kallvattenkur i Södermanland, som han skötte mönstergillt. Han var en af vattenkurens främsta män; ej så ensidig och fanatisk som Lagberg, stod han läkarkåren mycket närmare än denne. L. var icke endast en framstående vattenläkare; han verkade äfven för folkbildningen (t. ex. genom sin kraftiga befordran af Södermanlands folkhögskola) samt ifrade för nykterhetsväsendet. Bland hans arbeten må nämnas Vattenläkaren vid sjuksängen (1858), Reglor att iakttaga vid alla slags bad, särdeles under kalkattenkur (1860; 3:e uppl. 1880), Försök till sundhetslära för folket (1864), den af Svenska läkarsällskapet med hedersaccessit belönade prisskriften Om prostitutionen och de verksammaste medlen till de veneriska sjukdomarnes hämmande, med särskildt afseende på förhållandena i Stockholm (i Sv. läkarsällskapets nya handl., V: 2, 1873; särskildt tryckt s. å.), Om spritbegäret (aftryck ur ”Eira”, 1880) samt åtskilliga uppsatser i ”Hygica”. 3. Herman Olof L., son till L. 1, kyrkohistoriker, f. 1862 i Stockholm, student i Uppsala 1881, teol. kandidat 1889, prästvigd 1896, blef lektor 1897 vid Visby högre allmänna läroverk, 1902 vid Västerås d:o (med Badelunda som prebende) och 1905 vid Östermalms d:o i Stockholm. L. har författat bl. a. Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686-1782 (1896) och Den svenska kyrkans bekännelse i historisk belysning (1897) samt utgifvit ”Kyrkohistoriens källor. Kyrkohistorisk läsebok” (1908). Levin, Israel Salomon, dansk lingvist, f. 1810, d. 1883, blef student 1829 och lefde sedermera ständigt som enskild man, sysselsatt med studier, excerpering till en dansk ordbok m. m. 1857 öfverlämnade han sina vetenskapliga samlingar till staten och fick i gengäld en lifstidspension. Som författare verkade L. mest genom kritiska upplagor af äldre skrifter (Vedels öfv. af Saxo, Holbergs epistlar och komedier, Vessels dikter) samt genom litterära granskningar i tidningar och tidskrifter, i hvilka han alltid uppträdde som en skarp polemiker. C. R.* Levin, Poul Theodor, dansk författare, f. 1869 i Köpenhamn, där han 1887 aflade student- och 1894 skolämbetsexamen och 1898 vardt filos. doktor. L. har författat några vittra arbeten (skådespelen Antoinette 1895 och Sejr 1899, berättelserna Den döde by 1902 och lustspelet Fars penge 1908), men framför allt gjort sig känd som spirituell kritiker och modern litteraturhistoriker. Tills. med J. Clausen utarbetade han en Dansk litteraturhistorie i omrids och har sedan utgifvit Orid’s ungdomsdigtning (1897), Egne og staeder (1899), Victor Hugo (2 bd, 1901-02) och Den naturalistiske roman i Frankrig (1907). L. var en tid medredaktör af ”Det ny aarhundrede” och redigerar fr. o. m. 1910 ”Tilskueren”. Lewin-Funke, Artur, tysk skulptör, f. 1866 i Dresden, började som elfenbenssnidare, studerade i Berlin vid handtverksskolan och i Konstindustrimuseets aftonkurser samt från 1890 vid konstakademien. Han erhöll ett Rompris 1895, vistades ett år i Rom och 1899 sju månader i Paris. Starkast anser sig L. påverkad af den norske skulptören S. Sinding, hvars bekantskap han gjorde under ett besök i Köpenhamn. Bland hans arbeten märkas gruppen Gossar som brottas (1895), Danserska (1002, i brons, tillhör tyske kejsaren), Brunn i sandsten vid Grünewald (1903), Vid källan (marmorgrupp, 1904, Nationalgalleriet i Berlin), Modern (1908), dessutom porträttbyster och småskulptur. L. upprättade 1901 i Berlin en skola för målare och skulptörer, som vunnit anseende och ännu står under hans ledning. G--g N. Lewinsky, Joseph, österrikisk skådespelare, f. 1835 i Wien, anställdes 1858 af H. Laube vid Burgteatern där, från 1861 med lifstidsengagemang. Han blef snart en af denna scens utmärktaste krafter i karaktärsdramat. Ehuru hans uttrycksmedel ej voro gynnsamma, lyckades det alltjämt hans ihärdighet och intelligens att åt de gestalter han framställde skänka en gripande, illusorisk sanning, äfven i afseende på tidsfärg. De mer än 200 uppgifter han utfört innefatta hufvudroller i Shaksperes, Lessings, Schillers, Goethes och Moliéres skådespel äfvensom nyare dramer. Här må nämnas Jago, Rikard III, Shylock, Nathan, Franz Moor, Mefistofeles samt Harpagon och Tartuffe. Han är äfven värderad som deklamatör och som regissör. Leviratsäktenskap (af lat. lēvir, svåger), det i den mosaiska lagen (1 Mos. 38: 8; 5 Mos. 25: 5--10) påbjudna äktenskap, som brodern till en barnlös afliden man måste ingå med dennes efterlämnade änka. Den i detta äktenskap födde sonen skulle benämnas efter den aflidne mannen. Vägrade svågern att äkta änkan, underkastades han ett slags skymf, som i det anförda bibelstället närmare framställes. Jfr Matt. 22: 24; Ruth 4: 7--12. Numera tillämpas ej lagen af judarna i Europa, men väl i några trakter i Asien och Afrika. L. L.* Levis [léivi′ 1. le′vis], stad i kanadensiska prov. Quebec, vid S:t Lawrence, midt emot Quebec. 7,783 inv. (1901). J. F. N. Lewis [lō′is], af fnod. Ljodhus, den nordligaste och största ön bland Hebriderna (se d. o.), sammanhänger i s. genom en 10,4 km. bred, under flodtid öfversvämmad landtunga med ön Harris och har tills. med denna en areal af 1,994 kvkm. (L. ensam 1,489) med 32,160 inv. (1901), af hvilka 28,357 på L.; 11,209 talade endast gaeliska, 17,685 både engelska och gaeliska. Ön har branta kuster med en mängd fjordar, i det inre kala berg, fiskrika sjöar och åar samt mossar, som innehålla förträfflig torf och lämningar af forna skogar. Korn och potatis lämna de förnämsta skördarna. Hufvudnäringen är fiske, i synnerhet sillfiske, som har sin medelpunkt i hufvudorten Stornoway (3,852 inv.), på östra kusten, med god hamn. Invånarna äro nästan alla af keltiskt ursprung, med undantag af en koloni i n., hvars befolkning, ehuru den talar gaeliska, är af rent skandinavisk härkomst. Halfön Harris tillhör grefsk. Inverness, den öfriga delen grefsk. Ross. (J. F. N.) Lewis [lōi′s], Matthew Gregory, engelsk romanförfattare, efter sitt mest beryktade arbete kallad Monk-Lewis, f. 1775 i London, d.