ständerna vald kommission. 20 juni 1743 dömdes ! han från lif, ära och gods, enär han "otvungen öfvergifvit fästning, pass, land och städer". Ständerna själfva stadfäste denna dom, hvarefter afrättningen utsattes till 30 juli. Men natten förut fann L. tillfälle att fly. Ett högt pris utsattes för hans gripande, och detta förmådde någon af de i hemligheten invigde att förråda honom. 2 aug. greps han på en jakt, som skulle ha fört honom till Danzig, och afrättades 4 aug. 1743 på den sedermera s. k. Generalsbacken vid Stockholm. Ehuru L. visat sig alldeles oduglig som befälhafvare, var hans straff alltför obilligt. Han föll som försoningsoffer för de olyckor, hvari hans parti störtat landet och till hvilka han visserligen icke var utan all skuld. 4. Charles Emil L. d. y., grefve, den föregåendes son, militär, landtmarskalk, f. 28 april 1721, d. 29 mars 1796 på Vinäs, var under ryska kriget 1741-42 sin faders öfveradjutant, men lämnade Finland då hans fader återkallades. Sedan denne dömts till döden, sökte sonen rädda honom och lyckades också befria honom ur fängelset, ehuru den dömde kort därefter ertappades och afrättades. L. deltog med ifver i riksdagsförhandlingarna under slutet af frihetstiden, men utan att lyckas förvärfva någon ledande ställning. 1770 tog han afsked ur krigstjänsten med öfverstes rang, men utnämndes 1773 till kaptenlöjtnant vid lifdrabanterna och generalmajor. 1778 blef han, såsom hufvudman för n:o 2 bland de grefliga ätterna, en af rikets herrar. Vid flera riksdagar hade L., såsom representant för rikets andra grefliga ätt under den ordinarie landtmarskalkens frånvaro, fört ordet på riddarhusct, och vid riksdagen 1789 utnämndes han af konungen till landtmarskalk. Denna befattning var L. icke vuxen under dessa synnerligen stormiga tider. Redbar och icke utan erfarenhet i det parlamentariska lifvet, var han dock osjälfständig och föga begåfvad, därtill gammal och svag. Då han ansåg sig böra taga konungens parti och leddes af den sluge lagmannen af Nordin efter konungens önskan, kom han genast i ett mycket spändt förhållande till sitt stånd. Detta visade sig i synnerhet 9 febr., då han enligt konungens önskan sökte få upprifvct ett två dagar förut fattadt beslut, enligt hvilket det förbjöds det af konungen begärda hemliga utskottet att på egen hand af göra frågor, som berodde på ständernas beslut. Så häftiga utlåtanden fälldes om L:s beteende, att konungen vid ständernas möte på rikssalen 17 febr. befallde adeln att genom en deputation göra ursäkt hos landtmarskalken, hvilken hos honom klagat däröfver. Adeln undandrog sig dock till följd af "oöfvervinneliga hinder" att efterkomma befallningen. Snart därefter uppgaf sig L., på kunglig befallning, vara sjuk. Vid slutet af riksdagen förmåddes han underskrifva Förenings- och säkerhetsakten, ehuru adeln förkastat den. Detta uppväckte en sådan förbittring inom ståndet, att det beslöt att icke uppsätta L:s porträtt bhnd de öfriga landtmarskalkarnas på riddarhuset. Efter riksdagen drog L. sig tillbaka från politiken. 5. Klas Axel L., grefve, den föregåendes systerson, brorsons son till L. 2, politiker, f. 2 dec. 1757 å Kasimirsborg i Kalmar län, d. 13 febr. 1808 i Stockholm, lämnade af politiska skäl krigstjänsten (han var kapten vid Lätta dragonregementet) 23 febr. 1789, två dagar efter häktningen af riddarhusoppositionens spetsar. Trots sin nära släktskap med landtmarskalken hade nämligen L. mot denne intagit en ytterst aggressiv hållning. Han framsköts nu i oppositionens främsta led och var särskildt outtröttlig att påyrka åtgärder för "lösgifvandet af våra fängslade medbröder", bland hvilka befann sig svågern M. F. Brahe. Han invaldes i bankoutskottet och talade ifrigt mot säkerhetsaktens antagande och för bevillningens fastställande för endast tre år. Han gaf ock frimodigt skäl för sin uppfattning i denna fråga vid det upprörda tillfälle, då Gustaf III genom sitt personliga uppträdande å riddarhuset genomdref bevillningens fastställande till nästa riksdag, på samma gång han begagnade tillfället att lägga konungen på hjärtat de fängslades frigifvande. L., som därefter drog sig tillbaka till det fideikommiss, Klastorp i Södermanland, af hvilket han genom gåfva kommit i besittning, bevistade äfven riksdagen i Gäfle 1792, där han tillhörde hemliga utskottet. Vid riksdagen i Norrköping 1800, då han tillhörde bevillningsutskottet, var hans politiska hållning fullständigt förändrad. I likhet med flera andra af 1789 års "patrioter" slöt sig nämligen L., väl närmast af motvilja mot de frihets- och jämlikhetsidéer, som besjälade riddarhusets unga vänster, till hofpartiet, inom hvilket han spelade en betydande roll, särskildt genom sitt inflytande på sin lättledde svåger, landtmarskalken M. F. Brahe. Med stor ifver bekämpade han sålunda motionerna om riksgäldskontorets publicitet och stod vid Tolls sida vid det stormiga uppträde, som föranleddes af Brahes förtolkning af sina egna ord i fråga om tiden för bevillningens utgående. 6. Klas Magnus L., grefve, den föregåendes sonson, slöjdfrämjare, f. 16 jan. 1816 på familjefideikommisset Klastorp i Södermanland, d. 1 april 1882 i Stockholm, var 1834-44 officer vid Lifregementets husarkår och tillträdde efter faderns död, 1848, Klastorp (se d. o.), där han utöfvade en intresserad och väckande