främsta man, i uppdrag att bilda ny ministär. Denna gjorde till sin främsta uppgift att förverkliga en rösträttsreform efter de linjer, för hvilka partiet i åratal kämpat: allmän rösträtt med majoritetsval i enmansvalkretsar för män, som fullgjort sina skyldigheter till stat och kommun, och lika representationsrätt för land och stad. Väl bifölls detta af Andra kammaren med 134 röster mot 94, men afslogs af Första med den öfverväldigande majoriteten af 126 röster mot 18. Ministärens begäran att få upplösa Andra kammaren afslogs af konungen, hvarefter Staaffs ministär 29 maj 1906 lämnade rum för Lindmans. Denna genomdref 1907 allmän rösträtt i ungefär samma utsträckning, som den staaffska föreslagit, men med proportionella val till båda kamrarna och med en genomgripande begränsning af den kommunala rösträtten, hvartill på initiativ af D. Persson i Tällberg fogades införande af arfvode äfven för Första kammaren ocb sänkning af valbarhetscensus till densamma. Dessa förändringar genomdrefvos med understöd af ett 20-tal af liberala samlingspartiets män. Då de öfrige efter det lindmanska förslagets antagande som hvilande i maj 1907 snart nog insågo en strid mot detsamma vara utsiktslös, uppgåfvo de densamma i denna del och sökte andra angreppspunkter mot den lindmanska regeringen. I striden togos de mera radikale till hjälp. I det program, som antogs vid Frisinnade landsföreningens sammanträde i nov. 1907, fordrades jämte parlamentarism referendum (allmän folkomröstning) som ett sätt att slita tvister mellan kamrarna, kvinnans rösträtt, lokalt veto och vidtgående sociala reformer, kraf, som vid riksdagens sammanträde liberala samlingspartiet gjorde som sina. Under de följande årens politiska strid såg man ock partiet ofta understödas af socialisterna, om också ej bindande aftal förelågo. Vid 1911 års val gingo de båda grupperna på åtskilliga ställen fram under gemensam partibeteckning. Denna strid slutade med, att socialisternas siffra växte från 35 till 64 närmast på bekostnad af de moderate, hvilka från omkr. 90 sjönko till 65, medan de liberales styrka blef i det närmaste oförändrad (101). Följden häraf blef lindmanska ministärens afskedsansökan och att K. Staaff ånyo erhöll i uppdrag att bilda ministär. I denna erbjöds socialisterna att bli representerade af 2 à 3 personer. Sedan detta anbud afböjts, erhöll ministären 7 okt. 1911 en ganska moderat sammansättning. I den nya kammaren torde stadsrepresentanternas betydelse inom partiet, väl närmast som följd af jämkningen i städernas representantantal till förmån för landsbygden, bli mindre än förut. Bland partiets mera framträdande män under tiden från 1906 må utom K. Staaff och hans kamrater från hans båda ministärer, A. Schotte, D. Bergström och F. Berg, nämnas friherre K. K. Bonde, N. Edén, K. Starbäck, S. H. Kvarnzelius och E. Röing. V. M. Liberala unionister, en politisk partigrupp i England, som uppstod 1886 därigenom, att åtskilliga af Gladstones dittillsvarande främsta medarbetare (J. Chamberlain, J. Bright, lord Hartington, sir G. Trevelyan, Goschen, sir H. James m. fl.) bröto med det officiella liberala partiet, då detta anslöt sig till Gladstones plan rörande själfstyrelse för Irland (home rule). Några få, bland dem Trevelyan, försonades snart åter med det liberala partiet, men de öfrige allierade sig vid valen med de konservative och bidrogo väsentligt till Gladstones nederlag. De stödde sedan ministären Salisbury, i hvilken Goschen inträdde vid lord Randolph Churchills afgång (dec. 1886), men först i Salisburys andra ministär inträdde (1895) partigruppens egentliga ledare Chamberlain och Hartington (då hertig af DevonshircK De liberale unionisterna ha med åren alltmer närmat sig de konservative, men bibehålla likväl sin egen partiorganisation med styrande råd, lokala filialer o. s. v. efter mönstret af den organisation Chamberlain förut utbildat för det liberala partiet. Deras ledare äro f. n. (1911) J. 'Chamberlain och hans son Austen Chamberlain, markisen af Lansdownc. lord Selborne och A. Lyttclton. V. S-g. Liberala valmansföreningen kallades en 1884 tillkommen sammanslutning bland hufvudstadens liberala valmän, med syfte att bereda deras idéer seger vid riksdagsmannavalcn, hvilket ock s. å. lyckades i den utsträckning, att föreningens kandidatlista helt gick igenom. Dess program var till en början afgjordt moderat. Ytterligare vind i seglen fick den vid tullstriden, och den dominerade valen äfven 1887 och 1890, då dess ledande män voro i första rummen advokaten J. Olsson och snickaren J. A. Fjällbäck. Sedan hufvudstaden delats i valkretsar, led föreningens lista 1893 nederlag å Östermalm, där S. A. Hedin, H. Hamilton m. fl. föllo igenom. Detta ledde till föreningens reorganisation å delvis ändrade grunder, och under dess efterföljande tillvaro följde segern i de flesta fall dess fanor. Dess verksamhet präglades af ej obetydlig målmedveten energi. Till socialdemokratien intog föreningen en i stort sedt själfständig hållning, men samarbetade dock med densamma vid vissa val. Efter de proportionella valens införande aflöstos föreningen, ehuru formligt beslut därom ej fattats, 1910 af Frisinnade valmansföreningen. Rätt många af föreningens mera nitiska medlemmar ha vunnit plats i Andra kammaren. Äfven i landsorten ha på många håll bildats föreningar med liknande namn och syfte. V. M. Liberale da Verona [-rånal. italiensk målare af Verona-skolan, f. 1451, d. 1536, hette eg. Liberale di Giacomo di Verona efter sin fader. Häri var till sitt 30:e år bokmålare och uppehöll sig omkring och i Sicna. Men under de senare iefnadsåren målade han altartaflor i olja och väggbilder alfresko i sin fädernestad, Verona. Af hans. fresker är, utom några fasadmålningar, endast Kristi begrafning (i S. Anastasia) i behåll, en bild bekant för framställningen af en mängd bittert gråtande personer. Taflor af honom finnas i flera museer inom och utom Italien, bl. a. en Sebastian (i Kaiser-Friedrichmuseet i Berlin). Hans målningssätt, med sitt minutiösa utförande, påminner om den ursprunglige miniatyrmålaren. F. ö. är hans teckning ofta nog hård, kantig och obehaglig, om det ock ej kan nekas, att den är högst karakteristisk. Hans arbeten göra intryck af, att han rönt starkt inflytande från skolan i Padua och dess berömde mästare. Mantegna. . C. R. N.* Liberalierna, en fest. Se Dionysos, sp. 466. Liberalism (se Liberal), de liberales åskådningssätt. Liberalitet (se Liberal), storsinthet; frikostighet.