Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lewetzau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"hålla sig till"), var urspr, sannolikt såsom
den honom närstående Simeon en stam (leviter),
som tidigt var i besittning af ett särskildt
område i trakten af Sikem (jfr l Mos. 34, hvars
individualiserande skildring bäst uppfattas som
åsyftande två stammars historia), men där snart
nog synes ha blifvit upprifven (jfr l Mos. 49,
ett dokument, som troligen härrör från domartiden
och i v. 6 förutsätter, att stammen då var spridd
("förskingrad") bland de öfriga. Hvad som redan
då och sedan alltfort höll den uppe samt förlänade
den en särskild betydelse, var den omständigheten,
att Mose och Aron ansågos vara medlemmar af densamma
(jfr 2 Mos. 2: l, som tillhör Pentateukens äldsta
dokument), en åskådning, som synes förutsätta, att de
från Moses tid existerande prästerliga traditionerna
betraktats som bäst bevarade inom denna stam. Därför
ansågs det i hvarje fall som en heder, om man för
en privathelgedom kunde få en "levit" som fungerande
präst (jfr berättelsen i Dom. 17-18, enligt hvilken
den i Dan tjänstgörande prästen Jonatan och hans söner
betraktades som ättlingar af Mose, 18:30). Under denna
äldsta period göres aldrig någon skillnad mellan
högre och lägre grader inom prästernas stam. Aron
själf (som sedan betraktades som representanten för
det högre prästerskapet) betecknas i 2 Mos. 4: 14
(Elohisten) helt enkelt som "leviten" (= prästen). Jfr
ock berättelsen 2 Mos. 32: 25 ff., där leviterna
utan vidare få löfte om prästämbetet. Levitisk
härstamning ansågs sannolikt prästen Eli i Silo ega
(jfr l Sam. 2: 27, där hans förfäder hänföras ända
tillbaka till Egypten). Däremot saknas bestämda äldre
uppgifter därpå, att Sadok, som på Salomos tid (l
Kon. 2: 35) insattes till högste präst i st. f. den
afsatte Abjatar (som härstammade från Levi) och sedan
blef hufvudmannen för judarnas prästerskap ("Sadoks
söner", jfr Fariséer), verkligen var af Levi stam. -
Den gamla åskådningen om leviterna som präster i
allmänhet (utan någon gradskillnad mellan högre och
lägre prästerskap) fasthålles ännu af 5 Mos. (som
på konung Josias tid blef gällande lag), som därför
icke heller känner någon öfverstepräst. Denna lagboks
återkommande beteckning "de levitiske prästerna"
vill troligen (gentemot nykomna främmande element)
betona den rena levitiska härstamningen som villkor
för prästämbetet, något som var så mycket mera
nödvändigt, då stammens medlemmar voro spridda bland
hela folket. Viktigare var dock, att genom denna lags
genomförande (jfr kap. 12) de gamla helgedomarna
på landsbygden upphäfdes och de där fungerande
levitprästerna sålunda blefvo brödlösa. Lagens mening
var visserligen, att jämväl sådana präster skulle
ega rätt att komma till Jerusalem och där förrätta
prästerliga tjänster (5 Mos. 18: 6 f.). Men af lätt
begripliga skäl kunde denna humana bestämmelse icke
genomföras, utan de forne landtprästerna fingo i
Jerusalem endast förrätta underordnade sysslor och
nöja sig med att få deltaga i vissa offermåltider
(jfr 2 Kon. 23: 8). Denna djupt ingripande förändring
i de forne prästernas (leviternas) ställning ville den
under exilen lefvande profeten Hesekiel (som själf var
en f. d. präst af Sadoks ätt i Jerusalem) förklara och
försvara därmed, att landtprästernas ("leviternas")
uteslutande från prästerliga funktioner i Jerusalem
vore ett straff för deras forna, af 5 Mos. förkastade
gudsdyrkan på höjderna rundt omkring i
