"hålla sig till"), var urspr, sannolikt såsom den honom närstående Simeon en stam (leviter), som tidigt var i besittning af ett särskildt område i trakten af Sikem (jfr l Mos. 34, hvars individualiserande skildring bäst uppfattas som åsyftande två stammars historia), men där snart nog synes ha blifvit upprifven (jfr l Mos. 49, ett dokument, som troligen härrör från domartiden och i v. 6 förutsätter, att stammen då var spridd ("förskingrad") bland de öfriga. Hvad som redan då och sedan alltfort höll den uppe samt förlänade den en särskild betydelse, var den omständigheten, att Mose och Aron ansågos vara medlemmar af densamma (jfr 2 Mos. 2: l, som tillhör Pentateukens äldsta dokument), en åskådning, som synes förutsätta, att de från Moses tid existerande prästerliga traditionerna betraktats som bäst bevarade inom denna stam. Därför ansågs det i hvarje fall som en heder, om man för en privathelgedom kunde få en "levit" som fungerande präst (jfr berättelsen i Dom. 17-18, enligt hvilken den i Dan tjänstgörande prästen Jonatan och hans söner betraktades som ättlingar af Mose, 18:30). Under denna äldsta period göres aldrig någon skillnad mellan högre och lägre grader inom prästernas stam. Aron själf (som sedan betraktades som representanten för det högre prästerskapet) betecknas i 2 Mos. 4: 14 (Elohisten) helt enkelt som "leviten" (= prästen). Jfr ock berättelsen 2 Mos. 32: 25 ff., där leviterna utan vidare få löfte om prästämbetet. Levitisk härstamning ansågs sannolikt prästen Eli i Silo ega (jfr l Sam. 2: 27, där hans förfäder hänföras ända tillbaka till Egypten). Däremot saknas bestämda äldre uppgifter därpå, att Sadok, som på Salomos tid (l Kon. 2: 35) insattes till högste präst i st. f. den afsatte Abjatar (som härstammade från Levi) och sedan blef hufvudmannen för judarnas prästerskap ("Sadoks söner", jfr Fariséer), verkligen var af Levi stam. - Den gamla åskådningen om leviterna som präster i allmänhet (utan någon gradskillnad mellan högre och lägre prästerskap) fasthålles ännu af 5 Mos. (som på konung Josias tid blef gällande lag), som därför icke heller känner någon öfverstepräst. Denna lagboks återkommande beteckning "de levitiske prästerna" vill troligen (gentemot nykomna främmande element) betona den rena levitiska härstamningen som villkor för prästämbetet, något som var så mycket mera nödvändigt, då stammens medlemmar voro spridda bland hela folket. Viktigare var dock, att genom denna lags genomförande (jfr kap. 12) de gamla helgedomarna på landsbygden upphäfdes och de där fungerande levitprästerna sålunda blefvo brödlösa. Lagens mening var visserligen, att jämväl sådana präster skulle ega rätt att komma till Jerusalem och där förrätta prästerliga tjänster (5 Mos. 18: 6 f.). Men af lätt begripliga skäl kunde denna humana bestämmelse icke genomföras, utan de forne landtprästerna fingo i Jerusalem endast förrätta underordnade sysslor och nöja sig med att få deltaga i vissa offermåltider (jfr 2 Kon. 23: 8). Denna djupt ingripande förändring i de forne prästernas (leviternas) ställning ville den under exilen lefvande profeten Hesekiel (som själf var en f. d. präst af Sadoks ätt i Jerusalem) förklara och försvara därmed, att landtprästernas ("leviternas") uteslutande från prästerliga funktioner i Jerusalem vore ett straff för deras forna, af 5 Mos. förkastade gudsdyrkan på höjderna rundt omkring i landet (jfr Hes. 44: 9 ff.). Därmed var