miljen du Plessis och 1659 genom gifte öfvergick till familjen La Rochefoucauld. J. F. N. Lianer (fr. liane, af lier, binda), bot., växter med lång och smal stam, som behöfva andra växters stöd för att kunna hålla sig upprätta och skaffa sina blad och blommor en gynnsam belysning. Lianerna kunna indelas i klätterväxter och slingerväxter. De lägst utvecklade lianerna äro de s. k. halflianerna, som stödja sig mot andra växter med sina utstående grenar, som ofta äro försedda med taggar eller styfva hår (se Hår, sp. 61); exempel härpå äro Rubus- och Rosa-arter, Galium Aparine och rottingpalmerna (se Calamus). Rotklättrare, t. ex. murgrönan (se d. o.), aracéer (se Araceæ) och Ficus-arter (se Ficus, sp. 156), klättra medelst luftrötter (klätterrötter). Många rotklättrare ha dimorfa skott (se Murgröna och Marcgraviaceæ). Hos slingerväxterna växer stamspetsen ej rakt upp, utan i spiral (horisontalgeotropism), hvarigenom den kan omslingra andra växter och på så sätt hålla sig fast; några slingerväxter äro försedda med klätterhår, t. ex. humlen (se vidare Slingerväxter). De högst utvecklade lianerna äro klängeväxterna, som medelst klängen (se d. o.) stiga mot höjden. Klängeväxterna kunna vara bladklättrare med bladklängen (se Klängen) eller grenklättrare med grenklängen (se Klängen); ett särskildt slag af de senare kallas hakklättrare, som hålla sig fast med korta, bladlösa grenar, hvilka starkt förtjockas (se Uncaria). I anatomiskt afseende utmärkas ofta lianerna genom mycket vida kärl och egendomlig stambyggnad; den urspr. slutna veden sönderspränges genom parenkymbildning (dilatationsparenkym) i isolerade strängar. Lianer förekomma inom talrika fanerogamfamiljer, t. ex. Apocynaceæ, Araceæ, Aristolochiaceæ, Bignoniaceæ, Convolvulaceæ, Cucurbitaceæ, Dioscoreaceæ, Leguminosæ, Malpighiaceæ, Menispermaceæ, Passifloraceæ, Sapindaceæ, Vitaceæ etc. Sin högsta utveckling nå de i tropikernas skogar, där de, i Brasilien kallade cipos, sammanbinda trädstammarna till ogenomträngliga snår. De uppnå här en längd af öfver 100 m. G. L-m. Lianeskiffer, geol., petrogr., en småkornig till finkornig, gröngrå, skiffrig och lagrad bergart (en gråvackeskiffer), som jämte underordnade lager af lerskiffer och konglomerat bildar öfversta, yngsta länken af Dalslandsserien l. Dalformationen i Dalsland. Bergarten är uppkallad efter Lianefjället (Dalskogs socken) där. Af densamma ha tillverkats kvarnstenar, trottoarsten m. m. Lianeskifferafdelningen uppskattas ega en totalmäktighet af ungefär 400 m. och hvilar på en mäktig bädd af ljus, nästan hvit kvartsit. Se de geologiska kartbladen "Baldersnäs" och "Upperud" med beskrifning i Sveriges geol. unders. Ser. A, n:ris 35 o. 37 (1870). E. E. Liang, kinesisk vikt. Se Cash och Kina, sp. 43. Liang-hu (Liang-si l. Hu-Kwang), kinesiskt generalguvernement, omfattande prov. Hu-pe och Hu-nan. Hufvudstad Wu-tschang. J. F. N. Liang-kiang, kinesiskt generalguverncment, omfattande prov. Kiang-su, Ngan-hwéi och Kiang-si. Hufvudstad är Nan-king. J. F. N. Liang-si. Se Liang-hu. Lian-kwang, kinesiskt generalguvernement, omfattande prov. Kwang-si och Kwang-tung. Dess hufvudstad är Kanton. J. F. N. Liao-tong. Se Liau-tung. Liao-yang. Se Liau-jang. Liard [liār], ett fordom i Frankrike gängse skiljemynt, som från Ludvig XI:s tid slogs i silfver (billon) och från 1649 i koppar samt gällde = 3 deniers = 1/4 sou. Efter 1792 präglades inga liards, och de aflystes alldeles 1856. Liared, socken i Älfsborgs län, Redvägs härad. 4,590 har. 564 inv. (1910). Annex till Böne, Skara stift, Redvägs kontrakt. Lias[lai'əs]. Se Jurasystemet. Lia'tris odorata, bot., en till fam. Compositæ, afd. Tubulifloræ, hörande, flerårig ört med smala, helbräddade blad, inhemsk i Nord-Amerika, hvilken till följd af sin kumarinhalt användes till parfymering af röktobak (se Kumarin). G. L-m. Liau-ho, södra Mandschuriets viktigaste flod, bildas i kinesiska prov. Tschi-li af två källfloder, af hvilka den norra, Schara-muren, upprinner i Chinganbergen och bildar gräns mellan Kina och Mongoliet och den södra, Lau-ha-ho, snarast är att betrakta som L:s öfre lopp. De båda floderna mötas vid Mandschuriets gräns, hvarifrån L. flyter åt s. ö. och s. v. samt faller ut i Liau-tungviken, 5 km. nedanför staden Niu-tschwang. Hela längden torde uppgå till omkr. 1,100 km. Det nedre loppet delar prov. Schöng-king i landskapen Liau-hsi (i v.) och Liau-tung (i ö.). Af L:s många bifloder märkas Tsing-ho, Hun-ho, som rinner förbi Mukden, och Tai-tsze-ho, vid hvilken Liau-jang ligger. L. är segelbar 400 km., men blott för små, flatbottnade fartyg. J. F. N. Liau-hsi. Se Liau-ho. Liau-jang (Liao-yang), stad i Mandschuriet, prov. Schöng-king, vid östra kanten af Liau-hos breda dal vid Liau-hos biflod Tai-tsze, 70 km. s. om Mukden. Omkr. 100,000 inv. Öfver L. går järnvägen från Charbin förbi Mukden till å ena sidan Korea, å andra sidan Port Arthur och Tien-tsin. L. spelade en stor roll i både det kinesisk-japanska kriget 1895, då det eröfrades af japanske generalen Katsura 2 mars 1895, och i det rysk-japanska kriget. Från början af sistnämnda krig 1904 till 1 sept. s. å. var L. hufvudpunkten i och basen för ryssarnas hela ställning och krigföring. Staden omgafs på södra sidan med omfattande och starka befästningar, mot hvilka japanerna 26 aug. gingo till anfall. Med 160,000 man hade ryssarna under Kuropatkin besatt sin 25 km. långa ställning. Med 135,000 man (I:a och IV:e arméerna) under Oyama anföllo japanerna hela den utbredda ställningen, men samlade 1 sept. sina hufvudkrafter på högra flygeln, där de öfvergingo Tait-szefloden och hotade ryssarna i ryggen. Ett i stort anlagdt ryskt motanfall upplöstes i intet, och 3 sept. måste ryssarna utrymma L. och draga sig tillbaka till Mukden. Härmed var deras kraft bruten. J. F. N. C. O. N. Liau-tung (Liao-tong), en till kinesiska prov. Schöng-king hörande halfö, som skiljer L.-viken från Koreaviken. Befästningarna vid krigshamnarna Ta-lien-wan och Port Arthur förstördes af japanerna under kriget 1895, och halfön s. om en linje från Anpings till Liau-hos mynning afträddes vid freden i Shimonoseki till dem, men dessa måste på grund