landet (jfr Hes. 44: 9 ff.). Därmed var en
betydelsefull skillnad gjord mellan "prästerna"
och "leviterna" (prästernas underordnade
tjänare). Hesekiel känner ännu ingen öfverstepräst,
och ett lagdokument, den s. k. Helighetslagen
(3 Mos. 17-26), talar om honom endast som om en
primus inter pares. I den s. k. Prästkodex åter är
öfversteprästen den högste representanten för folket
(någon konung förutsattes icke), och på samma gång
genomföres här (bortsedt från denna källskrifts
äldsta del, där prästerna synas sammanfalla med
leviterna, jfr t. ex. 4 Mos. 17: 16-24) en sträng
skillnad mellan prästerna ("Arons söner") och de dem
underordnade "leviterna". Att en sådan förändring
icke aflupit utan protester och att det behöfts
nya motiveringar för att kunna upprätthålla den,
därpå ega vi åtskilliga bevis. I den ena af de två
berättelserna från Prästkodex rörande Koras och hans
kamraters uppror i 4 Mos. 16 ff. framställes Kora som
levit, och upproret är i enlighet därmed riktadt mot
Mose och Aron som det högre prästerskapet. (Enligt
den andra berättelsen från samma källa var upproret
riktadt mot Mose och Aron som präster i allmänhet
och åsyftade sålunda att göra gällande ett allmänt
prästadöme.) För att mildra skärpan i Hesekiels
motivering af leviternas degradering, framträder inom
Prästkodex’ yngre lagar andra åskådningar, nämligen
att dels leviterna redan på Moses tid blefvo gifna af
församlingen som gåfva åt det högre prästerskapet för
att förrätta lägre, men för församlingen nödvändiga
tjänster vid helgedomen, dels att de egentligen
voro en ersättning för allt förstfödt (jfr 4 Mos. 3:
5-10 å ena sidan och v. 11-13 å den andra). I denna
egenskap af församlingens tjänare ega leviterna rätt
till tionde (4 Mos. 18: 21 ff.). Deras tjänstetid
bestämmes olika, enligt 4 Mos. 4: 3, 30 f. från 30:e
till 50:e, enligt kap. 8: 24 från 25:e till 50:e
året. - För att kunna upprätthålla denna åskådning har
Prästkodex äfven omskapat hela den äldre uppfattningen
om leviternas ställning bland de öfriga stammarna. I
äldre tider lefde de, som ofvan är antydt, spridda
inom olika stammar och hade då sitt underhåll af
offren och de orakel, som de förmedlade (Dom. 17-18,
5 Mos. 33: 8), och enligt 5 Mos. (kap. 10: 9; 18:
1) hade de ingen jordlott eller arfvedel bland
det öfriga Israel, ja ännu i Prästkodex’ äldre
beståndsdelar uttalas samma tanke (se 4 Mos. 18:
24). I stället för dessa klara sakförhållanden sätta
de yngre lagarna inom denna källskrift en teori,
enligt hvilken Mose skall ha afskilt 4 städer ur
hvarje stam (alltså tillsammans 48) och gifvit dem åt
leviterna (4 Mos. 35: l-8, de s. k. levitstäderna),
och på Josuas tid skola 13 af dessa ha tillfallit
prästerna och 35 leviterna (Jos. 21). Dessa uppgifter
ha därför endast betydelsen att visa, att de angifna
orterna i forntiden sannolikt varit kultplatser. -
Prästkodex’ indelning af leviterna i 3 släkten efter
Levis 3 söner: Gerson, Kehat och Merari (t. ex. 4
Mos. 3: 17 ff., l Mos. 46: 11), som förekomma
äfven hos Kronisten (förf. till l o. 2 Krön. och
Esra o. Neh.), har förmodligen afseende på senare
(efter exilen) rådande förhållanden, då bl. a. också
sångare och dörrvaktare räknades till leviterna
(jfr l Krön. 23-26). Den uppdelning af leviterna i
24 afdelningar och dessas tjänstgöring, som enligt
Kronisten redan David skall ha infört, fortfor enligt
Josefos’ vittnesbörd (Antiqv. VII, 14, 7) att gälla
ända till stadens och templets förstöring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
