf början utgafs af hans måg K. G. Boije under titeln Enwäldets skadeliga påfölgder och aggets bittra frugter etc. (1757) samt slutet af A. Quennerstedt i "Karolinska krigares dagböcker" II, J. Possieths likpredikan och personalier öfver L. vid dennes begrafning 29 maj 1722 (tr. 1724), C. Hallendorff, "Karl XII och Lewenhaupt år 1708" (1902), och A. Stille, "Carl XII:s fälttågsplaner 1707-1709" (1908). 3. Charles Emil L. d. ä., grefve, den föregåendes kusins son, general och politiker, f. 1691 (trol. 28 mars) i Stockholm. L:s fader, Karl Gustaf L. (f. 1662, d. 1703), son af Karl Maurits L. (se släktöfversikten), hade på grund af familjeförhållanden - August II :s älskarinna Aurora Königsmarck var hans hustrus syster -, men kanske också af politiskt missnöje gått i sachsisk krigstjänst, där han blef generallöjtnant, och kvarstannade i denna tjänst, äfven sedan kriget mellan Karl XII och August II utbrutit, hvarför han i Sverige dömdes som landsförrädare. På grund häraf uppfostrades L. utomlands och tjänade själf i början i utländska arméer, men inträdde 1710 som öfverstelöjtnant i svenska hären. Han deltog i slaget vid Gadebusch (1712), blef fången vid Tönning (1713), men lössläpptes snart och kämpade sedan vid Stralsunds försvar, blef 1716 löjtnant vid Karl XII:s drabanter och följde sedan konungen till hans död. 1722 blef han generalmajor af kavalleriet och 1729 öfverste för Södra skånska kavalleriregementet. I frihetstidens politiska partistrider tog L. från början verksam del. Ständernas och framför allt adelns makt fann i honom en oförvägen förkämpe. Han tillhörde dock icke det s. k. Holsteinska partiet, utan stod denna tid snarare på Horns sida, dock utan närmare förtrolighet. Hans tilldragande egenskaper, hans tapperhet, öppna och ärliga karaktär, hans börd och släktförbindelser skaffade honom många beundrare, i synnerhet inom officerskåren, och hans fåfänga eggade honom därför att söka bli partiledare. Därtill var han dock ej danad. Tämligen medelmåttigt begåfvad och utan djupare kunskaper, var han alltför oförmögen att själf kunna bedöma förhållandena och att själf uppgöra planer samt blef därför en lekboll i andras händer. Vid 1734 års riksdag utsågs han efter Horns önskan till landtmarskalk, men slöt sig snart till det under riksdagen mot Horn framträdande krigspartiet. Vid riksdagen 1738 var han äfven påtänkt till landtmarskalk, men förmåddes träda tillbaka för Tessin. Han var emellertid då en af hattarnas chefer och särdeles verksam i angreppet mot den förra regeringen. Vid följande riksdag, som samlades i dec. 1740, blef L. nästan enhälligt vald till landtmarskalk. Med ifver och hänsynslöshet deltog han i förföljelsen mot politiska motståndare och i framdrifvandet af krigsförklaringen mot Ryssland, hvilken också under hans presidium beslöts af stora sekreta deputationen 21 juli 1741. Han var ordf. i den kommission, som uppgjorde de fredsvillkor, till hvilka Ryssland skulle tvingas och enligt hvilka man tänkte flytta Sveriges gräns till Hvita hafvet eller, i olyckligaste fall, till Nova. L. utsågs till öfverbefälhafvare öfver armén och flottan, med makt att bestämma alla deras rörelser och alla krigsföretag, blott att han afgaf berättelse därom till K. M:t. Han fick därjämte rätt att föra underhandlingar med fienden och besvara dennes fredsanbud, dock med förbehåll af K. M:ts bekräftelse. 22 aug. 1741 inskeppade han sig till Finland, och 3 sept. öfvertog han befälet. Kriget hade då redan börjat med nederlaget vid Villmanstrand (23 aug.). Sjukdomar rasade på flottan, proviant och furage saknades för armén. Till följd däraf kvarhölls L. inom finska gränsen, och först i senare delen af nov. inföll han på ryskt område. Under den förskräckelse detta anfall framkallade i Petersburg bemäktigade sig prinsessan Elisabet, som förut stämplat med svenskarna, makten. Litande på att hon frivilligt skulle ersätta Sverige för den hjälp hon fått, drog L. sig tillbaka och lade sig i vinterkvarter vid Fredrikshamn. En vapenhvila inträdde, hvarunder officerarna på egen hand inläto sig i underhandlingar med Elisabet. Nöd och sjukdomar härjade i armén, och krigstukten nästan alldeles upplöstes. I juni 1742 anryckte ryssarna, och svenska hären flydde fegt undan, sedan den bränt Fredrikshamn. När L. med armén retirerat till Helsingfors, hemkallades han för att vid riksdagen redogöra för krigets gång. Vid hemkomsten blef han arresterad (aug. 1742). För hans dömande nedsattes först en krigsrätt, men denna sammanslogs snart med en af