1,500 tibetanska lekmän och omkr. 5,500 tibetanska kvinnor), men stiger ibland genom tillströmning af pilgrimer till 80,000. Den består utom af tibetaner af ett tämligen stort antal kineser samt folk från Bhutan, Nepal, Ladak och Mongoliet. Ladaki och några andra främlingar äro muhammedaner, och en stor del af handeln går genom dem. Nepaleserna (omkr. 800) äro metallarbetare och i synnerhet skickliga guldsmeder. De förfärdiga åt templen och klostren dessa präktiga förgyllda tak, som trotsa alla väderlekens skiften och äro så utmärkande för L. Öfrig industri är tillverkning af en mångfald tyger af den fina tibetanska ullen samt af lerkärl och träskålar, som hvarje tibetan för med sig. Staden är icke endast medelpunkten för ett antal stora klosterinrättningar, som samla studerande och aspiranter till andliga beställningar från alla delar af Tibet och Mongoliet, utan äfven en stor vallfartsort, så att den vimlar af främlingar från alla delar af Hög-Asien, hvilka komma för att tillbedja den lefvande Buddha, söka rening från sina synder och löfte om en lycklig förflyttning af själen samt föra hem med sig heliga reliker, vigda rosenkransar m. m. I midten af staden ligga omkring en öppen saluplats gyalbos, den s. k. konungens i Tibet, residens samt det stora templet och klostret Jokhang (stundom kalladt Labrang), hvilket är icke endast Tibets stora metropolitkloster, helgedom och kyrkliga centrum, lamaismens S:t Peter och Lateran, utan äfven regeringens och den civila förvaltningens säte. Andra kloster inom staden äro Ramo-chhé och Moru, hvilkas lamaer äro kända för sina magiska konster, samt Garmakhia, där en gröfre art af besvärjelser och häxerier öfvas. Något mer än 1 km. v. om staden ligger på ett berg Potala, Dalai-lamas ryktbara residens (se Lamaism, fig. 3), en hel grupp af tempel-, palats- och klosterbyggnader. (Namnet skrifves stundom efter Huc Buddha-La och öfversättes med "Buddhas berg", men detta anses vara oriktigt. Potala, "hamnen", var enligt en buddistisk legend i mer än hundra generationer det kungliga residenset för Gautama Buddhas förfäder af Sakya-familjen.) Det storartade, 1645 byggda palatset Phodang ("röda palatset") innehåller en mängd präktiga rum, däribland den med pelare prydda audienssalen med tronen. Intet land på jorden -- icke ens Spanien och Italien på 1700-talet -- har en sådan mängd kloster och munkar som Tibet. Ensamt i L:s omnejd finnas 30 stora kloster och en mängd mindre. Bland stora må nämnas 3 i stadens grannskap, hvilka göra anspråk på att vara grundade af reformatorn Tsongkapa, nämligen Debung (skrifvet Bras-spungs, "ris-hop"), 9 km. v. om L., där Dalai-lama en gång om året förklarar den heliga lagen, mycket besökt af mongoliska studerande, som komma till L. för att aflägga examen, Sera ("det gyllene"), 5 km. n. om L., i hvars förnämsta tempel förvaras den berömda "dorje", det heliggörande bronsverktyg (till formen ungefär liknande en mortelstöt), som enligt legenden kom genom luften från Indien till Sera och som vid nyårsfesten bäres i högtidlig procession till Jokhang och är föremål för en ifrig dyrkan, samt Galdan, omkr. 40 km. ö. om L., där Tsongkapa lefde och lärde och där hans kropp ännu påstås vistas frisk och oförvandlad. I L. residerar en kinesisk guvernör (amban), som äfven är öfverbefälhafvare för tibetanska armén; han är förmedlare af alla förhandlingar mellan Kina och Tibet. Garnisonen utgöres af 500 kinesiska och 1,000 tibetanska soldater. Med kringliggande länder drifves liflig handel, som dock från tibetanernas sida mest är blott passiv. -- L. blef Tibets hufvudstad på 600-talet. Af stor betydelse för staden blef mongolernas omvändelse till lamaismen (omkr. 1577), ty därigenom blef L. den heliga vallfartsort för en stor del af inre Asien, som det ännu är. Först omkr. midten af 1600-talet blef det Dalai-lamas residens. I Europas litteratur omnämnes L. första gången af munken Odorico från Pordenone (omkr. 1330), som gjorde en resa till Indien och Kina. 1661 besöktes L. första gången af européer, näml. af jesuiterna Alb. d'Orville och J. Gruber, som stannade där omkr. 2 månader (utdrag ur Grubers reseberättelse finnes i A. Kirchers "China illustrata", 1667). Kapucinmunken Desideri vistades där 1716--29, och hans orden hade en ständig mission där 1741--60, hvars mest betydande medlem var Orazio della Penna. Kvarlefvorna af dess bibliotek återskänkte Dalai-lama 1847 till Pius IX. Den förste europeiske lekmannen i L. var holländaren van de Putte 1724. 1792 spärrades gränsen mot Indien, och därefter har L. besökts blott af några få européer, den engelske läkaren Manning (1811) och de franske lasaristprästerna Huc och Gabet (se Huc; 1846). Alla senare försök af europeiska resande (Bonvalot och prins Henrik af Orléans 1890, Bower 1891, de Rhins 1893, Littledale 1895, Landor 1897, Sven Hedin m. fl.) att nå L. ha strandat på tibetanernas vaksamhet. Däremot har det lyckats några indiska punditer (se d. o.) att komma dit. Nain Singh vistades där jan. 1866--april 1867 samt 1874, senare har det besökts af Krishna och Sarat Chandra Das (1882). 1900--01 vistades där på ryskt uppdrag en buddistisk buret Tsybikov och 1897--1903 en japan Eika Kawagutshi. Slutligen ryckte, under kriget mellan England och Tibet, öfverste Younghusband 3 aug. 1904 in i L. och stannade där till 23 sept. -- Alla dessa resande ha beskrifvit staden, som alltså är mycket väl känd. Litt.: Huc (se d. o. ), Sarat Chandra Das, "Journey to L." (1904), Candler, "The unveiling of L." (1905), Millington, "To L. at last" (1905), Waddell, "L. and its mysteries with a record of the expedition of 1903--04" (1905). (J. F. N.) Lhassa. Se Lhasa. L. H. C., förkortning för eng. Lord high chancellor [lå'd hai' tʃā'nselə], lordkansler. Se Storbritannien (Författning). L'Hér., L'Hérit., vid växtnamn förkortning för franske botanisten Gharles Louis L'Héritier (f. 1746, d. 1800). L'Héritier [leritiē], Ch. L. Se L'Hér. Lhermitte [lärmi'tt], Léon Augustin, fransk målare, f. 1844 i Aisne af bondesläkt, är en af bondelifvets framställare i det samtida måleriet och var på 1880-talet en af friluftsmåleriets vägbrytare. Bland hans målningar märkas Skördemännens aflöning (1882, Luxembourgmuseet), Skörden (1884, museet i New York), Claude Bernard och Sainte-Claire Deville (Sorbonne, erhöll "Grand prix" 1889, Döden och vedhuggaren (1893, Luxembourgmuseet), Hallarna (1895, staden Paris' galleri), Hos de fattige (Kristus i ett fattigmanshem, 1905, New