en betydelsefull skillnad gjord mellan "prästerna" och "leviterna" (prästernas underordnade tjänare). Hesekiel känner ännu ingen öfverstepräst, och ett lagdokument, den s. k. Helighetslagen (3 Mos. 17-26), talar om honom endast som om en primus inter pares. I den s. k. Prästkodex åter är öfversteprästen den högste representanten för folket (någon konung förutsattes icke), och på samma gång genomföres här (bortsedt från denna källskrifts äldsta del, där prästerna synas sammanfalla med leviterna, jfr t. ex. 4 Mos. 17: 16-24) en sträng skillnad mellan prästerna ("Arons söner") och de dem underordnade "leviterna". Att en sådan förändring icke aflupit utan protester och att det behöfts nya motiveringar för att kunna upprätthålla den, därpå ega vi åtskilliga bevis. I den ena af de två berättelserna från Prästkodex rörande Koras och hans kamraters uppror i 4 Mos. 16 ff. framställes Kora som levit, och upproret är i enlighet därmed riktadt mot Mose och Aron som det högre prästerskapet. (Enligt den andra berättelsen från samma källa var upproret riktadt mot Mose och Aron som präster i allmänhet och åsyftade sålunda att göra gällande ett allmänt prästadöme.) För att mildra skärpan i Hesekiels motivering af leviternas degradering, framträder inom Prästkodex' yngre lagar andra åskådningar, nämligen att dels leviterna redan på Moses tid blefvo gifna af församlingen som gåfva åt det högre prästerskapet för att förrätta lägre, men för församlingen nödvändiga tjänster vid helgedomen, dels att de egentligen voro en ersättning för allt förstfödt (jfr 4 Mos. 3: 5-10 å ena sidan och v. 11-13 å den andra). I denna egenskap af församlingens tjänare ega leviterna rätt till tionde (4 Mos. 18: 21 ff.). Deras tjänstetid bestämmes olika, enligt 4 Mos. 4: 3, 30 f. från 30:e till 50:e, enligt kap. 8: 24 från 25:e till 50:e året. - För att kunna upprätthålla denna åskådning har Prästkodex äfven omskapat hela den äldre uppfattningen om leviternas ställning bland de öfriga stammarna. I äldre tider lefde de, som ofvan är antydt, spridda inom olika stammar och hade då sitt underhåll af offren och de orakel, som de förmedlade (Dom. 17-18, 5 Mos. 33: 8), och enligt 5 Mos. (kap. 10: 9; 18: 1) hade de ingen jordlott eller arfvedel bland det öfriga Israel, ja ännu i Prästkodex' äldre beståndsdelar uttalas samma tanke (se 4 Mos. 18: 24). I stället för dessa klara sakförhållanden sätta de yngre lagarna inom denna källskrift en teori, enligt hvilken Mose skall ha afskilt 4 städer ur hvarje stam (alltså tillsammans 48) och gifvit dem åt leviterna (4 Mos. 35: l-8, de s. k. levitstäderna), och på Josuas tid skola 13 af dessa ha tillfallit prästerna och 35 leviterna (Jos. 21). Dessa uppgifter ha därför endast betydelsen att visa, att de angifna orterna i forntiden sannolikt varit kultplatser. - Prästkodex' indelning af leviterna i 3 släkten efter Levis 3 söner: Gerson, Kehat och Merari (t. ex. 4 Mos. 3: 17 ff., l Mos. 46: 11), som förekomma äfven hos Kronisten (förf. till l o. 2 Krön. och Esra o. Neh.), har förmodligen afseende på senare (efter exilen) rådande förhållanden, då bl. a. också sångare och dörrvaktare räknades till leviterna (jfr l Krön. 23-26). Den uppdelning af leviterna i 24 afdelningar och dessas tjänstgöring, som enligt Kronisten redan David skall ha infört, fortfor enligt Josefos' vittnesbörd (Antiqv. VII, 14, 7) att gälla ända till stadens och templets förstöring