3, statsman, f. 11 maj 1815 i London, d. där 31 mars 1891, invaldes 1837 - då ännu kallad lord Leveson - i underhuset och var en kortare tid 1840-41 understatssekreterare för utrikes ärenden i Melbournes ministär till dess fall. 1846 intog han faderns plats i öfverhuset, blef s. å. vid ministären Russells bildande öfverhofjägmästare (master of the buckhounds) och utbytte 1848 denna syssla mot posten som vice-president i Board of trade. Som sådan tog han förtjänstfull andel i organiserandet af 1851 års världsutställning i London. Då Palmerston i dec. 1851 nödgades afgå från utrikesministerposten till följd af sitt själfrådiga gillande af Louis Napoléons statskupp, blef L.-G. hans efterträdare, men föll redan i febr. 1852 med den öfriga whigministären. I Aberdeens koalitionsministär (jan. 1853-jan. 1855) och i den därpå följande ministären Palmerston (till febr. 1858) var L.-G. lordpresident. 1856 var han utomordentligt sändebud vid Alexander II:s kröning i Moskva, där han med värdighet och takt mötte tsarens klagomål öfver engelska regeringens sätt att tolka några punkter i den nyss förut afslutade fredstraktaten. I kabinettet och parlamentet var han en trogen försvarare af sin vän lord Canning mot de obefogade anfall, som från flera håll riktades mot dennes moderata politik som Indiens generalguvernör under och efter seapoysupproret. Hans smidiga takt togs äfven ofta i anspråk för utjämnande af personliga och politiska schismer mellan det liberala partiets ledare, särskildt de båda rivalerna Palmerston och lord John Russell. Sedan toryministären Derby störtats (juni 1859), uppdrog därför drottningen åt Granville att bilda ny ministär, men han misslyckades och ingick i stället i Palmerstons nya ministär som lordpresident. Gentemot Palmerstons och den nye utrikesministern Russells vågsamma utrikespolitik var han därefter i kabinettet den främste förespråkaren för större försiktighet, ofta i intimt samförstånd med drottningen, hvars tyskvänliga politik under 1864 års danska krig han med framgång stödde. Sin post som lordpresident behöll han äfven i Russells ministär (nov. 1865-juni 1866). Han ingick dec. 1868 i Gladstones första ministär som kolonialminister och öfvertog efter lord Clarendons död (juni 1870) utrikesministerposten, som han beklädde till ministärens fall i febr. 1874 samt därefter i Gladstones andra ministär (april 1880-juni 1885). Från 1855 till sin död var han (utom under åren 1866-68) det liberala partiets ledare i öfverhusct, hvartill hans moderata läggning, vidsträckta personliga förbindelser och goda talarförmåga gjorde honom synnerligen lämplig. Däremot kan hans utrikespolitik ej kallas lycklig. Ryssland frigjorde sig 1870 från Parisfredens bestämmelser om Svarta hafvet och utsträckte sedan, trots Englands svaga motstånd, sina besittningar i Central-Asien. Tyskland satte sig fast i Öst-Afrika och Sydväst-Afrika, och den Gladstone-Granvilleska politiken i Egypten 1882-85 var allt annat än målmedveten samt bidrog, särskildt genom allmänna meningens dom öfver dröjsmålet med utsändande af undsättning till general Gordon i Kartum, till ministärens fall. I home rule-frågan följde lord Granville sin chef och ingick i dennes tredje ministär (febr.-juli 1886) som kolonialminister, själf erkännande, att hans öfvertagande af utrikesministerposten sannolikt skulle ytterligare försvaga ministärens prekära ställning. Som kansler för Londons universitet (1855-91) främjade han flera tidsenliga reformer, bl. a. större tillgodoseende af de lefvande språkens plats i den akademiska undervisningen. Jfr lord Edm. Fitzmaurice, "The life of lord Granville 1815-1891" (2 bd, 1905). 1-5. V. S-g. Lewetzau. Se Levetzow, G. F. J. V. Levetzow [lefe-], Ulrike von, "Goethes sista kärlek", f. 4 febr. 1804 i Leipzig, d. 13 nov. 1899, gjorde Goethes bekantskap sommaren 1822 och fyllde 1823 hans hjärta med sådan lidelse, att den 74-årige skalden anhöll om hennes hand. Se Goethe, sp. 1417; Sauer i "Deutsche arbeit" (1904), Kirschner, "Erinnerungen an Goethes Ulrike" (s. å.) och Suphan i "Goethejahrbuch" XXI. Levetzow [lefe-], Albert von, tysk politiker, f. 1828 å fädernegodset Gossow i Neumark, d. där 12 aug. 1903, var en tid i statsförvaltningens tjänst, men egnade sig 1860 h. o. h. åt skötseln af sitt stamgods, var 1837-71 medlem af nordtyska riksdagen och tillhörde från 1877 till kort före sin död tyska riksdagen. Genom samverkan af de klerikala och konservativa elementen i riksdagen valdes han i nov. 1881 till dess president, hvilken befattning han innehade (med undantag af åren 1885-87) till mars 1895, då han afgick till följd af riksdagens beslut att afslå hans förslag om en lyckönskan till furst Bismarck på dennes 80-årsdag. L. var sedan 1897 ledare för det konservativa partiet i riksdagen. Levetzow (Lewetzau), Cornelia Frederikke Juliane Victorine, dansk författarinna, f. 1836 i Ringkjöbing, uppträdde inför offentligheten första gången 1861, under signaturen J., med En ung piges hislorie ("En ung flickas historia", 1861; 6:e uppl. 1888). Sedermera har hon, under samma signatur, utsändt en rad af berättelser och skisser, hvilka genom sin anspråkslösa stil och sin kristliga grundstämning vunnit en stor publik, icke minst i Sverige: Fortaellinger (1861), Skizzer af hverdagslivet (1863), Livsbilleder (1875), Fra det daglige liv (1881) m. m. På svenska ha "Berättelser af J." utkommit i flera upplagor, ett tjugutal band torde vara öfversatt. Sedan 1884 åtnjuter fröken L. statspension. C. R.* Levi. 1. Patriarken Jakobs tredje son med Lea, För hans delaktighet i mordet på sikemiterna (l Mos. 34: 25-31) uttalade Jakob på sin dödsbädd förbannelse öfver honom (49: 5-7), hvilken dom likväl, beträffande hans efterkommande, mildrades af Mose (5 Mos. 33: 8-11) på grund af den ståndaktighet dessa vid ett kritiskt tillfälle hade visat (2 Mos. 32: 26-29). - Om hans efterkommande se nästa art. - 2. Namn på evangelisten Matteus (se d. o.). E. J. ö.* Levi, som i det genealogiska systemet i Moseböckerna framställes som en son af patriarken Jakob och hans hustru Lea (l Mos. 29: 34, där ordet är förklaradt som en härledning af verbet lava: